VÄCKELSERÖRELSERNA OCH TEOLOGIN                                                                 X   

Väckelserörelserna och teologin

Den akademiska teologin utsattes för kraftig "artillerield" från flera grupper som vägrade att svälja den tidsanpassade teologin som hade införlivat filosofin som sin närmaste bundsförvant. Parallellt med renässansen, upplysningstiden, romantiken och modernismen, löper nämligen väckelserörelsernas historia, med dess längtan tillbaka till den urkristna kyrkans apostoliska kristendom. Redan i det andra århundradet, i kyrkohistoriens vagga, framträdde grupper som reagerade mot avarterna inom kyrkan. Montanismen med dess starka betoning av profetian och de andliga nådegåvorna, var en av dem. I ett senare skeende hittar vi katharerna, valdenserna, och paulicanerna, med deras betoning av ett heligt liv, i motsats till de namnkristna som nöjde sig med kyrkans ceremonier. Gemensamt för de här grupperna var att de stämplades som kättare (fr. grek. katharoi, de rena). Även om de var små och många gånger hårt ansatta från den etablerade kristenheten, fungerade de som väckelsehärdar i en alltmer känslokall och institutionaliserad kyrka.

Från pietismen är det inte långt till den den moderna evangelikala kyrkan och dess teologi. Den nytändning som märks hos den evangelikaliska kyrkan utgör utan tvekan en teologisk och andlig moteld mot död traditionalism och formalism. Den riktar sig mot all förstelnad kristendom, i vilken skepnad den än uppenbarar sig. Utgången av den kamp som numera utspelas mellan akademisk förnuftsteologi, och evangelikal uppenbarelseteologi, beror helt och hållet på den evangelikala kyrkans villighet att stå upp för det övernaturliga, för Skriftens auktoritet och ofelbarhet, för Kristus som inkarnerad Gud, för betydelsen av den personliga omvändelsen, för Andens verk och för världens evangelisation.

Evangelikalismens kännetecken.

Den här öppna inställningen till Skriften, som Guds sanna Ord, gör att man är mer beredd att godta olika ståndpunkter i frågor där det kan råda tveksamheter. Undantag är naturligtvis områden som för den kristne är av läromässig stor vikt, som t.ex. Kristus och försoningen, Jesu återkomst, Kristi dubbla natur etc. Det betyder att inom evangelikalismen finns det delade meningar i frågor som rör Kristi realpresens i nattvardsfirandet, eklesiologin, liturgin och andra liknande frågor.

Förutom betoningen av bibelns auktoritet föreslår Alister McGrath, engelsk evangelikal teolog, ytterligare fem lärofrågor som bör ligga till grund för en gemensam evangelikal trosövertygelse: Jesus som inkarnerad Gud, Herre, och människosläktets frälsare; den helige Andes betydelse i den kristnes och församlingens liv; betoningen av personlig omvändelse; prioritering av evangelisationen, och vikten av den kristna kyrkan för den kristnes behov av gemenskap och tillväxt.

Stanley Grenz, en amerikansk baptistteolog, sammanfattar den nya evangelikalismen med att referera till dess betydelse inom kristenheten. Den har varit sysselsatt med att utveckla en ny socialetik, ta fram en intellektuellt trovärdig kristen apologetik, betona vikten av evangelisation, ge stöd till lärocentra som befrämjar utbildning och forskning, samt befrämja en tvär-evangelikal gemenskap. Det här är kännetecken som präglar evangelikalismen i både England och Amerika.

Den här inriktningen mot intellektualism inom evangelikalism har till viss del balanserats av det pietistiska inslaget med dess betoning av det subjektiva, och erfarenhetsmässiga i tron. Pietismen som går tillbaka till 1600-talets Europa, exporterades senare till USA genom bl.a. metodismen. De båda stora väckelserna i USA på 1700 och 1800-talen var starkt präglade av pietismen. De klassiska pingströrelserna, med djupa rötter i dessa väckelser, har genom sin karismatiska framtoning lyckats framkalla ett nytt intresse för Guds övernaturliga närvaro i den kristnes liv.

Pingströrelsen i USA uppstod ur 1800-talets helgelserörelse, med rötter ända tillbaka till baptismen och metodismen. Efter år av isolering och "utanförskap" sökte pingströrelserna i USA kontakt med den tidiga fundamentalismen. Trots vissa anpassningar till den fundamentalistiska rörelsen, särskilt när det gäller Skriftens inspiration och ofelbarhet, förkastade fundamnetalisterna pingstgruppernas försök till teologisk gemenskap och vänskap. Man var totalt emot pentekostalismens extrema betoning av Andens dop och karismatiska yttringar. Efter år av teologisk ökenvandring lyckades delar av den amerikanska pingströrelsen år 1943 bli accepterad som fullvärdiga medlemmar i Amerikas Evangelikala Allians, NAE. Sedan dess har bl.a. Assemblies of God och Church of God tagit del i den evangelikala rörelsen. Pingstgrupperna utgör förresten majortiteten i den här alliansen.

Fundamentalismen och pentekostalismen

Det är ju ett välkänt faktum att "fundamentalism" idag betyder något helt annat än det gjorde från början. Ordet går tillbaka till 1910, I USA, då ett lite bokförlag publicerade en serie av tolv mindre böcker med titeln "The Fundamentals" vilka omfattade de mer än sextio läror som låg till grund för bl.a. den presbyterianska kyrkan och dess tro. Av en del olyckliga orsaker kom fundamentalism att användas som ett samlat begrepp för den del av kristenheten inom den amerikanska kulturen som reagerade mot den sekulariserade kulturen.

