En tidsvandring inom teologin

En tidsvandring inom teologin X

Inledning
Teologi är ett märkligt ord. Dess grundbetydelse enkel, okomplicerad. Teologi betyder ju bara läran om Gud. Det borde därför inte skapa några problem för en kristen. Men så är inte fallet. Ordet har med åren fått en vidare betydelse och därmed också åstadkommit grupperingar runt olika läror. Numera är teologin ett begrepp som rymmer många olika specialiteter, såsom dogmatik, bibelteologi, historisk teologi, pastoralteologi etc.

Går vi igenom historien skall vi finna hur olika syn på teologins innebörd skapat låsningar mellan folkgrupper och länder. Man har till och med varit villig att gå i krig för att försvara teologiska läror och ståndpunkter. Korstågen under medeltiden och det trettioåriga kriget räcker som exempel.

Teologi är egentligen något som vi alla sysslar med när vi läser Guds Ord. Vi reflekterar över ord och texters innebörd för att senare kunna omsätta dem i vårt eller andras liv. Men eftersom bibeln är en bok som skrevs för ett par tusen år sedan, i en kultur totalt annorlunda vår egen, behövs också den akademiska teologin för att bistå den enskilde läsaren att bättre förstå bibeltexter och läror.

Tyvärr är det den akademiska teologin som mestadels har skapat problem för kyrkan och dess medlemmar. Det syns tydligt när man följer kyrkans historia i dess försök att skapa ett läromässigt fundament för sin tro. Från medeltidens enhetssamhälle, där kyrkan stod mitt i byn, och där prästen var en centralfigur, till 1900-talets genomsekulariserade samhälle, är avståndet långt. Vår vandring går genom renässanshumanismen, upplysningstidens rationalism, genom romantiken, och in i den moderna tidsåldern. I sin strävan att erbjuda en relevant teologi till dagens människa har en del av kyrkan hamnat under allt för stort inflytande från postmoderna tendenser, som relativism och pluralism. Kännetecknande för den kyrkan är en teologi som mer och mer tar avstånd från det transcendenta och överaturliga. Det här får naturligtvis konsekvenser för både bibelsyn och frälsningslära, vilket jag kommer att ta upp senare i mitt studium.

Men man måste samtidigt framhålla att de postmodernistiska strömningarna med en större betoning av subjektet eller läsaren inom textinterpretationen och teologin, får vara med och skapa en ny ansats för teologiskt tänkande. För all kunskap är inte objektiv, dvs. analytisk eller syntetisk. Ord (i propositionella satser) är ofta inte tillräckliga för att fånga Gud i hans fulländning. Den subjektiva gudserfarenheten (med den risk som medföljer) kan därför tillföra en gudskunskap som saknas i Ordets analys. Pingströrelsen med sin betoning på erfarenheten kan ändå få vara med och bygga broar mellan olika teologier. Men det måste föras med stor aktsamhet.

För att förstå pingströrelsens ofta negativa inställning till den avancerade akademiska teologin är det nödvändigt att göra en snabbvandring genom teologins olika epoker och skeenden. Det är i ljuset av teologins historia som väckelserörelsernas bidrag till teologin framstår i full klarhet. I det här fallet begränsar vi oss till en summering av teologins stora linjer.

Renässansen

De flesta historiker menar att den moderna tiden har sin upprinnelse i upplysningstiden då en ny tid bröt in med nytt hopp för de krigshärjade folken i Europa. Men det är nog mer korrekt att säga att hela den process som möjliggjorde upplysningstidens förändringar igångsattes redan tidigare under renässansepoken. Människan skapade då också grunden för det förnuftsresonemang som skulle utgöra ansatsen till den kommande vetenskapen. Krafter släpptes också lös som på sikt underminerade den romerska kyrkans politiska och kulturella inflytande.

Efter medeltidens "mörka århundraden" började man under renässansen (ett franskt ord som betyder pånyttfödelse) intressera sig för utbildning. Dess filosofer, som var humanister, anslöt sig till de humanistiska värden som de framställs i antikens klassiska verk. Genom tryckerikonstens uppfinning kunde folk själva tillgodogöra sig den "nya" litteraturen.

