SVENSKA PINGST

SVENSKA PINGST - DEL II XX

Pingstteologi i förändring - Del II

Nu när PFFS har bildats och allt är över kan det vara lättare att se konturerna av samtal och debatter. När jag skriver de här raderna har det gått tre veckor och personligen har jag haft tid att tänka över vad som hände. Och varför det hände.

Svenska pingströrelsens historia har upptagit min tid under mer än tio år och den upphör inte att fascinera mig. Egentligen var dess upprinnelse oerhört enkel och de ekonomiska resurserna nästan obefintliga. Rikskonferenserna i Grönebo och Kölingared var under de första åren trosprojekt och kunde endast genomföras därför att den helige Ande förvandlat enkla människors hjärtan och tänt dem för tjänst för himmelens Gud, villiga att offra både liv och pengar för Guds rike.

Pionjärerna bland våra pingstvänner levde i ständig väntan på Jesu återkomst och man tolkade utgjutande av den helige Ande i relation till Israel och världshändelserna. Man förstod att Herrens ankomst måste stod för dörren. Detta sa man för nittio år sedan. Känslan av omedelbarhet inför Kristi ankomst gjorde att inga offer var för stora. Pingstväckelsen framstod som en eskatologisk rörelse med en speciell uppgift i den yttersta tiden, nämligen att förmedla ett karismatiskt budskap som skulle vitalisera kyrkan i tiden. Betoningen lades därför på den lokala församlingens evangelisation och mission. Men en framgångsrik mission och evangelisation kunde endast utföras i en fullständigt fri församling där Anden hade fritt svängrum och där Kristus var huvudet. Organisation låg långt ned på prioriteringslistan., om det överhuvud taget fanns med i tankarna.

Pilgrimsmotivet, främlingsskapet i världen, levde ständigt i den första pingstförsamlingen och det brådskade att få ut budskapet. Tron på Gud och inte på statsmakterna gjorde att ekonomiska under ständigt överraskade församlingarna. Ordet budget var ett främmande och nästan hädiskt ord. Ett exempel på ekonomiska under är bygget av Filadelfiakyrkan i Stockholm. Mitt under svåra år av depression lyckades man bygga den vackra Filadelfiakyrkan i Stockholm, som skulle beundras av hela världen. Inte bara det, församlingen var under lång tid världens största pingstförsamling. Det är inte att undra på att samfundsstrukturen betraktades som ett onödigt utanpåverk vilket hindrade gudsrikets utbredning. Varför skulle man organisera sig när man hade större framgång än de toppstyrda saamfunden? Men som alla har märkt har tiderna förändrats och våra pingstförsamlingar har förvandlats till medelklassförsamlingar med helt andra värderingar och livsmönster.

Även församlingarna har genomgått organisatoriska förändringar, något jag visade i den första delen av mitt dokument. PR har förvandlats till PFFS alltså Pingst - Fria Församlingar i Samverkan. En förändring som ingen trodde var möjlig för tio år sedan.

Metoder och strukturmodeller har avlöst varandra i PR för att på något sätt motverka den ständiga tillbakagång som de flesta pingstförsamlingar i Sverige idag upplever. Men den mänskliga ansatsen räcker inte. Tillväxt och expansion är resultatet av ett andligt skeende som först och främst vilar på en andlig relation än på strukturer. Denna mer och mer mänskliga syn på andliga lösningar bidrar till väsentlig del att många församlingar tvingas till nedmonteringar på de flesta områden. Färre undervisningstillfällen, minskade möjligheter till utåtriktad verksamhet, krympande sång- och musikliv, söndagsskolan snart ett minne blott ger ett skrämmande perspektiv på framtiden. På något sätt upplever man hur de prognoser som uttalats över svenskt kyrkoliv kryper allt närmare. Skall pingströrelsen i Sverige överleva är de sistnämnda frågorna livsviktiga och bör ha hög prioritet. Med det nämnda som bakgrund menar jag att samfundsfrågan var inte bara felplacerad i tiden, den passade inte in i de prioriteringar som måste till för att vända trenderna. Kraft bör inte spenderas på att "kulturanpassa" pingströrelsen.

För att motivera tillkomsten av PFFS räcker det alltså inte med att föra fram argument som att "det är bra för rörelsen", "vi måste skapa ordning i leden", "vi bör tala med en röst", eller "det är bra för gemenskapen församlingarna emellan." Konceptet till en strukturell förnyelse i en rörelse som byggt hela sin teologiska identitet på ecklesiologin, bör hämtas från en fördjupad textförståelse och inte från som jag menar pragmatiska utspel.