I begynnelsen saknade fundamentalismen både obscuranta och antikulturella inslag, eller tendenser till politisk extremism, vilka numera ofta förknippas med begreppet fundamentalism. Egentligen stod fundamentalism inom teologin enbart för en önskan om att återigen samlas omkring den bibliska ortodoxin. Men den modernistiska kontexten ur vilken fundamentalismen föddes kom att influera utvecklingen av den nya rörelsen. James D. Hunter beskriver fundamentalismen på följande sätt: "Fundamentalism är ortodoxi i konfrontation med modernismen." Det vill säga, "fundamentalismen uppstår och tar form när medlemmar i en redan konservativ rörelse möter ett hot." (Martin Marty). Fundmentalismen i dess senare form, präglades ofta av sekterism, oförsonlighet och antiintellektualism.

Inom den nuvarande amerikanska fundamentalismen, speciellt inom grupper förankrade i Dallas- dispensationalismen, finns fortfarande en stark reservation gentemot karismatiken. Man håller fortfarande fast vid "the cessation of the Holy Gifts", dvs. Andens gåvor upphörde att fungera efter den apostoliska tiden. Deras åsikt går förmodligen tillbaka till John Darbys syn på de sju starkt avgränsade tidsåldrarna, med deras speciella teologiska innehåll. För de klassiska dispensationalisterna hör ju den fulla uppfyllelsen av Anden ihop med Israel och inte med församlingen.

Svensk pingströrelse, åtminstone under ett tidigare skeende, och i sitt möte med dess motståndare, fick sekteristiska och fundamentalistiska drag. Sitt motstånd mot den akademiska teologin, den extrema bokstavstolkningen, dess antiekumeniska drag, samt en många gånger "intolerant" hållning mot andra kristna, gjorde att rörelsen skaffade sig en oförsonlig attityd till oliktänkande kristna. Öppet menade man att man lyckats återerövra den apostoliska församlingsmodellen, trots att man avvek på flera olika punkter. Denna till viss del högdragna inställning skapade mer murar än nödvändigt. Idag visar det sig hur fort svensk pingströrelse har ändrat kursriktning. Man kan utan överdrift säga att det mesta pingstvännerna trodde på och kämpade för har idag övertagits av andra karismatiska grupper. På grund av sin avsaknad av teologisk tradition och vana löper man idag risken att drabbas av teologisk utarmning och göra felaktiga bedömningar, drivna mer av pragmatiska värderingar än teologisk analys.

Pentekostalismen influerar evangelikalismen

Man kan fråga sig om pentekostalismen i stort verkligen har något att tillföra evangelikalismen. Jag menar att svaret är ett klart ja. Därmed inte sagt att alla pingströrelser har samma förmåga att influera sina evangelikala trossyskon. Låt mig helt kort anföra ett par områden där pentekostalismen kan få ha avgörande inflytande på evangelikalsimen.

För det första behövs pingstens betoning av Anden som en balans till den intellektualisering av tron som i allt för stor grad präglat den evangelikala rörelsen. Aliser McGrath uttrycker tydligt i en av sina böcker "Evangelicalism & The Future of Christianity" att "det är den karismatiska rörelsen som har varit den som mest betonat Andens verk. Rörelsen har tillfört nytt friskt liv till kyrkan genom sin återupptäckt av Andens roll i det kristna livet och erfarenheten." Han hänvisar i det sammanhanget till två kända personligheter inom den karismatiska rörelsen, nämligen den anglikanska prästen Dennis Bennet och den välkände evangelikale teologen Philip E. Hughes. Från det ögonblick då den karismatiska rörelsen tog fart på 1960-1970 talen hade, menar McGrath, den Helige Ande definitivt och för alltid intagit en framskjutande plats i den evangelikala tron. Vad som däremot oroar en del av de evangelikala företrädarna är den överbetoning av Anden (det subjektiva) på bekostnad av Ordet (det objektiva). Det är just här som en erfaren pentekostal rörelse med ett nästan 100-årigt perspektiv kan få vara till hjälp i de teologiska samtalen för att skapa en riktigare balans mellan puritansk intellektualism och pietistisk subjektivism. Faran är utan tvekan överhängande i rörelser som Trosrörelsen där det "inre ordet," den uppenbarade kunskapen har en alltför framskjuten plats. Här löper rörelsen faran att inte bli trovärdig genom alla sina uppenbarelser som ofta skrivs ner ned, publiceras och som sedan aldrig går i uppfyllelse.

En annan orsak varför den pentekostala rörelsen kan få vara till hjälp i mötet med evangelikalismen är att den postmoderna tiden har öppnat möjligheter för oss. Den evangelikala rörelsen har under lång tid präglats av upplysningstidens övertro på att alla "samtycker till det som låter förnuftigt," det vill säga kan man bara presentera tron på ett rationellt och logiskt sätt, gärna i propositionella satser och begreppskonstruktioner, kommer folk att lyssna till det vi säger. Det här är ju något som många evangelikala apologeter och teologer byggt på. Men det är inte lika aktuellt längre, eftersom en tyngdpunktsförskjutning inträtt och den modernistiska betoningen på "det förnuftiga och rationella" har avtagit. Pentekostalismen med sin större existentiella betoning av troserfarenheten, Andens roll i frälsningen, församlingslive,t och den kristnes tillväxt kan få vara med och tillföra en större betoning av tron som fiducia (förtröstan). Tron inom vissa delar av evangelikalismen har ju som jag sagt tidigare mer präglats av ett intellektuellt försanthållande och därmed förlorat den dynamiska relationen till Jesus Kristus, som för oss kristna är sanningen.

