TRENDER...

TRENDER... X

Trender i den Pentekostala Hermeneutiken

Avsikten med den här uppsatsen är att försöka beskriva den omsvängning som nu sker inom den pentekostala teologin speciellt i USA. Utan tvekan har där skett inträffat en nästan explosiv utveckling under de senaste 20 åren och då främst inom hermeneutiken och bibelteologin. Speciellt märkbar är den inom de två större amerikanska pingströrelserna Church of God (Cleveland-gruppen) och Assemblies of God. Av utrymmesskäl kan inte den "svarta" pingströrelsen tas med, eftersom dess utveckling inte bara avviker en del från den "vita" rörelsen utan den kräver sitt eget studium.

Först skall jag försöka teckna en kortare orsaksbeskrivning till den klassiska pingströrelsens omsvängning under 1970-talet när det gäller dess intresse för teologin. Därefter ges en schematisk överblick av det som nu sker inom den pentekostala hermenutiken, för att sedan summera och se framåt.

Jag kommer framför allt att bygga på det ganska omfattande material som publicerats i tidskrifter som Pneuma, Journal of Pentecostal Studies och Assemblies of God''s egen teologitidskrift Paraclete. Författare som Robert och Wilhelm Menzies, Roger Stronstad, Gordon Anderson, French L. Arrington, Gordon Fee m.fl. har alla haft en avgörande roll för den hermeneutiska diskussionen.

Bakgrund

Under alltför många år var den pentekostala rörelsen i det närmaste ointresserad av teologin som akademisk disciplin, något som allmänt bekräftas av nuvarande pingstteologer. Russel Spittler, pingstteolog vid Fuller Theological Seminary, Pasadena, framhåller i en uppsats i boken "Doing Theology Today," att den amerikanska pingströrelsen under många år visade en total motvilja mot allt teologiskt tänkande. Det var egentligen i början på 1970-talet som situationen ändrades. Trycket ökade då på rörelsen att tillgodose högre akademisk fortbildning för predikanter och ledare som så önskade. Roger Stronstad , academic dean vid Western Pentecostal Bible College, British Columbia har samma synpunkter och menar att "tills 1970-talet stod den klassiska pingströrelsen opåverkad av den kritik som riktades mot pentekostalismen och dess pragmatiska teologi."

a) James Dunn

Vad var det då som definitivt fick den amerikanska pentekostalismen att vakna till liv, och inom loppet av ett kvartssekel fostra fram teologer som åtministone i evangelikala kretsar betraktas med respekt i? Teologer som Gordon Fee, Robert Menzies, French L. Arrington, Frank Maachia, Roger Stronstad, Rodman Williams, (en karismatisk teolog) Stanley Horton m.fl. har genom sina forskningsbidrag tänt debatteldar på många fronter. Det har inte blivit sämre av att teologer som Harvey Cox, Jüürgen Moltmann, James Dunn och E. Schweizer har intresserat sig för den pneumatiska debatten.

Enligt ett samtal med Frank Macchia, AG-teolog på Southeastern College i Lakeland, Florida, förde han fram idéén att orsaken till den numera livliga teologiska debatt inom pneumatologin som pågått i både pentekostala böcker och teologiska tidskrifter, går tillbaka till framför allt James Dunn och hans bok Baptism in the Holy Spirit, A Re-examination of the New Testament Teaching on the Gift of the Spirit in Relation to Pentecostalism Today. Eftersom Dunn starkt ifrågasatte tvåstegsupplevelsen av den helige Ande genom omvändelse och andedop, tvingades de pentekostala teologerna att krypa fram ur de teologiska skyddsvallarna man gömt sig bakomunder många år. Pragmatik och muntlig tradition byttes så småningom mot välslipade teologiska argument.

b) Roger Stronstad

Det ena gav nu det andra. Teologer som Roger Stronstad, presenterade i sin historiska Master-uppsats vid Oral Roberts University en känd tanke förfäktad av bl.a. I.M. Marshall, att Lukas inte bara var historiker utan även teolog. Stronstads tes, vars udd indirekt är riktad mot Dunn, är att Lukas skiljer sig från Paulus genom att den förre betonar det andeinspirerade profetiska talet medan Paulus framhåller Andens verk i nyfödelsen. Skillnaden hos Paulus och Lukas ligger alltså i betoningen.