Om bränslet till samfundsprocessen hämtas övervägande från sk nyttoeffekter och nya styrfunktioner förs fram på bekostnad av en rejäl teologisk genomlysning, ja, då kan en av bieffekterna bli en tilltagande sekularisering och teologisk förvirring inom PFFS. Distansen mellan teologi och handling kommer därmed att öka. Lösningen på framtida problem tenderas därmed att sökas mer och mer i funktionen av den maximerade nyttan.

Genom att dessutom de andliga gåvorna och tjänsterna inte längre fungerade som sammanhållande kitt inom PR sökte man därför hjälp hos strukturen, med en ytterligare institutionalisering av rörelsen som följd. Omsorgen om rörelsen ser ut att bli ett sorts "tolkningscentrum" från vilket den framtida bibeltolkningen kommer att emanera. Ansträngningen att försöka överleva som rörelse kan utgöra en frestelse att tolka bibeltexter mer utifrån ideologiska motiv än utifrån en sund pentekostal hermeneutik, byggd på exegetiska och teologiska analyser.

Med tanke på det som sagts blir därför kampen för förnyelse och mot stagnation församlingarnas stora utmaning idag. Att detta är en viktig kamp visar de flesta rörelsers negativa medlemssiffror. Den negativa medlemstrenden i många av Sveriges samfund och kyrkor som startade på 1950-talet sprider sig och har definitivt nått pingströrelsen i Sverige. Prognoserna inför framtiden ser dystrare ut än på många år. Endast Herren kan nu vända minus till plus.

Under samfundsdebattens gång var vi många som vädjade om en teologisk analys som kunde leda fram till andra lösningar än de som nu beslutats om. Den lokala församlingens frihet är av sådan vikt att man kan säga att den inom PR varit den i särskilt viktigaste teologiska frågan och överträffar t o m Andens dop och Jesu tillkommelse i "debattvolym." Min och mångas oro har varit och är att den här frågans behandling återspeglar en begynnande trend inom pingströrelsen för hur man närmar sig och löser viktiga teologiska frågor. En rörelse som lägger särskild vikt vid upplevelsemomentet i den kristna tron, löper nämligen större fara att dras med i ett postmodernistiskt tänkande med en teologisk otydlighet som följd. Detta innebär också att lärofrågor kan komma att behandlas utifrån pragmatiska och erfarenhetsmässiga grunder, precis som har skett inom PR. Betoningen kan därvid komma att ligga på funktionalitet eller resultatinriktning och tar ordets eller teologins plats. Denna tendens märktes i debatten särskilt när man hänvisade till att andra pentekostala rörelser som trots en komplicerad överstruktur ändå upplever väckelse och framgång. Detta skulle med andra ord rättfärdiggöra en samfundsstruktur

Den här förändringsprocessen mot en tilltagande pragmatisk tolkningsmetodik påskyndas onekligen genom avsaknaden av teologiska mötesplatser inom PR något som Olof Djurfeldt också nämnt om. Idag är dessa mötesplatser nedbringade till ett minimum. Föreläsningen (monologen) har tagit dialogens plats. Nyhemsveckan och Lapplandsveckan, för att inte tala om Predikantveckan, är idag mer föreläsningskonferenser än bibelstudieveckor och samtalskonferenser.

Den teologiska motiveringen inom PR för en fri och oberoende lokalförsamling har till stor del grundats på en rätt förståelse av relationen mellan pneumatologi (Andens roll) och ecclesiologi (församlingssynen). Pionjärerna var totalt övertygade om att endast den fria församlingen var lämpad att vara ett fulltonigt redskap för Andens gåvor och tjänster. Samfundssystemet stod, menade pionjärerna, i vägen för den lokala församlingens tillväxt och frihet. Enheten mellan församlingarna skulle i stället bevaras genom lokal- och rikskonferenser, gemensamt ansvarstagande, tron på Guds Ords ofelbarhet, samt Andens gåvor och tjänster. Endast den lokala församlingen utgjorde den enda nytestamentliga organisationen. Genom detta synsätt fanns av naturliga skäl ingen plats inom PR för en mänsklig överkyrklig organisation, tills för något år sedan då samfundsdebatten satte fart.

Det är djupt tragiskt att teologin inte fick en chans att pröva de förslag som sändes till församlingarna Att påstå att samfundsfrågan inte är av teologisk art vittnar tyvärr om bristande kunskap om hur frågan tidigare behandlats inom rörelsen. Avgörande fråga för framtiden blir vilken roll den andliga friheten kommer att få i det bildade samfundet. Att tala om en nationell styrelse och samtidigt värna om församlingarnas frihet kan te sig som en omöjlig syntes.