De klassiska Pingströrelsernas brottning med teologin och texttolkning

a. Restaurationsteologin snart ett minne blott

Restaurationsteologin, det vill säga, den väckelsedominerade teologin som strävar efter att så mycket som möjligt likna den apostoliska kyrkan i struktur och lära, är snart ett minne blott.

Inom den svenska pingströrelsen kan man se bevis på hur de ursprungliga kännetecken på en "ren" pingströrelse håller på att luckras upp. Från att ha varit en sekteristisk rörelse med isolationistiska drag är man numera accepterad och respekterad av samhället. Men att vara godkända av "världens människor" innebär också att hamna i konfrontation med Jesu undervisning. Pentekostala forskare menar idag att en respekterad pingströrelse är kanske den största faran för dess existens och uppdrag. Saltet löper risken att förlora sin sälta och ljuset sitt sken om relationen till den icke kristna världen blir för tät och för närgående. Att leva i världen och inte av världen är troligen en av pingströrelsens största utmaningar idag. Dess framtid avgörs av hur man kan hantera den här relationen.

Vinston Synan, känd amerikansk pingstteolog säger att,

Pingstvännernas historia i USA liknar i mycket det som hände baptisterna och metodisterna på 1700- och 1800-talen. Efter att först ha betraktats som samhällets avskum, betraktades man senare med en misstänksamma men ändå toleranta ögon. Slutligen åtnjöt man fullt erkännande av samhället. Pingstvännernas tidiga relation till samhället kännetecknades av en ömsesidig förkastelse, eftersom man menade att samhället var perverst, syndigt, fientligt och hopplöst förlorat. Samhället, å sin sida, betraktade pingstvännerna som obotligt överandliga, självrättfärdiga, fel i läran och känslomässigt instabila.

Den tidiga pingströrelsen, världen över, rörde sig alltså konstant mot den världsliga kulturströmmen. Som ett resultat av den extrema betoningen av känslomässiga uttryck, tungomålstalande, fanatism, motstånd mot frimurare, vägran att teckna livförsäkringar, motstånd mot fackföreningar, dans, bio, teater Coca Cola, sport och andra av samhället kulturellt godkända aktiviteter, tvingade man isolera sig.

Men längtan tillbaka till ursprunget, den tidiga apostoliska kyrkan, gjorde att inget offer var för stort. Dessutom väntade man ju Jesus när som helst. Men efter åtta decennier, är för länge sedan isoleringen utbytt mot en social acceptans. I stället för enkelhet och förnöjsamhet, söker man nu framgång och själslig förnöjelse, något som var totalt främmande för den tidiga pingströrelsen.

Man har alltså blivit godkänd av samhället och fanatikerstämpeln är numera utbytt mot socialt erkännande och respekt. De små bönehusen har bytts ut mot kostsamma kyrkbyggen som satt församlingar i mångmiljonskulder och inverkat negativt på mission och församlingsarbete. Parkeringsutrymmena fylls numera av dyra Volvo och Saab-bilar med klimatanläggningar och datoriserade motorer. Och ur dem kommer välklädda gentlemän och kvinnor klädda i senaste modet. Utan tvekan lever väckelserörelserna i ett andligt spänningsfält där mindre rörelser och handlingar kan skapa enorma effekter. För det är endast en rätt kursriktning, en bärande vision och ett helhjärtat engagemang som kan rädda pingströrelsen och övriga väckelserörelser att gå under i ett samhälle som mer och mer präglas av subjektivism och relativism. Om inget händer snart är idéén om återerövringen av det apostoliska idealet för lära o liv ett minne blott.

Men det är inte bara det andliga livet som avspeglar en avtagande längtan efter ett apostoliskt liv, de karismatiska inslagen i många traditionella pingströrelser förlorar terräng till den tilltagande institutionaliseringen. "Prästerskapet" det officiella ledarskapet och legitima uttolkarna av den pentekostala traditionen tar numera överhand över "profeterna", reformatorerna och visionärerna. Utrymmet för visionärerna, reformatorerna har onekligen krymt. I stället för öppenhet mot den karismatiska väckelse (det betyder inte en total acceptans av allt det som där sker) som nu går över världen, finns en tendens att slå vakt om det man har vunnit. En defensiv kristendom fylld med rädsla och komplex griper numera omkring sig många församlingar i vår svensk pingströrelse. Professionaliseringen, och en tilltagande styrning gör desutom att de flesta pingströrelserna mer och mer lämnar lekmannafolkets inflytande bakom sig.

Hos de klassiska amerikanska pingströrelserna tas alla ideologiska och teologiska beslut vid sidan av den lokala församlingen, utan en chans för medlemmarna att yttra sig. Demokratin begränsas till inköp och försäljning av fastigheter, kallelse av missionärer och pastorer och ändring av stadgar. Men teologins utseende låses fast högre upp i organisationen. Man kan säga att medlemmarna lever i ett ständigt omyndigförklarat teologiskt tillstånd. Enda sättet att protestera mot läror eller praxis är att lämna församlingarna och gå till nya.

Det avtagande lekmannainflytandet inom den svenska pingströrelsen märks på flera områden. I de lokala församlingarna övertar, som vi redan sett, kommittééerna mer och mer ansvaret. I demokratins namn och helt enligt stadgarna, tas viktiga beslut med endast en bråkdel av medlemmarna närvarande. Man kan utan överdrift tala om en skendemokrati. Bakom det här låga deltagandet och intresset finns en tilltagande känsla av att allt är redan "kört" när förslagen kommer till församlingsmötena för beslut. Den enskilde medlemmens insats har ingen betydelse. I rättvisans namn skall den dåliga närvaron i viktiga församlingsmöten inte enbart lastas på ledningen. Det måste erkännas att de flesta folkrörelser har svårt att mobilisera sina krafter för sin ideologi. Nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen, politikerorganisationerna och församlingarna brottas alla med liknande problem. Men trenden är klar: sker inget dramatiskt inom loppet av de närmaste åren, kommer nog svensk pingströrelse att närma sig en högst osäker framtid, med många frågetecken, speciellt när det gäller teologin och lärorna.