Men det nyvaknade intresset för de klassiska språken ledde också till ett förnyat studium av Skriften på dess grundspråk. I det avseendet beredde renässansen mark för reformationen. Människans möjlighet att själv undersöka, ledde också till ett ifrågasättande av skolastikens auktoriteter; man behövde inte längre stillasittande ta emot undervisning, utan kunde föra en kritisk dialog med auktoriteterna.

Francis Bacon

På många sätt var vetenskapsmannen och filosofen Francis Bacon (1561-1626), upphovsman till den vetenskapliga metoden, en av epokens huvudfigurer. Även om han själv var en produkt av renässansen levde han på tröskeln in i upplysningstiden. Ja, man kan säga att han ledde renässansen in i förnuftets tidsålder och föregrep upplysningstidens idééer. Han var inte bara övertygad om att den vetenskapliga metoden ledde fram till mängder av individuella upptäckter, utan den skulle också föra de olika vetenskaperna närmare varandra. Han var också säker på att vetenskapen skulle ge människan de intellektuella vapen som behövdes för att härska över naturen. Det gällde endast att följa dess lagar. Han betonade uttryckligen att vetenskapen skulle ge människan en ny maktställning. De här synpunkterna förklarar hans uttryck "kunskap är makt." Kunskap hjälper människan att regera över hennes situation och livsöde. Men kunskapen skall inte ses som ett vapen i händerna på en tyrann, utan den hade för avsikt att bistå människan i hennes strävan att dra nytta av hennes omgivning. I sin bok, The New Atlantis, som publicerades efter Bacons död, beskriver han det ideella samhället. I det samhället sökte människorna efter lycka hos vetenskapen.

Upplysningstiden (1650-1800)

Även om renässansepoken skapade förutsättningarna för det moderna tänkandet, var det upplysningstidens filosofer som åstadkom den övergripande förnuftsstruktur som senare kom att prägla modernismen. Vissa historiker brukar hävda att upplysningstiden (som även brukar betecknas förnuftets tidsålder) omfattar åren mellan1650-1800. Dess början dateras till 1648, då Westfaliska freden ingicks och dess slut till Kant''s utgivning av Der reinen Vernuft år 1781. Augustinus världsbild (se avsnittet om Vetenskapen och upplysningstiden) hade överlevt sig själv och behövde bytas ut, men den nya världsbilden kom så till den grad att skaka om människans situation att man kan lugnt säga att inget blev sig likt efter den. Vad var det då som gjorde att man började skriva om människans historia från och med upplysningstiden?

Upplysningstidens människosyn

Upplysningstiden präglades av människans förändrade position i den nya världsbild som byggde på förnuftet. Gud och människan bytte plats på världsscenen. Hennes förnuft och intellektuella kapacitet blev världens domare och ljus. Hon kände inte längre några gränser för vad hon kunde göra.

Under medeltiden och den premoderna tidsepoken kan man beskriva förnuftets uppgift i teologin som credo ut intelligam, jag tror för att jag må förstå. Tron (man följde här Augustinus) föregick förståndet i det teologiska tänkandet och inte tvärtom, vilket är fallet i den moderna akademiska teologin. Men gradvis började upplysningstidens tänkare att vädja till förståndet och inte till uppenbarelsen som den yttersta domaren av sanningen. Medeltidsteologen Anselms uttryck "jag tror så att jag må förstå," förvandlades till "jag tror på det jag kan förstå."

Människans "befrielse" till en autonom och "myndig" varelse, samt den ökade betoningen på förnuftet, ledde till flera konsekvenser för teologin. För det första försköts betoningen bort från kyrkans dogmer till människans inneboende resurser att själv uppfylla den naturlag som Gud hade inristat i hennes inre. För det andra avlöstes medeltidens statiska syn på människan av åsikter som var delvis präglade av renässansens ideal. Hon målades i dynamiska termer med en kreativ och rörlig mentalitet, utrustad med en längtan att påverka sin omgivning.