Spänning mellan vision och tradition

I en tid då institutionaliseringen breder ut sig i alla etablerade kyrkor och formerna mer och mer anpassas till samhället, uppstår en spänning mellan "profeterna" (visionärerna) och "prästerna," (ledarna). Institutionaliseringen leder till formalism och professionalisering. Få tar över de mångas jobb. Ledarskapet upptages av administrativa uppgifter och omvårdnaden om de sjuka, gamla och nyfrälste får mindre plats. Spänningen mellan ""profeterna"" och "präterskapet" märks inom PR i att karismatiken får mindre och mindre plats och föreningsdemokratin expanderar. Vi känner igen mönstret från den kände sociologen Max Webers organisations - och ledarskapsteorier.

Demokratin lägger ju makten hos folket. Folket väljer representanter som sedan för folkets talan. Parlamenten bygger alltså sin existens på den delegerade demokratin. Med demokratin anlände också de stora folkrörelserna som ett uttryck för åsiktsfrihet och samlingsfrihet. Folkrörelsernas demokratibegrepp och föreningsregler kom sedan att till viss del att påverka församlingarnas "föreningsstruktur." Här ligger en stor del av problematiken inom de kristna kyrkorna idag. Ledningen ligger hos folket, som genom ett majoritetsförfarande "tar ledningen över pastorn" vars arbete regleras genom tjänsteavtal, och funktionsbeskrivningar. Därmed framstår pastorerna mer som kontors- och administrativa chefer i händerna på församlingarna, som allt för ofta begränsar deras handlingsmöjligheter. I sådana församlingar för det karismatiska ledarskapet en tynade tillvaro.

Det är sant som ex Djurfeldt säger att Gud i vissa fall kan uppfattas som en demokrat. Han ger oss möjligheten att vid vissa tillfällen välja. Men ordet demokrati måste användas med stor försiktighet och kontextualiseras för att ge det rätt valör. Vi får nämligen inte läsa in det moderna demokratibegreppet i Guds handlande, eftersom demokrati lätt kan förstås som att vi agerar utifrån en likvärdig position. Detta är ju otänkbart, då Herren är ensam kung och regent. Han tolererar ingen konkurrens. Och någon demokratisk förhandlingsposition ger han inte människan.

Oftast handlar Gud utan att fråga sin skapelse. Han övervakar och griper in i människornas skeende utan någon "förhandling" eller demokratisk ordning. Hans agerande är suveränt och direkt, något som syns i skapelseakten, försoningsakten och återupprättelsen. Hans suveränitet och ära delar han inte med någon. Bönesvaren kommer när han vill, och han utväljer vem han vill till de uppgifter han skapat. Vårt svar, ja eller nej, kan naturligtvis uppfattas som en demokratisk rättighet, men Herren, i sin gudomliga kunskap, vet redan hur vi kommer att handla. Vårt svar vävs därför in i Guds stora övergripande plan för att föra Gudsriket till fullbordan.

Församlingen, Herrens kropp, har ingen egentlig demokratisk handlingsfrihet. Dess uppgift är att leva i Guds omedelbara vilja, predika Guds Ord och utbreda Guds rike. För att möjliggöra detta har Herren sänt sin Helige Ande som genom sina gåvor och tjänster skickliggör medlemmar och ledare i Guds församling. Ledarna förmodas leva i en karismatisk och teokratisk relation till sin uppdragsgivare. "Herren har i församlingen satt...." är grunden för all tjänst. Uppdragsgivaren är alltså inte församlingen i första hand. Funktionsbeskrivningar för pastorerna och ledarna tenderar därför att bli ytliga uttryck för en pastors tjänst. I stället måste dessa tolkas som ett resultat av den tilltagande byråkratisering och institutionalisering som nu växer fram.

När man talar om karismatiskt ledarskap så avser man för det mesta det omedelbara ledarskapet, där en eller flera leder en församling under Guds och Andens direkta tilltal. Församlingen drivs av en vision, en övernaturlig insikt i Guds skeende för församlingen och orten. Till skillnad från USA, där man har en annan ledarskapstradition både i arbetslivet, föreningar och kyrkor, kan det karismatiska ledarskapet i Sverige uttryckas genom att ledarteamet ges möjlighet till större svängrum i planering, implementation och vision.

