VART GÅR MISSIONEN

VART GÅR MISSIONEN X

Vart går missionen i svensk pingströrelse?

Utan tvekan står vår mission inför stora omsvängningar. Det märks inte minst i det pågående arbetet med att ta fram en fungerande ledargrupp som bättre kan överblicka strategi- och framtidsfrågor för vår mission. Utan att gå in på den pågående behandlingen av den nya missionsstrukturen, känns det ändå riktigt att påtala vissa faror som vi löper i detta snabba växlingarnas årtionde.

Genom att tolka de siffror som finns i Pingströrelsens Årsbok, ser man hur den "sociala" delen av vår mission växer och den "evangeliska" delen får maka på sig. Om inte flera av mina missionärskamraters och min tolkning är helt fel, verkar det som om förhållandet mellan social och evangelisk mission nu ligger på 2:1. Det betyder att 66 procent av missionen sysselsätts i sociala projekt av olika slag och att resten, 34 procent, används till att understödja församlingsbaserat arbete, såsom ledarträning, bibleskolor, evangelisation, litteratur etc.

De här siffrorna kan ju vid en snabb titt tyckas vara befogade eller åtminstone acceptabla. Personligen anser jag, efter många år på missionsfältet och i närkontakt med flera andra stora pingströrelser, att vi är på väg att hamna i ett farligt läge. För det första betyder det att missionen koncentreras mer och mer hos PMU som förmedlar voluntärbidrag och humanitär hjälp för missionsprojekt. Eftersom en voluntär endast belastar en församling med omkring 10% av en missionärs fulla underhåll, så är det lätt att inse hur församlingar försöker finansiera sina missionsåtaganden med voluntärstyrda projekt. Svensk pingstmission har alltid sysslat med sociala insatser på missionsfälten och skall fortsätta att göra det. Men det är viktigt med balansgången. För flera år sedan, när PMU kom till, varnade man församlingarna inom PR för en eventuell snedbalans mellan evangelisk och social mission. Nu är vi där anser jag.

För att göra en liten jämförelse med en sådan organisation som the Assemblies of God, så har jag inhämtat statistikuppgifter från Springfield vilka visar på en stark evangerlisk expansion på en sådan "gammal" kontinent som Sydamerika. Man har för tillfället där 516 "vanliga" bibelskolor och 282 skolor som sysslar med korespondensundervisning. Det är en imponerande siffra som bara växer. Man har 25 procent av sina missionärer förlagda till Sydamerika.

Tyvärr måste erkännas att A/G och liknande rörelser bedriver förhållandevis liten social mission, även om det håller på att ändras på vissa platser. Men fördelen med deras strategi visar sig nu i att de idag totalt dominerar undervisningen och ledarträningen på flera kontinenter och därmed skapar grund för en stark inhemsk församling. Jag är rädd för att vi har hamnat på efterkälken ordentligt när det gäller missionens kärna, nämligen, att först och främst vårda om den andliga människan. Under 1950 -1960 talen höjdes varnande röster mot en snedvridning av vår mission, men det verkar som om vi inte insåg vart vi var på väg.

I detta läge med tilltagande social mission, ökar naturligtvis korttidsmissionärerna. Det är ju de som oftast är voluntärer. Man tjänar några år på ett fält för att senare återvända hem. Man skall hålla i minne att det tar oftast mellan tre till sex år för att lära sig ett språk så bra att man kan föra sig ledigt i tal och skrift. Men låt oss slå fast att vi behöver korttidsmissionärerna och U-landsarbetarna också, eftersom de gör en i många fall utomordentlig insats. Men risken är att en obalans inträffar mellan kort- och långtidsmissionärer, vilket i framtiden kommer att riskera kontinuiteten och insikten. Det är sant att på många fält har den nationella församlingen vuxit och mognat på ett sätt att korttidsmission är ett rimligt alternativ. Men fortfarande, och för lång tid fram över, behövs den erfarne långtidsmissionären med sitt kunnande och sin erfarenhet. Korttidsmission kan tyvärr många gånger bli fragmentarisk och sakna det långa tidsperspektivet.

Assemblies of God och även PAOC, (pingströrelsen i Kanada) har en mycket medveten missionsstrategi. Vid samtal med representanter från de olika rörelserna framkommer det klart att den evangeliska missionen hos PAOC i Kanada sysselsätter 2/3 av missionärskåren och inom Assemblies är siffran ännu större. Missionärerna åker för det mesta ut som långtidsmissionärer och ger därmed sitt liv för missionen. Jag är personligen mycket rädd för att vi nu hamnat i en sits då medlemsantalet går tillbaka, samtidigt som offren stagnerar, och missionen blir dyrare. ` Fortfarande är Svensk Pingstmission en gedigen missionsrörelse. Det syns klart vid en jämförelse med andra pingströrelser. Assemblies har 1800 missionärer på 2 milj. medlemmar, medan PAOC har 300 missionärer på 300,000 medlemmar. Vi ser att dessa båda rörelser har ung. 1 missionär på 1000 medlemmar, medan vi i Sverige har en missionär på 200 medlemmar. Skillnaden är bara den att allt missionärsunderhåll inom A/G och PAOC fås genom offrade medel. Med större tillskott av medel från PMU, Läkarmissionen, Erikshjälpen, etc. till sociala projekt utan motsvarande ökning av den evangeliska delen, löper vi risken att binda ris om vår egen rygg.

Vi behöver alla typer av mission och missionärer, men en starkare betoning på den evangeliska missionen och en sund balans mellan korttidsmissionärer och långtidsmissionärer. Vi behöver en strategi som svarar upp mot de behov och de visioner som Herren vill ge oss. Ibrahim- projektet är ett sådant exempel som ligger rätt i tiden. Vi behöver dessutom yngre missionärer som vågar satsa sina liv för missionens Herre. Antagligen får vi ser mer av misssionärer av Brolins klass.

De flesta av missionärerna i PR:s initialskede var ungdomar. Axel Andersson var 28 år när han for till Mexico med 5 kr. i lovat underhåll per månad. Idag finns det flera hundra tusen mexikanare som tillhör till den rörelse som startades av Axel. Gustaf Flod var 25 år när han for till Argentina, Daniel Berg var 26 år när han åkte till Brasilien, Otto Nelson var 23 år när han anlände i samma land. De flesta missionärerna under de första åren var mellan 25 och 30 år.

Personligen har jag tidigare givit uttryck för en stramare organisation, med tydligare målsättning. Det är det enda alternativet i en tid då Andens gåvor och tjänster för en tynande tillvaro i många av våra pingstförsamlingar. Men det ligger ingen automatik inbyggd i ordet organisation eller nationell missionsstyrelse. Endast om missionsintresset och visionerna får stort svängrum i våra församlingar, finns det hopp för framtiden. Annars blir organisationen ytterligare en fälla där formalismen lurar runt hörnet.

__________________________________ Page Up _______________________________________________