Den tes som Stronstad förde fram betydde att man plötsligt hittade en teologisk grund, vilken bidrog till att skapa en helt ny attityd till bibelteologin. Med den blev det möjligt att försvara idéén om att historisk text kunde vara normativ och inte bara beskrivande, det vill säga, den narrativa texten kan ligga till grund för en pentekostal teologi omkring "Andens dop" byggd på en upprepad normativ upplevelse. Utifrån Lukas evangelium och Apostlagärningarna kunde man alltså hävda att det som skedde på pingstdagen, senare i Kornelius hus, i Samarien och till slut i Efesus var inga engångsupplevelser utan upprepades varje gång en människa ärligt sökte Gud efter kraft till tjänst enligt löftet i Apg. 1:8.

c) Robert Menzies

Trots Robert Menzies kritik av Dunns argument mot "två-stegsupplevelsen av Anden ger han honom följande erkännande: "Dunn inte bara attackerade den hermeneutiska grund som erkänts av den traditionella pingströrelsen (en hermeneutik som byggde på bibeln som en samstämmig enhet); han stakade även ut vägen som låg framför genom att betona varje bibelförfattares teologiska integritet. Dunn var helt rätt ( min bet.) när han påpekade att en bibelteologi kan endast (min bet.) utvecklas när vi ''tar varje författare för sig och beskriver hans speciella teologiska betoningar. Och det intressanta är att det blev Dunns metod som flera kom att använda sig av för att tolka evangelisten Lukas "on his own terms."

Hur har pingstteologerna reagerat på Stronstads och Menzies'' idééer omkring Lukas narrativa texter, och dess relation till pentekostal hermeneutik? Det är nog ingen överdrift att säga att en mycket stor av dessa har ställt sig bakom det mesta av Stronstads och Menzies'' synpunkter. Förresten är det värt att lägga märke till att Stronstads uppsats vid Oral Roberts University samt Menzies'' doktorsavhandling vid Sheffields University samt hans skrifter och böcker kom som sända från ovan. Man behövde onekligen teologer från de egna leden som utifrån klara analytiska och exegetiska skäl kunde träda fram till försvar för "the initial evidence of the Holy Spirit," en lära som utan tvekan var i fara.

Bibelns inspiration och auktoritet

För att kunna se klarare vad som har hänt inom den pentekostal hermeneutiken bör vi först nämna några ord om pingströrelsens syn på ordet och skriften.

Bibelsyn, hermeneutik och teologi är naturligtvis intimt förknippade med varandra. De allra flesta pingstgrupper är fortfarande övertygade om att Bibeln är "inerrant och infallible", dvs. dess data och uppgifter är historiskt och vetenskapligt riktiga, även om bibelspråket ter sig omodernt och ovetenskapligt.

Även om felfrihetsbegreppet inte existerade fullt ut i pingströrelsernas begynnelse, fick kontakten med fundamentalismen på 1920-talet och försöket att närma sig deras bibelsyn konsekvensen att man praktiskt taget övertog deras syn på Bibelns felfrihet. Men eftersom den fundamentalistiska rörelsen absolut inte kunde acceptera pingstgruppernas syn på Andens roll i det kristna livet, tvingades man senare söka sig åt den nybildade evangelikala rörelsen NAE, som tveksamt tog emot dem.

Man ställdes inför en helt ny situation. Den evangelikala bibelsynen, bibelteologin, och hermeneutiken med den historisk-grammatikala metoden blev begrepp som pingstvännerna var tvungna att analysera och som också en stor grupp amerikanska pingstteologer accepterade.''För Robert Menzies är det faktum att den moderna pingströrelsen tagits emot av den breda evangelikala världen både en positiv och spännande händelse.'' (Se Kenneth J. Archer, Pentecostal Hermeneutic: Retrospect and Prospect, Journal of Pentecostal Theology, 8, 1996, ss. 74-75). En långsam evangelikalisering av den amerikanska pingströrelsen började.