Jesus agerade hela tiden utifrån karismatiska principer. Han meddelade och förmedlade Faderns vilja till människorna. Den första församlingen leddes av karismatiska ledare. Det är ett tvivellöst faktum. Men det karismatiska ledarskapet utesluter alltså inte det demokratiska inslaget. För ett karismatiskt ledarskap är inte detsamma som ett auktoritärt ledarskap, eftersom det karismatiska ledarskapet endast kan fungera om det bygger på förtroende för en ledares gudsrelation, andliga liv och moraliska värderingar.

För många luktar det karismatiska ledarskapet kultism. Men så skall det inte ses. I den internationella pentekostalismen och nykarismatiska rörelsen är det karismatiska ledarskapet det vanliga. Den föreningsmässighet som vi odlar i Sverige är nästan obefintlig utanför Europa.

Guds verk kommer alltid att svänga mellan karismatiskt och demokratiskt (föreningsmässigt) präglade församlingar. Däremellan finns olika gradskillnader. Förnyelseprocessen domineras nästan alltid av det karismatiska styret medan traditionalismen utvecklas mot byråkrati och formfokusering. Förr eller senare drivs karismatiken mot sin motsats --föreningsmässig insatitutionalism - och då svänger pendeln tillbaka. Församlingar frigör sig eller nybildas med ett karismatiskt styrelseskick. Därför ser vi idag döende väckelserörelser som lever sida vid sida med expansiva karismatiska rörelser.

Det märkliga är att när pingströrelsen kom var vi inte rädda att haka på en amerikansk väckelserörelse och följa en amerikansk teolog -- Charles Durham -- och hans församlingsteologi. Vi accepterade Fox Parhams syn på andedopet (tungotalet som tecken), även han från USA och vi accepterade trestegsteorin I andedopet, dvs. först frälsning, sedan rening och slutligen andedop. Också det från USA.

Nu vibrerar en karismatisk väckelse och har en explosiv utveckling. Många är de rörelser som förstår att det är Gud som talar. Men på samma sätt som vi förkastade Latter Rainrörelsen i slutet av 1940-talet, och praktiskt taget ställde oss vid sidan av den karismatiska väckelsen, så kommer den världsväckelse som nu pågår att gå förbi Sverige medan vi fortfarande undrar varför våra medlemssiffror går neråt.

Teologiska konsekvenser

Naturligtvis måste en så genomgående förändring av en gammal teologisk tradition få praktiska teologiska konsekvenser. Personligen skall jag helt kort försöka analysera följande:

1. Intagning och uteslutning av nya medlemmar i PFFS

2. Den lokala församlingen som Guds mönsterbild

3. Ledarskapsförändringar

4. Missionen

I. Intagning och uteslutning av medlemmar

Genom skapandet av PFFS har man också gjort möjligt att inta och utesluta medlemsförsamlingar. Av tradition har vi inom pingst hävdat med bestämdhet att den enda institution som kan acceptera eller skilja medlemmar är den fria lokala församlingen. Genom att nu göra möjligt det som var upprinnelsen och orsaken till den svenska pingströrelsen har cirkeln slutits. Vi har hamnat där vi började.

Pethrus i debatt med den kände ledaren inom SMF, Axel Andersson, markerade gränserna i Guds Ord när det gäller uteslutning. I kraftiga ordalag hävdade Lewi Pethrus att det var obibliskt i allra högsta grad att utesluta församlingar från en gemensakp. Det fanns inget stöd för ett sådant handlande.

Nu får PFFS konsekvenser för teologin i den bemärkelsen att de blir ngt av officiella uttolkare för den "tysta och oskrivna" trosläran inom PR. Vid antagandet måste den ansökande församlingen dela vår värdegrund. Men eftersom vi inte har en skriven trosbekännelse kommer de beslut som PFFS tar i framtiden bli prejudicerande för gemenskapen. Många kniviga situationer kommer att uppstå med alla möjliga doktrinära kombinationer och då blir det PFFS uppgift att sortera i "den obefintliga trosläran."

Det här vet jag inte om någon av PFFS grundare tänkt på. Vem avgör vilka "dopkombiinationer" är rumsrena och acceptabla? Kan man bli medlem av PFFS om man praktiserar vuxendop men är tveksamma inför tungotalet som tecken för Andens dop eller renta ? Blir därmed vuxendopet ett föreningsdop och viktigare än andedopet på den teologiska skalan? Kan en församling bli medlem i gemenskapen, vars pastor har en homosexuell läggning, men lever i kyskhet? De här frågorna skulle kunna mångfaldigas. Vad jag menar är att det bli i sista hand styrelsen eller rådslaget som får ta tolkningsrisken. Vid uteslutning (som inte är frivillig utan påtvingad) kommer man att ställas inför liknande problemställningar.