Men det falnande intresset för församlingarna reflekteras också i ett avtagande intresse för dialogen, bibelstudiet, eller bibelsamtalet. De unga, mer ekumeniskt lagda, och trötta på den trångsynthet som många gånger kännetecknat vissa väckelserörelser, reagerar öppet till förmån för en generösare attityd till andra kristna. Denna attitydförändring är inte alltid förankrad i teologin, eller ideologin, utan är mer ett uttryck för en trötthetskänsla mot de äldre generationernas isolationistiska anda. Här är det viktigt för församlingsledare att lyssna och kanalisera deras engagemang rätt in i församlingen.

Med all säkerhet har förändringsivern på Nyhems- och Lapplandsveckorna drivits av en önskan att göra dessa veckor mer attraktiva och i överensstämmande med nuvarande konferenspraxis i samhället för övrigt. Men frågan är om man lyckats. Låt oss först och främst komma ihåg att den svenska pingströrelsen alltid ansetts olik de flesta av de anglosaxiska pingströrelserna. Vi representerar nämligen en av de få klassiska pentekostala grupper som fortfarande kan klassas som radikala kongregationalister. Det vill säga, vi bygger vår identitet kring eklesiologin, den fria församlingen och stort lekmannainflytande. Lekmannainflytandet har präglat rörelsen sedan dess begynnelse. Och vi har varit stolta över att kunna tala om likheter med den apostoliska församlingens dialogundervisning. På det sättet har de fria församlingarna växt med det fria samtalet, dialogen. Att nu ta bort även den från konferenserna gör att man än starkare markerar avståndet mellan ett fåtal ledare, övriga pingströrelsen och resataurationsteologin.

Ett annat tecken på den omfattande förändringsprocess som nu präglar Pingströrelsen i Sverige är förslaget om en yttre struktur som skall hjälpa församlingsarna att samla och organisera sina krafter inom mission, evangelisation, själavård och socialt engagemeng. Här finns alltså en klar och tydlig teologisk kursändring om vi jämför med tidigare år. Lewi Pethrus och pionjärernas doktrinära hållning när det gäller den lokala församlingen var byggd på dess suveränitet och frihet. Man talade i början om samfundsväsendet i termer av "skökoväsende". Så stark var motståndet mot strukturer och organisationer vid sidan av den lokala församlingen. Den enda kyrkliga organisation som Bibeln känner, menade pionjärerna, var den lokala församlingen. Det var därför som Pethrus år 1966, på predikantveckan, vände sig mot ett förslag om att en permanent femtonmannakommittéé--ett sorts rådgivande missionsorgan--bildades. Det som nu sker inom PR hade varit omöjligt för femton år sedan.

Tyvärr är det inte teologin som driver på strukturförändringarna utan enligt min åsikt, pragmatiska argument och (säkerligen) berättigad önskan att skapa nyttoeffekter, både på det evangeliska planet, inom missionen och församlingarna emellan. Men i ett så viktigt skeende bör drivkraften ligga i en djupare textförståelse och inte i den maximerade nyttan. Om pragmatismen är bränslet för strukturförändringarna är det lätt att människorna får för sig att eklesiologin inte är del av teologin, när det i stället är tvärtom. Tyvärr visar den sk samfundsprocessen den nästan totala avsaknad av teologisk vana som råder inom svensk pingströrelse.

b. Textinterpretation

Det intressanta är att kristna i alla tider sysslat med någon sorts teologi. Var gång någon analyserar bibeltexter eller predikar har denne sysslat med teologi, det vill säga man har reflekterat över innehållet. Vad många däremot gjort är att man blandat ihop begreppen bibelinterpretation, bibelsyn, och teologi (t.ex. i begreppet Guds mönsterbild) med det oföränderliga Gudsordet. Därmed har en begreppsförvirring uppstått. Teologins plikt och uppgift är ju att oavlåtligen reflektera över Guds Ord för att ha ett relevant budskap till medmänniskan och samtiden. Teologin måste alltså ge människan Guds Ord på ett sätt så att det kan förstås, tas emot och omsättas på rätt sätt. Med det föränderliga samhället förändras även teologins betoningar, trots att Gudsordet är evigt gällande.

För att förstå texttolkningens betydelse för teologin låt mig ta följande exempel från hur man inom pingströrelsen tolkat begreppet""Guds mönsterbild".

Guds mönsterbild anses av många vara ett evigt uttryck för apostlarnas församlingsmodell, som också framstod som en sorts idealbild för kyrkan i alla tider. Denna grep i stort sett in på alla områden i församlingen, alltifrån de små detaljerna till de stora principerna. Guds modell kom ofta att bli det filter genom vilket man tolkade de pentekostala lärorna.

Men i detta sökande efter urförsamlingens modell (med ett finare ord restaurationsteologi) begick predikanterna och teologerna ofta ytterligare ett fel: tillämpningen av innehållet i Guds modell skedde oftast utan någon sorts kontextualisering av bibelordet, dvs en tolkning och översättning av budskapet inom de rådande kulturella och sociala ramarna. Budskapet saknade ofta relevans. Predikanterna satte många gånger likhetstecken mellan exegetik (den vetenskap som sysslar med bibelordets ursprungliga tolkning och innebörd) och hermeneutik (den vetenskap som sysslar med tillämpningen av ordets innebörd) och alltför ofta hoppade man över exegetiken och då blev det bara hermeneutik. En avhistoricering av texterna ägde alltså rum och tiden stod plötsligt stilla. På något sätt föll alltså författarens intention bort och vid tillämpningen förbisåg man att nästan två tusen år hade förflutit. Men det hade ju egentligen inte någon betydelse för uttolkaren eftersom Guds mönsterbild ansågs vara oföränderlig. Budskapet var evigt och likaså tillämpningen. Apostlatid och nutid blev i textförståelsen samma sak.