Att pingströrelsen fortfarande är anhängare av en mycket konservativ bibelsyn det framgår med all tydlighet av Dr. John Higgins uppsats i Systematic Theology, som publiserades 1994. I den framgår det att man erkänner verbalinspirationen fullt ut, även om man begränsar den till de så kallade "autographa," dvs orginalmanuskrifterna; kreationismen, Mose författarskap av Moseböckerna, mm. är fortfarande orubbliga axiom i den pentekostala teologin. Men, det sker en liten omsvängning bort från en överbetoning av Skriftens "inerrancy" mot dess auktoritet, dvs. bort från fundamentalistiska hårklyverier mot Skriftens frigörande verkan på människor. Det betyder alltså en förskjutning från det förflutna mot det nuvarande och det futurala. Även om "inerrancy-idéén" lever vidare hos vissa teologer har utan tvekan den evangelikala teologin influerat pingstteologer att mer betona ordets dynamiska effekter (a posteriori) än läror byggda på de medärvda logiska deduktioner baserade på a priori antaganden.

Hermeneutikens huvudlinjer

För att kunna följa den debatt som pågått skall vi använda Roger Stronstads förslag till utvecklingslinjer i den amerikanska pingströrelsens hermenutik, vilka till viss del också kan ses i andra pingsrörelser, speciellt från Europa.

a) Pragmatismen

Den första linjen kallar han för den "pragmatiska linjen" och den dominerade pingströrelsen från dess början ända in på 1970-talet. Den ansågs som den bibliskt enda rätta och ifrågasattes aldrig. Den var helt enkelt självklar utan behov av ytterligare bevis och innebar en upprepning av bevistexter, vilka åberopades till försvar utan någon särskild exegetisk analys. Några andra skäl än bibeltexter var inte nödvändigt.

1) Muntlig tradition

Enligt Stronstad saknades teologiska diskussion , analys och en genomarbetad exegertik till försvar för den första tidens pingstteologi och då även dess hermeneutik. Detta innebar att den pagmatiska hermeneutiken antogs av den unga pingströrelsen mer som en "muntlig tradition" än som en analytisk och reflekterad vetenskap. Roger Stronstad uttrycker det med följande ord: "Som ett resultat av att man accepterade Parham ´s hermenutik (vilken syftar på den pragmatiska. min förkl.) fick pentekostalismen existera i ett analytiskt vakum under större delen av dess tidiga historia. Ja, i själva verket har pentekostal hermeneutik varit mer utläggande än undersökande och analytisk." Den pragmatiska hermenutiken såsom den praktiserades i den unga pingströrelsen, hävdade med självklarhet att Andens gåvor och verk såsom de upplevdes i den apostoliska kyrkan, kunde återigen upplevas på samma sätt i modern tid, att Andens dop var en upplevelse skild från helgelsen och att tungotalet var det otvetydiga beviset på Andens dop. Pragmatismen och den muntliga traditionen fick senare ge vika för en mer vetenskaplig teologisk analys av lärorna.

2) Omedelbar kontext vs. historisk kontextualisering

Stronstads beskrivning av den pragmatiska hermeneutiken stämmer mycket väl överens med t. ex. den svenska pingstväckelsens utveckling och överbetoning av den omedelbara kontexten till stöd för sina läror. Det var t.ex. först på 1970-talet, efter Lausanne-konferensen, som den historiska kontextualiseringen dök upp i textinterpretationen i svensk pingströrelse. Om den senare hade någon influens på textinterpretationen är kanske svårt att bevisa,men innan dess präglades PR's interpretation i Sverige nästan uteslutande av den omedelbara kontextens betydelse för textförståelsen. Inom den världsomspännande pingströrelsen har det förresten alltid existerat en inbyggd misstänksamhet mot den historiska textdimensionen vilken ofta förväxlades med historisk-kritisk metod, vilken i sin tur för det mesta uppfattades som uttryck för liberal textkritik.