Utvecklingen försköt också betoningen från "hinsides," det transcendenta, till det "denna-sidiga," det immanenta. Världen som en gång styrdes av Gud blev nu människans domän, där hon härskar och råder. Där man en gång såg ''vestigia Dei'' ( 'Guds fotspår') såg man enbart 'vestigia hominis' ('människornas fotspår'). Världen var plötsligt helt och hållet i människans händer och hon trodde sig ha tillgång till kosmos innersta hemligheter. Möjligtvis fanns det plats för Gud i ett avskilt rum långt bort. Den tyske teologen Dietrich Boenhoffer uttrycker förändringen på följande sätt: "Guds bortträngning ur världen, ur den mänskliga tillvarons offentlighet, ledde till försöket att åtminstone hålla kvar honom på det 'personligas', det 'privatas', det 'inres' område."

Naturligtvis fick människan betala ett högt pris för sin acceptans av upplysningens idèèer. Till skillnad från den världsbild som rådde under medeltiden och reformationen uppfattade inte upplysningstidens filosofer världen som ett kosmos där människan hade en särskilt upphöjd plats. Nej, i stället framstod universum som en enda jättemaskin, Gud blev en "deus ex machina" och människan fick en mycket undanskymd plats, ett dammkorn ute i rymden.

Vetenskapen och upplysningstiden

Låt oss först slå fast att från Augustinus till reformationen leddes den västerländska intellektualismen av kyrkans teologer. Verkligheten som omgav människan bestod av en ordnad helhet. Längst upp fanns Gud, sedan följde änglarna och över skapelsen fanns människan placerad. Gud uppfattades som den oföränderlige och suveräne som från sin tron utvalde vissa människor till frälsning samt verkade i kyrkan genom nådens sakrament.

I det här paradigmskiftet, som blir avstampen till en allt mer tilltagande sekularisering får vetenskapen en framträdande plats. Antikens astronomi som byggde på det ptolemaiska systemet, stödd av kyrkans dignitärer, fick sig tilldelat ett hårt slag genom Kopernikus upptäckt att det inte var solen som snurrade runt jorden utan tvärtom. Planeten jorden förvandlades plötsligt till en liten punkt i ett enormt universum. Vi får trots detta inte förledas att tro att vetenskapen på 1600-talet framstod som en fiende till kyrkan eller stod i motsats till Bibelns undervisning. Tvärtom. Vetenskapen uppstod som en frukt av den kristna världsbilden vilken präglades av en tänkande, förnuftsmässig Gud. Endast ett universum som var uppbyggt på logiskt fungerande naturlagar kunde bli föremål för empiriska undersökningar. Det rationella tänkandet fungerade alltså endast i ett ordnat och strukturerat universum. Den filosof som skulle bli den som skapade de filosofiska ramarna för den tidiga upplysningstidens förnuftsidééer var fransmannen Rene Descates (1596-1650)

Descartes fascinerades av idéén att ta fram en orubblig metod, som kunde leda fram till upptäckten av det som var absolut sant. För det ändamålet använde han sig av matematiken. Descartes var övertygad om matematikens förträfflighet som bevismedel, eftersom det var intimt förknippad med förnuft och analys. Av den anledningen ansåg han att matematiken var mer exakt än den empiriska vetenskapen med dess felaktigheter.

Som ansats i sin filosofi valde han tvivlet. Han föresatte sig att tvivla på allt utom en sak, nämligen sin egen existens. Från Augustinus lånade han uttrycket "Cogito ergo sum"-- "Jag tänker, därför existerar jag." Det här ledde till att avstampen i hans filosofi skedde från tänkandet som en orubblig grund och utmynnade i ett helt nytt människobegrepp. Människan framstod i Descartes ögon som en rationell och autonom varelse. Genom att sätta hennes förnuft i centrum kom han definitivt, och på ett avgörande sätt, att påverka filosofin för de kommande tre seklerna. Upplysningens filosofer var övertygade om att den sk cartesianska metoden var tillförlitlig och insisterade på att ingenting kan vara sant tills det bevisats vara sant. Det här ledde naturligtvis till konsekvenser för den kristna uppenbarelsereligionen, som hade så mycket av a priori tänkande, dvs så mycket av obevisbara satser som helt enkelt förutsattes inneha en sorts axiomatisk innebörd.

