Ända fram till 1940-talets mitt fungerade den svenska fria församlingsmodellen, även om Franklinstriden höll på att göra den om intet. Från 1950-talet och framåt växte antalet gemsamma företag snabbt. Tillkomsten av skolor, IBRA Radio, PMU, PIL, PU, Vigselnämnden etc, gjorde att PR mer kom mer och mer att likna ett samfund, eftersom många beslut togs vid sidan av lokalförsamlingarna. Ett tydligt exempel var vigselnämndens hantering av Södermalmskyrkan i Stockholms vigselrätt. Den fria församlingsidéén förflackades och urholkades alltså med åren. Betydde det här att PR hade lämnat sin ursprungliga idéé om fria lokalförsamlingar? Man kan nog svara ja på den frågan.. PR gled nästan omärkligt över från att ha varit en ren kongregationalistisk rörelse till att utgöra en blandning av kongregationalistisk och presbyterianskt styr (pastorsvälde), särskilt med tanke på det inflytande predikantveckan fick i beslutstagandet. Men fortfarande var det ju de lokalaförsamlingarna som hade vetorätt i viktiga frågor.

Betyder det här att hela idéén med den fria församlingen var fel. Absolut inte. Men sättet som det hela utvecklades gjorde att den fria församlingen frånhände sig frivilligt sitt ansvar och delaktighet i många beslut. Är det därmed rätt att nu permanenta en fast samfundsstruktur, även om den bara utgörs av "pingstförsamlingar i samverkan"?

Man kan svara både jag och nej på den frågan. Svaret är ja, om man därvid avsåg att sätta stopp för den ohållbara situation som rådde med en bekännelse som egentligen inte stämde överens med verkligheten. Svaret blir nej, därför att hela handlingssättet borde prövats teologiskt. Genom att föreslå en samfundsstruktur bekräftade man det omöjliga för en väckelserörelse att överleva sin frihet mer än tre generationer. Byråkratin och institutionaliseringen kommer till sist kväva de karismatiska tongångarna, om man med det syftar på hur ledarskapet fungerar i en sektrörelse.

Samfundsprocessen kommer med all sannolikhet att väcka till liv frågor som rör lokalförsamlingarnas ledarskap och dess sammansättning interna beslutsprocesser etc. Det hör ju till en omdaning av den kaliber vi nu genomgår. Medbestämmandekraven kommer antagligen att även tränga igenom på lokalplanet. Kan man säga att en uppluckring av gamla vedertagna begreppen i lokalförsamlingen nu håller på att ske? Absolut. Vi kommer troligtvis att få se hur samfundsstrukturen medför nya pragmatiska infallsvinklar. Viss anpassning har redan skett under de senaste decennierna. Olika ledarskapskombinationer används numera. Ekumeniska församlingar har medfört anpassning till redan existerande samfund. Äldstebegreppet har också anpassats i vissa församlingar till kvinnornas nya ledarsituation. Terminologin har delvis ändrats för att göra det lättare för systrarna att utöva sitt ledarskap.

Vad jag menar är att även om samfundsbegreppet inte bör uppfattas alltför strikt, kommer med all sannolikhet de föreslagna förändringarna i längden att medföra större strukturella ingrepp än vi anar.

I en uttalad samfundsrelation kommer med tiden sannolikt läromässiga justeringar att göras unisont. Hur gör vi med barndopet i en allt bredare ekumenisk situation, i vilket trycket kommer att öka på anpassningsbarhet och tolerans? Kan vi i framtiden hålla stånd mot den utslätning av läran som kan komma att inträffa.

Dessa och åtskilliga andra orsaker borde fått våra predikanter att pröva andra alternativ byggda på vår pingstteologi och tradition. Kunde man tänkt sig en annan koppling mellan våra företag och PR? Hur kommer medbestämmandet att öka i våra olika organ? När det gäller de mindre församlingarna, kunde man inte tänka sig att de större adopterar flera mindre församlingar för att bistå dem med predikanthjälp och ekonomiskt stöd. Behövs det verkligen ett samfund för att klara det? När det gäller missionen kan det onekligen bli så att man satsar på vissa spännande fält och gör det omöjligt för vissa missionärer att åka till de äldre fälten. Det har hänt inom PAOC i Canada, vilket fått missionärer att söka sig till andra organisationer.

Att skapa ett samfund för gemensamma strategier och insatser är intressant, men klarade vi oss inte utan det förut, när det fanns en till volymen större mission, mer företag, och fler församlingar? Hur har vi kunnat komma så långt som vi har gjort om det inte funnits en beredvillighet till samsyn tidigare. Där har ju riks och regionalkonferenserna varit en styrka för os. Vore det inte på sin plats att vi i stället för en organisation byggde lösningen på vår församlingssyn. Samordna gärna de gemensamma företagen men lämna församlingarna utanför. Vi får inte, under några omständigheter, inskränka i församlingens frihet eller ingripa i andras angelägenheter utan att vara inbjuden. Ingen styrelse eller grupp bör heller få makt att utesluta någon ur gemenskapen.

Ingen gemenskap kan vara bättre än den som den helige Ande skapar genom gåvor och tjänster. Därför blir "enhetsskälet" bakom FFS en klar avvikelse från tron på Andens suveräna arbete i människornas hjärtan. Organisation i stället för organisk gemenskap är inte traditionell pingst.

Förhoppningsvis kommer visheten att ta överhand över personlig prestige och därmed lugna ner tempot i både debatt och genomföringstempo.

Nils-olov

________________________________________ Page Up  _________________________________________________

© 2005 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.