3) Kritik

Den kände schwiziske teologen Walter J Hollenweger, karismatisk forskare och professor under många år i Birmingham University ger i sitt omfattande arbete The Pentecostal åtskilliga exempel på den första pingstväckelsen överdrivna betoning av den omedelbara kontexten, avsaknaden av analys och rädsla för akademisk teologi. Särskilt angriper han pentekostalismens betoning av ""the harmony of the Bible,"" vilket han bestämt hävdar inte är ett bibliskt begrepp, och att pingstteologer "i harmonins namn" ofta förvridit olika texters innebörd.

Senare, under 1970-talet, utmanades den klassiska pingströrelsen av den karismatiska rörelsen med teologer som Rodman Williams, numera professor i teologi vid Regent University. I motsats till de pentekostala teologerna har många inom den karismatiska rörelsen varit mer försiktiga med att ge sitt stöd till sådana viktiga pentekostala grundläror som att tungotalet alltid är beviset på att "Anden fallit över en troende människa." I stället föredrar man bland vissa karismatiker att tala om Anden som den som frigör och sätter i rörelse eller andeuppfyllelse, än att tala om "Andens dop," På det sättet visar man större känslighet för de dramatiska upplevelser som är förknippade med Anden utan att hemfalla åt en kvantifiering av Anden. Generellt sett kan man säga att den karismatiska gruppen inom de gamla etablerade samfunden och den katolska kyrkan driver en mer rationell hermenutik till skillnad mot pentekostalismens subjektivism.

Vissa pingstteologer som Timothy B. Cargal, professor i filosofi och religion vid Western Kentucky University kan till och med tala om "the evangelicalization of Pentecostalism" Den evangelikala påverkan visar sig bl.a. i den rationalistiskt betonade hermeneutik som många pingstteologer anammat. Men det märks även indirekt i den pentekostala teologiutbildningen. Ingen av de stora pentekostala rörelsernas teologiska högskolor kan ge sina studenter en högre examen än en M. Div.. Det har lett till att de teologer som nu undervisar på de pentekostala högskolorna har fått sina doktorsgrader på Fuller, Wheaton, Bethel, North Park etc. Det sker alltså en indirekt evangelikal påverkan på den pentekostala teologin via högskoleprofessorerna och deras breda kontakter med evangelikala teologer. Den evangelikala teologin har mer och mer accepterats även om det går sakta.

b) Genre-hermeneutik

Men i den här nya situationen som uppstod, speciellt bland de mer evangelikalt sinnade, höjdes andra röster, med genre-hermeneutiken i fokus, vilket särskilt har förfäktats av den kände "pentekostal-evangelikale" teologen Gordon Fee. För det är nämligen få pingstteologer som så klart och konsekvent accepterat den evangelikala rationalismen i hermeneutiken, som just Gordon Fee genom sin betoning av att de olika litterära läsarterna i Bibeln måste tolkas individuellt utifrån sin speciella genre. Detta är just detta som Roger Stronstad betecknar med den andra utvecklingslinjen.

Som en konsekvens av att fokusera på olika genre och dess individuella prägel - och framför allt Apostlagärningarnas och evangeliernas narrativa kännetecken - blev det naturligt för Gordon Fee att göra gemensam sak med James Dunn och övriga evangelikaler och deras motstånd mot en "två-stegsupplevelse" av Anden. Med tanke på Gordon Fee''s ställning som en känd exeget är det lätt att förstå vad det innebar för pingströrelsen. Utifrån tanken på "the biblical precedent for historical precedent," ställer han sig tveksam till Menzies ´och Stronstads idéé omdet normativa värdet av de narrativa texterna hos Lukas. Det innebär ett förnekande av att "bevistexterna" om Andens dop i dessa kan utgöra grund för antagandet att Andens dop är en upplevelse skild från omvändelsen. Därmed inte sagt att han tar ställning mot charismata eller liknande centrala läror. Han är fortfarande en mycket övertygad karismatiker.1

Vi märker alltså att även om de pentekostala teologerna i allmänhet ställde sig bakom Stronstads tes om "the normative historical precedent" så fanns det starka röster mot densamma vilka var en frukt av de kontinuerliga samtal som fördes i den evangelikala rörelsen.