Högvattenmärket hos denna förnuftets revolution anses vara Isac Newtons iakttagelser. Newtons universum upprätthölls av naturlagar som kunde beskrivas i matematiska satser. Hans egen målsättning var att försöka förklara hur universum fungerade, men han hade inga avsikter att omkullkasta kyrkans eller teologins plats hos människan. Snarare var hans uppgift att ära och förhärliga Gud. Tyvärr ledde utvecklingen åt ett annat håll. Förnuftet förstärkte i stället. Newtons idéé om ett mekaniskt universum "befolkad av Descartes autonoma, och rationella substans."

Upplysningens religion

Vad kom att känneteckna upplysningstidens religion? Jag har redan poängterat att konsekvenserna för kyrkan var förödande. Två olika typer av religioner framträdde: en naturlig religion och en uppenbarelsereligion. Den naturliga religionen kännetecknades av vissa grundsanningar (som Guds existens samt en mängd accepterade morallagar) som människan hade tillträde till genom förnuftet. Till det bildade uppenbarelsereligionen en motpol. Den präglades av de kristna läror som kunde härledas från Guds Ord, och som kyrkan undervisat under årens lopp Den kanske främste förkämpen för den naturliga religionen var John Locke. Han förfäktade den "revolutionerande tesen att kristendomen, när den avklätts sitt dogmatiska bagage, var den mest förnuftsmässiga av alla religionerna." På hans teser om den naturliga religionen byggde deismen som ett alternativ till ortodoxin. Deismens uppgift blev att bryta ned kristendomen till de elementära beståndsdelar, vilka ansågs acceptabla för majoriteten och antagbara för förnuftet. Deismen hävdade att Gud, om det fanns någon, hade överlämnat människan åt sig själv.

Konsekvenserna för teologin

Det verkar alltså som om upplysningstiden lämnade människan ensam i ett svårt dilemma: Hon hade endast två religionsalternativ: antingen höll hon fast vid uppenbarelsereligonen, med dess betoning av synd och gudomlig frälsning, stödd på Guds ord, eller också var hon utelämnad till rationalismens skepticism, där allt förklarades i logiska och rationella satser.

Under 1800-talet uppstod ett antal akademiska teologer som vägrade låta sig besegras av de nyssnämnda alternativen. Dessa var helt övertygade om att den akademiska teologin aldrig kunde återvända till tiden före upplysningstiden, eftersom förnuftsepoken totalt vänt upp och ner på förutsättningen för den klassiska teologin. Bibelns position som Guds direkta tilltal till människan hade skakats sönder i sina grundvalar.

På samma gång som dessa erkände att dörren till tiden före upplysningstiden var stängd, vägrade dessa absolut att acceptera den skeptiska rationalismen som försvarades av en av Englands stora filosofer drån upplysningstiden, David Hume. I stället sökte de sig nya vägar och de intellektuella såg plötsligt en framkomlig väg för teologin. Men till vilket pris?

I försöket att återigen skapa en för människan trovärdig akademisk teologi i den värld som följde på upplysningstidens betoning av förnuftet och den autonoma människan, trädde tre tänkare fram. Var för sig medverkade de till att flytta människorna bort från uppenbarelse-religionen och definitivt avlägsna större delar av den akademiska teologin från Bibelns kraftcentrum, tron på Jesus som Guds Son, och världens frälsare. Dessa tre var Immanuel Kant, Georg Wilhelm Friedrich Hegel och Friedrich Schleiermacher. De skulle för lång tid framåt sätta sin prägel på den akademiska teologin.

Tre Tänkare

1. Immmanuel Kant (1724-1804)

Genom sin analys av Der reinen Vernuft, (Det rena förnuftet) hävdar Kant bestämt det omöjliga att kunna veta något bortom den värld vi lever i, eller tingen i sig (grek. noumen). Endast det synliga (grek. fainomenon) låg inom räckhåll för förståndet. Man kunde därvid inte längre bevisa Guds existens utifrån de logiska argument man förut använt sig av. I rättvisans namn, menade Kant, måste nämligen människan en gång få belöning för det goda hon gör. Av den anledningen måste Gud finnas som ser till att rättvisa skipas. Därför härledde Kant gudsbegreppet ur sin förståelse av summum bonum, det högsta goda. Kant gick alltså i spetsen för avvecklingen av gudsabevisen och skapade i stället en religion som grundaades på moral och etik. Typiskt för Kant härleder han inte beviset tillbaka till Bibeln som yttersta auktoritet. Samma fria inställning har Kant till kristendomen som han underställer den naturliga religionen. På det sättet framstår kristendomen som endast en av vägarna till den rena religionen. Med sådana tankar avrättar Kant uppenbarelsereligionen och lämnar endast efter sig ett agnostiskt alternativ.

