Efter lite mer än två års debatt omkring ett framtida strukturförslag kommer många att hålla "parentation" den 23 mars över den pingströrelse vi lärt älska och kämpa för. Vi lyser frid över Dig, den klassiska svenska pingströrelsen.

Du (PR) föddes i ringa gestalt som vår Herre i ett stall. Ditt yttre var inte tilltalande, din lära enkel och lättförståelig, och din andliga vällukt drog människor till dig. De marginaliserade, de små människorna, fick i dig ett hem och en boning. Du var en märklig rörelse, så annorlunda mot det vi vant oss vid. Samfundsfri, men präglad av en andlig enhet som förstärktes genom ansvar, kärlek och gemensamma upplevelser i Kristus. Andens dop och gåvor stärkte identiteten, för ingen var större än den andre. Att tala ett nytt andligt språk, sjunga en kör, eller spela en sång på en bräcklig gitarr var höjdpunkter när du var yngre.

Men du växte, visserligen under starkt motstånd, som trädet i den väldiga stormen och man beundrade ditt mod och din lära över hela världen. Man kom från alla jordens hörn för att undersöka hemligheten till din framgång och hur en så obetydlig grupp av människor kunde hålla samman en så mäktig missionsrörelse. Dina enkla bönehus fylldes till bristningsgränsen. Förundran var stor både i Springfield, och i Cleveland. Brösttonerna från Assemblies of God och Church of God blev till intet när din härlighet spriddes över världen.

Först och främst förstod man inte det här med enhet utan organisation. Omöjligt sa några, märkligt sa andra. Din frihet, ditt oberoende, skapade en dynamik som förundrade människorna. Ingen bestämde över dig och alla var lika. Den lilla obetydliga gumman från Norrland hade lika rätt att yttra sig på konferenserna som den beläste lektorn eller advokaten från Stockholm. En synnerligen märklig rörelse.

De flesta ledare hade bara några månaders bibelträning och man befarade att du skulle dö en för tidig död. Men veckor blev månader och månader blev år, och du bara växte. Du skröt aldrig om din storhet eftersom du valde att leva i ödmjukhet och tro. Enkelheten och friheten blev ditt adelsmärke.

Åren gick och slutligen utsattes du för påtryckningar. På sjuttiotalet ifrågasatte man din orginalitet och att du var en Guds modell för församlingsbildning. Några ropade på en nyare ordning. På 1980-talet nådde du livets middagshöjd och mer än 100.000 människor trivdes fortfarande under ditt beskydd. Så hände något oförklarligt. När du närmade dig 75-årsåldern började folk lämna dig. Du kämpade länge för att behålla din orginalitet, men den missuppfattades och många ropade på likriktning med de andra kristna. Du fick inte vara annorlunda. Orginaliteten skulle krossas.

Allt gick sedan så fort. De enkla människorna fanns inte längre. Den gamla Norrlandsgumman hade ingen möjlighet att yttra sig på konferenserna längre. Man hade i stället bytt ut friheten mot det förbeställda talet. De högskolestuderade började trängas i bänkarna. Hemmafrun hade bytts ut mot socialsekreteraren och skogshuggaren mot hjärtkirurgen. Att något var på gång syntes också på parkeringsplatserna. T-Forden blev till Mercedes och den lilla skräpiga Hillmanbilen med startveven hade bytts mot en modern klimatstyrd Volvo. Du hade nu blivit en respekterad rörelse och förstod inte att detta hotade din överlevnad.

Du blev rik också. Pengar från staten rullade in medan offren avtog. Du såg inte faran. Och ingen anklagar dig för det. Ditt liv förändrades, din lära anpassades till den moderna människan. Det var inte ditt fel. Det var vårt fel som inte förstod bättre. I ett sista försök att rädda dig från undergång bestämde man att skydda dig och stänga in dig. Du behövde vila. Du hade ju blivit nästan 90 år. Men du log stilla. Det var för sent. Förbönerna hjälpte inte, övertalningar hjälpte inte, du önskade bara sluta dina dagar. Och det fick du. Tack PR för ditt exempel och välsignelse. Många sörjer dig och saknar dig. Du var ändå trogen visonen så länge du orkade.

De säger att du fortfarande lever, men vi kan inte se dig. Du är borta. Vi saknar dig!

Din trogne vän
Nils-Olov Nilsson