Men det var faktiskt inte bara debatten om Andens verk som väckte uppståndelse på 1970-talet. Även eskatologin blev föremål för debatt. Den premillenialistiska dispensationalismen kritiserades öppet av bl.a. Dwight Wilson ,historiker och pastor inom AG. I boken Armageddon Now är han synnerligen kritisk mot den spekulativa eskatologin inom sin egen rörelse. Genom ett noggrant studium visar han hur man under lång tid spekulerat om Antikrist, profetiska tidshändelser m.m. Även om denna eskatologidebatt skedde i det tysta, ledde de begynnande skiljaktigheterna till att rektorerna på pingsthögskolorna tvingade sina professorer att skriva under en försäkran om att endast undervisa det som godkänts som "pure doctrine" inom rörelsen. Utan tvekan kommer eskatologin att bli ett kommande debattämne inom den pentekostala rörelsen, som under många år har varit en säker hemvist för dispensationalismen, inspirerad av Scofield och hans bibel. Det är förresten lite ironiskt att "Scofield ´s Bible" skriven av en anti-karismatiker ändå hade ett sådant stort inflytande på pentekostalismen.

c) Pneumatisk och erfarenhetsrelaterad hermenutik

I sin kamp att övertyga de akademiska, evangelikala teologerna om existensen av en genuin pentekostal hermenutik kommer vi till den tredje utvecklingslinjen enligt Roger Stronstad. Både French Arrington och och Timothy Cargal har pekat på en "pneumatisk hermeneutik" där man i än större grad betonar Andens roll i texttolkningen.

1) Timothy Cargal

Timothy Cargal, en ivrig förespråkare för en hermenutik som är mer relaterad till Andens roll i textinterpretationen, vill gärna knyta an hermenutiken till postmodernistimen och dess mindre betoning på rationalism och historicism. I en jämförelse mellan modernism och postmodernism, beskrivs den förra utifrån upplysningstidens ideal med betoningen på det objektiva. Dess grundargument är att endast det objektiva har verklig existens. Från Kant känner vi ju till att endast det fenomenologiska ägde objektiv verklighet, medan det transcendenta, noumenon, låg utanför människans kunskapsområde. Om vi för över detta på bibeln och dess sanningar betyder det att enligt modernisten finns bibelns mening i de "kernels" som upptäckts genom en historisk-kritisk rekonstruktion av bibeltexten.

Postmodernismen, genom att fokusera mer på människans roll i testförståelsen "skiljer sig från modernismen när det gäller att endast det historiskt och objektivt sanna har mening. . . Vissa speciella drag hos den traditionella pingsthermenutiken passar bättre in i det postmodernistiska paradigmet än i det modernistiska, som så domineras av positivism och historisk objektivism." Med andra ord, pentekostalismens postmodernistiska subjektivism framstår som ett alternativ till modernismen och objektivismen.

2) Gordon Anderson

En teolog som engagerat sig i debatten omkring den pentekostala hermeneutiken är Dr. Gordon Andersson.

Han förklarar att pentekostal hermenutik består inte av en ny exegetisk metod. Den vänder sig i stället mot all sorts alexandrinsk allegorism, mot medeltida hermenutik med en flerfaldig textbetydelse. I stället anammar han en historisk-grammatisk metod för att nå fram till "the intention of the author."

Gordon Andersson förkastar åsikten att pingstfolket skulle besitta en särskild sorts insikt i tolkningsfrågor och tar därför helt och fullt avstånd från F.L. Arrington när denne påstår att, "Pingstvännernas tolkningsmetod är väsentligen pneumatisk ... de hävdar att det finns en djupare mening hos den bibliska texten som endast kan uppfattas genom trons ögon.. . . Pingstvännerna betraktar inte kunskapen som ett kognitivt igenkännande...." Gordon Andersson menar att sådana här uttalanden är inte representativa för pingsthermenutiken. Hans starka reaktion gentemot Arrington placerar honom nära den pentekostala evangelikalismen, tillsammans med Robert Menzies, Gordon Fee, Russel Spittler, Cecil Roebeck m.fl. Andersson slår fast att Anden ger inte ger någon annan upplysning eller tolkning av texten åt pingstvännen än den han ger till baptisten.