Men det här gjorde naturligtvis också att man många gånger fick problem med både textförståelsen och tillämpningen. Helgelsen blev t.ex. alltför mycket ett utanpåverk (en kravfylld syndakatalog upprättades); eskatologin, sysslade för mycket med de periferiska frågorna utan att nå fram till kärnan, det kommande gudsriket; bibeltexter förklarades utanför sitt sammanhang (som hårfrågan), bara en pingstförsamling fick finnas i varje stad etc. Det är alltså viktigt att exegetik och hermeneutik hålls i balans och bedrivs utifrån sina egna lagar och regler. Detta är ännu viktigare när man tolkar texter kontextuellt.

Textförståelse är inte alltid en lätt uppgift. Den rör sig mellan två horisonter: textförfattarens och textutolkarens, eller bibelläsarens. Det är i spänningen mellan två olika kulturer som läsaren finns. Det betyder att det är ofta mycket svårt ja, helt omöjligt för uttolkaren att närma sig texten från en neutral horisont. Tolkningen av en text kan uppfattas totalt olika beroende på den kultur, uppfostran, studier och samfundstillhörighet som läsaren (uttolkaren) har. Att säga vad som är rätt bibeltolkning, speciellt när läror har kulturella förtecken, kan därför vara ett vanskligt företag. Det är så många variabler som avgör hur tolkningen slutligen blir.

Det är här som den kontextualiseringen av texter kommer in i bilden. Med kontextualisering av en text avses att söka textförfattarens bakomliggande mening, för att senare överföra den till den moderna människans kontext (sammanhang) och på det sättet ge bibeltexten samma innebörd som den ursprunglige läsaren fick. Man brukar tala om omedelbar (logisk) och historisk kontext. Den omedelbara kontexten är den litterära kontext (sammanhang) i vilken bibeltexten finns. I Lukas evangelium kapitel femton, för att ta ett exempel, hittar vi liknelsen om den förlorade sonen. Den liknelsen skall tolkas i ljuset av de övriga berättelserna (dem omedelbara kontexten) i samma textavsnitt. Men sammanhanget kan endast förstås i hela sin rikedom om man också studerar den historiska och kulturella kontexten ur vilket texten hämtades. Kontextualiseringsbegreppet har använts i stor utsträckning i missionssammanhang för att överföra en texts andemening till folkgrupper som genom sin kultur har saknat beröringspunkter med det moderna samhället, sk "crossculture theology".

Karismatisk Förförståelse i Texttolkning

En karismatiker har med sin "förförståelse," dvs. sina upplevelser av Andens dop och gåvor, större känslighet för hur de övernaturliga texterna bör tolkas. Detta gör att han tillför den evangelikala gemenskapen en viktig dimension som den till stor utsträckning har saknat. Men att delvis tolka utifrån upplevelser får inte uppfattas som att karismatikern lägger bibeln åt sidan och helt ger sig hän åt en subjektiv textinterpretation. Nej, inte alls. Erfarenheten skall istället ses som en hjälp att förstå det transcendenta, det obevisbara. Men karismatikern och pingstvännen löper därvid också en viss risk när han använder erfarenhetsbegreppet som en variabel i sin texttolkning. Den överdrivna jakten på det spektakulära kan göra pingstvänner och karismatiker mer disponibla än andra att jaga efter nya "uppenbarelser", utan att först syna dem i ljuset av Guds ord. Det övernaturliga löper risken att ta Ordets plats eller åtminstone för stor plats. Den karismatiska upplevelsen och närheten till miraklet kan lätt bli uttolkare av Guds ord och inte tvärtom. Risken är uppenbar att exegetik lätt kan övergå till att bli eisegetik, dvs. man pressar in i texter något som inte står där. Det viktigaste för vissa människor blir mötet med Gud och inte Guds möte med oss i Ordet. Visst spelar det personliga gudsmötet en stor roll och den får inte hamna på teologins bakgård, men det motsatta får heller inte inträffa, dvs att bibelstudiet, predikan, textläsningen och meditationen får en undanskymd plats i vår Gudsgemenskap. Endast en rätt balans mellan upplevelsen och kunskapen kan skapa stabila församlingar med en teologi som väcker respekt och förväntan.

Det har alltid funnits en uppenbar tendens inom vissa grenar av den pentekostala rörelsen att överbetona två speciella områden: Den subjektiva trosupplevelsen och den spekulativa teologin. Man har ofta varit på jakt efter något eller någon som kan attrahera både medlemmar och icke troende och på det sättet skapa den spänning av Gudsnärvaro som behövs för att hålla församlingen vid liv. Dessutom har den subjektiva trosupplevelsen eller gudsmötet haft företräde framför en karaktärsdanande undervisning från Guds eget ord. Det märks speciellt vilken liten betydelse bibelstudiet har fått i större delar av de skandinaviska pingströrelserna.

Teologiskt uppvaknande inom Pingströrelsen

Det sker just nu ibland vissa pingströrelser, främst bland de etablerade, äldre pingströrelserna, ett teologiskt uppvaknande och en motivering till analys och förståelse inför ett postmodernistiskt samhälle. Även om det går sakta. Teologiska skolor skapas och det finns en hunger bland medlemmar att syssla med teologi.