2. Friedrich Schleiermacher (1768-1834)

Schleiermacher växte upp i ett pietistiskt hem. Det var också anledningen till att han placerades i ett pietistseminarium för att studera till präst och han avskildes 1790. Men under sin studietid började han tvivla på vissa av de gamla protestantiska grundsanningarna. Senare, fångades Schleiermacher av romantikens idééer då de drog fram genom Berlin åren 1796-1802. Det var här som han fick grunden till sin teologiska metod och innehåll. Hans betoning av den omedelbara åskådningen och känslan som religionens kärna bildade en moteld mot upplysningens rationalism. Schleiermachers sätt att bedriva teologi med en ansats inifrån, grundad på människans intuitiva, omedelbara "gudsmedvetande," gjorde att Bibelns ställning ytterligare försvagades som ett av Gud inspirerat dokument.

För Schleiermacher uppfattades inte Skriftens auktoritet som gudomligt inspirerad. För honom fanns det textavsnitt, ja, hela böcker som tycktes stå i motsats till kristen fromhet. Genom att undanröja undret i den kristnes begreppssfär, banade han väg för ett närmande mellan vetenskapen och teologin. För Schleiermacher rådde det ingen konflikt mellan teologi och vetenskap.

3. G. W. F. Hegel

Den siste i raden av de tre är Hegel, den tyska idealismens mest kända filosof. Genom sina religionsfilosofiska tankar tar han upp kampen mot romantikteologen Schleiermacher genom att avvika från den senares betoning av den omedelbara åskådningen eller känslan som religionens innersta kärna. I motsats till känslan finner Hegel i stället religionen i tänkandet eller begreppet, som är förlagd på ett högre plan än den omedelbara åskådningen, så typisk hos Schleiermacher. Både verkligheten och vetandet är inbegripna i en utveckling som Hegel förstår dialektiskt. Det betyder att verkligheten (tes) visar över mot dess motsats, (antites). Denna ligger senare till grund för en ny ansats, syntesen och så här pågår det ad infinitum. För att uttrycka det enkelt, och med risk att göra det för enkelt, kan man säga att Hegel ledde utvecklingen iväg från de absoluta sanningarna mot kompromissen (syntesen) eller relativismen.

Som ett resultat av upplysningens idééer föddes genom Johann A. Semler (d. 1791) den historisk-kritiska metoden, vilken i dess mest negativa form vände upp och ned på det mesta inom bibelns begreppssfär. Bibeln blev i grunden en mänsklig produkt, med fel och brister som vilken annan bok som helst. I upplysningstidens kölvatten trädde även Albert Ritschel (d. 1889) fram med sina idééer om hur den bibliska "uppenbarelsen" sammanfaller med de positiva religionerna. För Ritschl "reduceras kristendomens innehåll till sedlighet och världsåskådning".

Från Hegel utgick en grupp som brukar betecknas som den hegelianska vänstern, ledd av David Fr. Strauss (d. 1874). I ett epokgörande verk, Das Leben Jesu, framställs Kristi person som en myt. Till samma andas barn hör även filosofen Ludwig Feuerbach (d. 1872), som helt förnekade Guds existens.

Ur den moderna teologins utveckling, byggd på Fancis Bacons vetenskapliga metod och upplysningens betoning av förnuftet och människans frihet, föddes den moderna liberala teologin, som på ett så långtgående sätt har påverkat teologins förutsättningar. Den har totalt förändrat den sekulariserade människans inställning till Guds ord, Guds existens, samt människans frälsning och eviga väl. 1900-talsteologer som Adolf Harnack, Johann Weiss, Rudolf Bultmann, Paul Tillich, John Hicks m.fl., tillhör alla den grupp som på ett eller annat sätt påskyndat utvecklingen bort från uppenbarelsekristendomen.

________________________________Page Up ______________________________________