Som en del av den pneumatiska texttolkningen ingår den personliga upplevelsen. Men betoningen på erfarenheten får inte ses som en sorts pentekostal version av "den nya hermeutiken med dess existentiella, människocentrerade subjektivism, där bibelns innebörd och mening styrs helt och fullt av det mänskliga förnuftet och den personliga erfarenheten." I motsats till den nya hermenutikens företrädare menar Gordon Anderson att man inte får överbetona den historiska distansen mellan författaren och läsaren (texttolkaren). "Hermeneutikens uppgift är att nå fram till textens mening och pingstvännerna anser att det går att komma dit."

Vissa teologer anser att den karismatiska upplevelsen av de övernaturliga tingen och Andens gåvor ger den pentekostala bibeltolkaren en erfarenhetsmässig förförståelse som rör sig bortom det rationella och kognitiva något som präglar den vetenskapliga exegetiken. Ja, i själva verket leder den karismatiska erfarenheten fram mot en empati och känslighet gentemot texten som andra bibeltolkare saknar.

I ett verkligt försök att beskriva upplevelsens eller erfarenhetens plats i en pentekostal hermeneutik tenderar alltså flera pentekostala teologer till en subjektivistisk texttolkning, något som alltid varit ett kännetecken på pentekostal teologi. Och egentligen är det inte så konstigt, för i en tid då postmodernismen byter plats med modernismen, då rationalismen, förnuftet och objektivismen får konkurrens av subjektivistiska inslag, har många teologer inom pingstleden försökt hävda postmodernistiska idééer. Inför anklagelsen att pingstvänner tolkar sina upplevelser tillbaka in i texten utmanar vissa pingstteologer kritikerna med att hänvisa till bl.a. W. Menzies, som förfäktar idéén att den personliga uplevelsen verkligen bör ha en bekräftande eller verifierande roll i texttolkningen. Det är bara det att en sådan som Roger Stronstad, till skillnad från Menzies, går ett steg längre (och antagligen för långt) när han hävdar att upplevelsen bör finnas med redan i början av interpretationen.

Här måste emellertid lyftas ett varningens finger mot en alltför stark betoning på upplevelsens roll inom hermeneutiken, även om jag vet att Stronstad också påpekar att själva texten skapar gränserna för upplevelserna. Faran till överbetoning av endera delen är uppenbar om man inte låter objektivismen och subjektivismen styras av vissa regler. Det vill säga de objektiva och subjektiva polerna, bör lever i ständig dialog med varandra. Både rationalismen och subjektivismen behövs i förståelsen av en text men båda har också sitt avgränsade område. I den moderna lingvistiken och då i samband med hermeneutiken, framstår det klart att sann textförståelse kan inte bara ett utslag för rationellt tänkande i jakten på textförfattarens intentioner eller avsikter. I teologin finns beskrivet ett möte mellan Gud och människan, som i den dialektiska teologin tolkas utifrån paradoxer, vilket inte skall förstås som motsägelser utan som uttryck för en begränsning i människans kunskap och språk, men också som ett uttryck för trons språk. Personligen menar jag att vi behöver paradoxen, det oförklarbara i det teologiska språket, annars hamnar vi i död ortodoxi och en överbetoning av objektiv kunskap.

Å andra sidan kan en icke-historisk pentekostal teologi lätt tendera till att få kultiska drag. För teologin kan inte stå okänslig för samtiden och dess förändringar, eftersom den ständigt reflekterar utifrån en historisk och kulturell kontext. Kan man däremot hålla balansen mellan ellipsens båda poler, subjektivismen och objektivismen levande utan att de spelar ut varandra inom ramen för dogmatiskt och konfessionellt tänkande, finns stort rum för forskning och pentekostal hermeneutik kan få stor betydelse för framtida textförståelse. För utan tvekan finns det i en postmodernistisk tid intressanta öppningar för pentekostal hermeneutik, speciellt när den tredje världen har så massivt anammat pingstbudskapet. Upplevelsepolen (subjektivismen) och rationellt tänkande bör kunna umgås på samma spelplan utan att någon skall bli diskvalificerad för regelvidrigt uppförande.