Dr. Russel Spittler, pingstvän och professor vid Fuller Theological Seminary i Californien, beskriver i en uppsats i boken Doing Theology Today, hur den amerikanska pingströrelsen under många år visade en total motvilja mot allt teologiskt tänkande. Det var egentligen i början på 1970-talet som situationen ändrades. Trycket ökade då på rörelsen att tillgodose fortbildning för predikanter och ledare som så önskade. Trots en kvardröjande anti-intellektuell inställning hos en del av de äldre, finns numera ett relativt stort antal teologer hos Assemblies som alla har kvalificerad teologisk utbildning. Det intressanta med det som hänt inom den teologiska utbildningen och den ökade teologiska medvetenheten inom Assemblies of God är att det på inget sätt har påverkat väckelsen eller församlingstillväxten. Om det till äventyrs var någon som trodde det. Tvärtom, under den senaste 20-årsperioden har rörelsen nästan fördubblat sitt medlemsskap. Det visar att vi inom den svenska pingströrelsen har kommit till en punkt då vi själva bör ändra vår attityd till den sunda evangelikala teologin, eftersom dess främsta uppgift är att betjäna församlingen och kyrkan i dess roll som gudsordets försvarare och uttolkare.

Inom den svenska pingströrelsen har ju som redan påpekats, en rädsla alltid funnits för teologin, speciellt för den systematiska teologin, dogmatiken. Sven Lidman tackade vid ett visst tillfälle Herren för att PR inte hade någon dogmatik, och hoppades att Jesus skulle komma tillbaka innan den fick någon. Rädslan för ytterligheter fanns med all säkerhet med i tanken. Dogmatiken och en systematisering av troslärorna, kunde lätt uppfattas som en fixering av läran och på det sättet hindra den fortsatta uppenbarelsen. I den tidiga pingstväckelsen, mer än idag, rådde det ju en konstant spänning i bibelläsandet. Man ställde sig ofta frågan: vad skulle Herren uppenbara idag som jag inte såg i går? Dogmatiken kunde alltså hindra en utveckling av den sunda läran.

Men varför är teologin viktig?

Först av allt är det viktigt att konkretisera vår tro i mötet med olika religiösa grupper och kyrkliga rörelser. Vi befinner oss i ett kraftfält av olika teologiska strömmar som kan, om vi inte är vaksamma, påverka oss negativt. Dessutom upplever pentekostalismen "konkurrens" från en anstormande ny-1karismatisk rörelse som innehåller mer sprängkraft än den pentekostala rörelsen någonsin haft. Den apostoliska reformationen är namnet på den livskraftigaste av dessa strömmar. Med ung. 40.000 församlingar och mer än 8 milj. medlemmar, enbart i USA, förstår vi vad som nu händer inom den pentekostal-karismatiska väckelsen. Vad som är viktigt att framhålla att vissa av dessa nykarismatiska rörelser har, i en överdriven entusiasm, rubbat balansen mellan mänskligt och gudomligt, mellan de finita och det infinita. En viss antropologisering av tron har skett, dvs. en förflyttning från Guds makt till människans inflytande på Guds handlande. Det positiva tänkandet är en del i detta skeende. Att detta inte är helt bibliskt kan lätt avläsas i ljuset av den undervisning som springer fram ur Jesu kors, där självförsakelse och förnöjsamhet framstår som självklara teologiska satser. Detta skall ställas mot vissa extrema grupper av trosrörelser som mer framställer den troende människan som "miniatur-gudar" med förmåga att gripa in i Guds skeende och påverka Guds handlande.

Många har också fått för sig att bara för att en lära kommer inlindad i den amerikanska flaggan, måste den vara särskilt gudomlig. Så ligger det naturligtvis inte till. Mycket av det som sägs i USA har skapats utifrån en speciell kontext och är i mycket endast en anpassning till "the American Dream."

En annan viktig orsak till att vi bör analysera det vi tror på är att framtidens evangelikala situation kommer att stimulera till det. Vill vi tillhöra den evangelikala gruppen kommer vi att uppmuntras till en dialog i frågor som rör våra pentekostala doktriner. Endast genom att känna trygghet i ens egen identitet och veta var exakt man står kan samtal ske över gränserna med andra systerrörelser. Vi bör alltså redan förbereda oss på kommande förändringar eftersom vi inte kan fungera som en isolerad samfundsö mitt i det stora samfundshavet. Av den anledningen borde PR ta fram en grupp av lämpliga systrar och bröder som får utarbeta ett studieunderlag omkring de viktigaste pentekostala frågorna. Förslaget bör utgöra ett samtalsunderlag, som tillsänds varje församling för studium. Tanken är naturligtvis inte att sy ihop en gemensam trosbekännelse utan att låta studierna få ligga till grund för en djupare analys av vart vi är på väg och vilken målinriktning vi vill slå an för framtiden. På det här sättet involveras hela PR i ett studium som kan vara avgörande för vår framtid.

Med tanke på teologins möjligheter bör vi redan nu stimulera våra ungdomar till teologiska studier. Vi behöver nämligen unga brinnande teologer och pastorer som inte bara bär teologin i huvudet utan även i hjärtat; teologer som brinner av längtan att med Guds Ord och teologins hjälp skaffa medlemmar funktionella redskap för att nå ut med frälsningens budskap, serverat på ett sätt så att den postmoderna människan förstår det. För teologin är inte bara torra analyser och systematiserade begrepp. Att syssla med teologi är till stor del att fullfölja uppgiften att översätta det eviga Gudsordet till dagens postmoderna människor. Sund pentekostal teologi, tro och trohet mot Ordet kan här gå hand i hand.