Sammanfattning och framtidsfunderingar

Som vi sett har åtminstone den amerikanska pingströrelsen i stort sett lämnat "the pre-critical phase". Den pragmatiska hermeneutiken har fått ge vika för en mer analytisk och akademisk teologi. Här ligger utan tvekan de skandinaviska pingströrelserna långt efter och man undrar när vi i Sverige skall kunna föra den sorts teologiska debatt som förts under flera decennier på den amerikanska kontinenten. Tyvärr finns fortfarande hos oss en stor rädsla både för ekumeniken (som i sig utgör en plattform för en vitaliserande teologisk debatt) och för den akademiska teologin. Man kan bara hoppas att situationen skall ändras. Tyvärr finns det inga omedelbara tecken på det, speciellt med tanke på den teologiska utbildningen inom den svenska PR och den dogmatiska inställningen till pingströrelsen som en kopia av den apostoliska församlingen.

I konkurrensen med evangelikal teologi har de pentekostala och karismatiska teologerna på den nordamerikanska kontinenten under senare år hävdat sig på ett utomordentligt sätt. Namn som Gordon Fee, Russel Spittler, Roger Stronstad, Cecil Roebeck, Robert Menzies, Frank Maachia, m.fl. är bara några av de akademiska pingstteologer som lyckats skapa sig ett namn i teologikretsar.

Vad kommer då att hända i framtiden med pentekostal teologi? Kampen inom de olika pingströrelserna kommer troligtvis att stå mellan evangelikal teologi och en mer renodlad pingstteologi, byggd på dess egen historia och förutsättningar.

Personligen menar jag att den del av evangelikalismen som kännetecknas av en utpräglad rationalism med en starka betoning på objektivism och rädsla för subjektivism, kan driva pentekostalismen in i en fälla, där verkligheten hög grad uttrycks i fenomenologiska termer. Det övernaturliga, eller det transcendenta ( uttryckt t.ex. i trosupplevelser och Andens verk) som är så viktigt för pingstvännen kan få ge vika för ett mera modernistiskt tänkande där textinterpretation i alltför stor grad bygger på historisk kontextualisering på bekostnad av en balancerad upplevelserelaterad textförståelse. Det säger naturligtvis inte att pingst och rationellt tänkande är uteslutet, men balansen mellan dessa är viktig.

Å andra sidan kan de postmodernistiska strömningarna med en större betoning av subjektet eller läsaren inom textinterpretationen och teologin få vara med och skapa en ny ansats inom den pentekostala teologin. Här anser jag att paradoxen och det analogiska tänkandet bör få vara en del av den teologiska terminologin som ett uttryck för omöjligheten att genom ett exakt språk (univocal, eng), vare sig analytiskt eller syntetiskt fånga Gud I hans fulländning. Med andra ord all kunskap är inte endast objektiv.

Dessutom hör en större betoning på läsaren och hans upplevelser med bibeltexten absolut hemma i det postmodernistiska tänkandet. Utan tvekan har vi här en hel del att lära av nyortodoxa evengelikaler som t.ex. Bloesch vilken i traditionell bartiansk stil talar om uppenbarelsen som både "event och concept." Det vill säga läsarens gudskunskap är både konceptuell och existentiell. Texten skapar både kunskap och fordrar ett gensvar som leder till lydnad.

Evangelikalismen har utan tvekan påskyndat uppkomsten av en akademisk teologigrupp inom delar av den internationella pingströrelsen, vilken skapat en helt ny plattform för teologiskt tänkande. Det bör de pentekostala vara glada för. Naturligtvis finns det mycket kvar att göra speciellt med tanke på att grupper som Assemblies of God och Church of God är så hårt toppstyrda teologiskt och i vilka man inte tolererar alltför stora åsiktsskillnader i viktiga pentekostala frågor Antagligen är det i dialogen med postmodernismen och dess anda som det finns möjligheter till en framtida pentekostal hermeneutik som kan attrahera de evangelikala och skapa motvikt mot en överdriven rationalism. Men då bör det finnas stort svängrum för det övernaturliga och Andens roll i textförståelsen och det andliga livet.

______________________________________ Page Up _________________________________________________