Att tron kommer först i teologin hindrar därmed teologen att framstå som autonom domare och tolkare av sitt teologiska material, dvs. Skriften. Samspelet mellan "the believing community," Skriften och teologen är viktig, ja avgörande. Teologin kan nämligen aldrig isolera sig och leva sitt eget liv, skild från församlingen till vilken Herren har gett sitt Ord. Det är nämligen där i mötet med den troende människan som teologin blir kött och får liv.

Teologin är ett verktyg som skall betjäna församlingen i dess kallelse att fullfölja sin tjänst på jorden. Därtill behövs reflektion (förnuftets plats), och applicering (ordet blir ande och liv). Den har alltså en missionerande uppgift, att skickliggöra människan för tjänst, tillväxt och tillbedjan. Men det är när (den akademiska) teologin börjar leva sitt eget liv vid sidan av Kristi kropp som den blir teoretisk, abstrakt och utan udd. Teologen behöver församlingen för att rätt fullfölja sin uppgift.

I en artikel skrev jag för några år sedan följande: Vi behöver nämligen unga brinnande teologer och pastorer som inte bara bär teologin i huvudet utan även i hjärtat; teologer som brinner av längtan att med Guds Ord och teologins hjälp skaffa medlemmar funktionella redskap för att nå ut med frälsningens budskap, serverat på ett sätt så att den postmoderna människan förstår det. För teologi är inte bara torra analyser och begreppssystem. Att syssla med teologi är till stor del att fullfölja uppgiften att översätta det eviga Gudsordet till dagens postmoderna människor. Sund pentekostal teologi och trohet mot Ordet kan här gå hand i hand.

Tyvärr menar jag att karismatisk och pentekostal teologi har försvunnit från många av våra teologiska läroanstalter. Universiteten har ingen eller mycket lite kunskap om det som sker inom den pentekostala teologin. Därför är det hög tid för svenska pingströrelsen att se till att våra framtida pastorer och missionärer får leva i en karismatisk miljö och att vi ständigt håller oss a jour med det som händer bland de levande väckelserörelserna idag. Karismatiskt liv och teologi bör befrukta varandra på samma skola. Det skapar den typ av teologer som kan vara med att påverka våra församlingar i rätt riktning.

Pentekostalismen och teologin i framtiden

Vad kommer då att hända i framtiden med teologin inom den världsvida pingströrelsen?

För det första kommer naturligtvis pingstteologin att påverkas av den övriga kyrkan och samhället. De amerikanska, konservativa evangelikalismen kommer med all sannolikhet att fortsätta påverka de pingströrelser som är anslutna till NAE. Man ser redan frukten av den alliansen: kvinnan har fått det svårare att göra sig hörd inom vissa pingstgrupper som Assemblies of God. I nyligen utgivna textböcker i systematisk teologi är det tydlig hur vissa pingstteologer påverkats av nyevangelikalismen.

Evangelikalismen, åtminstone som den ter sig från amerikansk horisont, har en tendens att alltför starkt betona det rationella på bekostnad av det karismatiska. Genom NAE, där både Assemblies of God och Church of God ingår, har givit man givit sitt starka stöd till Chicago-dokumentet som skrevs 1978, när det gäller Skriften, dess inspiration och ofelbarhet. Det betyder att vissa pingstgrupper har tagit ställning för en konservativ evangelikal bibelsyn. Genom sin relation till den konservativa evangelikalismen har de amerikanska pingströrelserna dessutom intagit en mycket avvaktande hållning till den världsvida ekumeniska rörelsen, representerad av t. ex. Kyrkornas Världsråd. Här skär sig visserligen visionerna mellan den akademiska gruppen i t. ex. Assemblies of God och det pastorala ledarskapet.

Men påverkan på pingstteologin kommer säkerligen att komma även från den tredje världens pingstväckelser. I dessa finns fortfarande till stor del bevarad den ursprungliga pingströrelsens vardagsnära trosrelation till Kristus, de spontana karismatiska inslagen och en avvaktande hållning till formalism och institutionalisering. Kontakten med lekmannafolket och en levande relation till samhällets marginaliserade, gör att tredje världens pingströrelser syns vara de verkliga arvtagarna till Azusa - väckelsen. Den enorma expansion av pingströrelsen som märks i Sydamerika, i Afrika och Asien mynnar idag också ut i en missionsiver som var totalt okänd för några år sedan. En växande grupp trosmissionärer sänds numera till Europa och Arabländerna från Sydamerika och Asien.

Slutord

Teologins innehåll och betoningar har förändrats radikalt under de sista seklerna. Upplysningstidens idééer skakade om kyrkan och teologerna ända ner i grundvalarna. Rationalismen gjorde att utrymmet för gudsuppenbarelsen, det transcendenta, det oförklarliga, krymte rejält i den akademiska teologin. Men från mitten av 1900-talet har evangelikalismen rest sig som ett teologiskt alternativ i ett annars mycket mörkt perspektiv.

I den evangelikala gruppen hittar vi den största väckelsen historien känner, pingstväckelsen och på senare även den nykarismatiska rörelsen Den framstår mer och mer som en rörelse med ett speciellt budskap, riktat till den lilla människan, den som ingen bryr sig om. Överallt i världen fylls lokaler och hus av dessa människor som hamnat i samhällenas periferi. Glädjen, frimodigheten och hänförelsen är dess kännetecken och Andens kraft dess vapen.

Under de senaste trettio åren har även de etablerade kyrkorna fått känna av Andens närvaro. Många fördomar gentemot den klassiska pingstväckelsen har därmed fallit. Andens gåvor och tjänster har upplevt en renässans som ingen kunde drömma om för bara ett femtiotal år sedan. Balansen mellan Guds transcendens och immanens har återupprättats. Gud framställs inte bara som den evige, ouppnåelige, himmelske Guden, avlägsen den mänskliga kontakten. Nej, han umgås även med de människor som ivrigt söker honom. Den personliga upplevelsen, och gudsrelationen har blivit grundpelare i den explosiva väckelserörelse som sveper fram över jorden.

Den nytändning som jag beskrivit inom den evangelikaliska kyrkan utgör utan tvekan en teologisk och andlig moteld mot död traditionalism och formalism, oberoende av kyrka och samfundstillhörighet. Men det finns faror som lurar runt hörnet. Evangelikalismen kan endast överleva om den söker sig mot reformationens centrum, där den hittar mycket av sin trosinnehåll. Men reformationen räcker inte. Den personliga upplevelsen och Andens närvaro, som har varit en bärande doktrin inom väckelserörelserna, måste leva och växa. Endast genom att befrukta den teologiska kunskapen med den personliga gudskontakten kan den evangelikala kyrkan och dess teologi överleva.

Men även pentekostalismen är utsatt för faror. En alltför ensidig betoning av erfarenheten, upplevelsen och känslan kan föra de teologifattiga grupperna inom den världsvida pingströrelsen ut på gungande kvicksand. Genom den ökande religiositeten i det postmodernt samhället finns chansen att pragmatik och subjektivism tar över. Speciellt gäller det om pingströrelsen präglas av teologisk osäkerhet och ovana. I Sverige är det just det senare som händer. Det teologiska samtalet har försvunnit på medlemsnivån, och på sin höjd bedrivs teologisk analys bland ledarna. De mängder av möjligheter som den svenska pingstväckelsens medlemmar hade att studera de pentekostal atrosläran var många, som ex. nationella konferenser, evangelistveckor, bönedagar, tidskrifter, böcker etc. Den teologiska medvetenheten bland dagens pingstvänner befinner sig på en farlig lägstanivå. Och personligen kan jag inte se något ljus i tunneln. Endast om en omprioritering och en radikal attitydförändring sker till studiet av det skrivna Ordet, finns det en möjlighet att stoppa lavinen som bara ökar fart. Men det är bråttom.

Teologins innehåll och betoningar har förändrats radikalt under de sista seklerna. Upplysningstidens idééer skakade om kyrkan och teologerna ända ner i grundvalarna. Rationalismen gjorde att utrymmet för gudsuppenbarelsen, det transcendenta, det oförklarliga, krymte rejält i den akademiska teologin. Men från mitten av 1900-talet har evangelikalismen rest sig som ett teologiskt alternativ i ett annars mycket mörkt perspektiv.

I den evangelikala gruppen hittar vi den största väckelsen historien känner, pingstväckelsen och på senare även den nykarismatiska rörelsen Den framstår mer och mer som en rörelse med ett speciellt budskap, riktat till den lilla människan, den som ingen bryr sig om. Överallt i världen fylls lokaler och hus av dessa människor som hamnat i samhällenas periferi. Glädjen, frimodigheten och hänförelsen är dess kännetecken och Andens kraft dess vapen.

Under de senaste trettio åren har även de etablerade kyrkorna fått känna av Andens närvaro. Många fördomar gentemot den klassiska pingstväckelsen har därmed fallit. Andens gåvor och tjänster har upplevt en renässans som ingen kunde drömma om för bara ett femtiotal år sedan. Balansen mellan Guds transcendens och immanens har återupprättats. Gud framställs inte bara som den evige, ouppnåelige, himmelske Guden, avlägsen den mänskliga kontakten. Nej, han umgås även med de människor som ivrigt söker honom. Den personliga upplevelsen, och gudsrelationen har blivit grundpelare i den explosiva väckelserörelse som sveper fram över jorden.

Den nytändning som jag beskrivit inom den evangelikaliska kyrkan utgör utan tvekan en teologisk och andlig moteld mot död traditionalism och formalism, oberoende av kyrka och samfundstillhörighet. Men det finns faror som lurar runt hörnet. Evangelikalismen kan endast överleva om den söker sig mot reformationens centrum, där den hittar mycket av sin trosinnehåll. Men reformationen räcker inte. Den personliga upplevelsen och Andens närvaro, som har varit en bärande doktrin inom väckelserörelserna, måste leva och växa. Endast genom att befrukta den teologiska kunskapen med den personliga gudskontakten kan den evangelikala kyrkan och dess teologi överleva.

Men även pentekostalismen är utsatt för faror. En alltför ensidig betoning av erfarenheten, upplevelsen och känslan kan föra de teologifattiga grupperna inom den världsvida pingströrelsen ut på gungande kvicksand. Genom den ökande religiositeten i det postmodernt samhället finns chansen att pragmatik och subjektivism tar över. Speciellt gäller det om pingströrelsen präglas av teologisk osäkerhet och ovana. I Sverige är det just det senare som händer. Det teologiska samtalet har försvunnit på medlemsnivån, och på sin höjd bedrivs teologisk analys bland ledarna. De mängder av möjligheter som den svenska pingstväckelsens medlemmar hade att studera de pentekostal atrosläran var många, som ex. nationella konferenser, evangelistveckor, bönedagar, tidskrifter, böcker etc. Den teologiska medvetenheten bland dagens pingstvänner befinner sig på en farlig lägstanivå. Och personligen kan jag inte se något ljus i tunneln. Endast om en omprioritering och en radikal attitydförändring sker till studiet av det skrivna Ordet, finns det en möjlighet att stoppa lavinen som bara ökar fart. Men det är bråttom.

_______________________________________  Page Up    _________________________________________________

© 2005 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.