Rådslaget eller PFFS styrelse får alltså officiellt ställningen som "yttersta instans" och har tolkningsföreträde i svårare fall. Det innebär att en tyngdpunktsförskjutning har ägt rum. Det som förr var lokalförsamlingarnas uppgift och ansvarsområde tycks mig flyttas till rådslaget och styrelsen.

Dessutom blir ju bönedistrikten en remissinstans för att vägleda PFFS i besluten. Men olika bönedistrikt ser olika på samma problem. Det kan också leda till att ett bönedistrikt "släpper igenom" en trosförsamling, medan en annan stoppar en likartad församling. Här finns ju många variationer på samma tema.

2. Den lokala församlingen som "Guds mönsterbild"

Med fara att bli upprepande säger jag igen att det framgår med all tydlighet från den historiska sammanställningen av den svenska pingströrelsen att det var resturationsteologin, representerad genom Durham som förde in den radikala kongregationalismen. Man kan säga att den fria lokala församlingen upplevdes som en absolut term med -icke-historiska dimensioner. Det vill säga att den lokala fria församlingen sågs som "Guds mönsterbild" för alla tider. Man höll fast vid att i Guds ord, på samma sätt som med tabernaklet, fanns en himmelsk beskrivning som ingen kunde rubba på.

I denna gudomliga institution, där Kristus var huvudet, rymde en hemlighet, nämligen att visionen om Guds mönsterbild inte var förhandlingsbar. Man kan säga att den svenska pingströrelsens uppfattning om lokalförsamlingen ställde den i en särposition, nämligen, den fick något av en uppenbarelses dignitet, och uppfattades av de första pionjärerna som en del av förberedelserna för Herrens ankomst. Genom pingströrelsen upprättades de lokala församlingarna för att i görligaste mån efterlikna den apostoliska i lära och liv. Vilken hög tanke man hade om församlingen.

Gennom att skapa PFFS är det ju lätt att se hur man förändrar den lokala församlingens frihet. Även om beslut tas i rådslag genom delegerad demokrati, har den lokala församlingen frånhänt sig det definitiva beslutet.

Till skillnad från den lokala församlingen, som försvarades utifrån Guds Ord, har det varit svårt, ja, nästan omöjligt att hitta försvar i Skriften för den svängning i organisationsfrågan som skett på lite mer än två år. Onekligen framstår slutprodukten, dvs, det slutliga stadgeförslaget som en skrivbordsprodukt, som resultatet av föreningsmässiga förhandlingar. Det säger inte att det inte fanns en "samfundsvision" från början, men den smulades sönder under de förhandlingar som följde.

Längre ned i det här dokumentet skall en jämförelse göras mellan stadgeförslaget som togs fram i april 2000 och det slutliga förslaget år 2002. Jag är förresten mycket tveksam om man kan kalla PFFS för en gudomlig vision. För gudomliga visioner är aldrig förhandlingsbara. Paulus, t.ex. sa "Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen." (1917 öv.) För ger Gud oss en verklig vision omkring en andlig verklighet, måste vi bida stilla tills tiden är mogen. Men att genomdriva den genom förhandlingar är mot bibelns anda. Synen Paulus hade i Troas (Apg. 16:8ff) ledde honom i det framtida missionsarbetet. Men uppenbarelsen har sin egen timing och innehåll. Anden hade innan hindrat Paulus och hans medarbetare att träda in på "förbjudet område." Slutligen, i Guds tid, kom tilltalet. Det var tid att gå. Här kan vi nämna Daniel Berg och Gunnar Wingren i modernare tid. Liknande upplevelser hade även Axel Andersson i Mexico.

Att den svenska synen på lokalförsamlingen hade något av uppenbarelsens karaktär kan noteras i dess effektivitet och explosiva tillväxt. PR var under många år ledande i missionshänseende och var ""stilbildare"" för mängder av hängivna missionsanhängare.

3. Ledarskapsförändringar

Pingströrelsen har troget betonat att ledarskapet i församlingen är kallat och tillsatt av Herren själv. Det säger inte att man inte tvingats att acceptera ledare som inte finns omnämnda i NT, som söndagsskollärare, vaktmästare, mm. Men när det gäller tjänsterna i Efesierberevet 4, Romarbrevet 12 och 1 Korintierbrevet 12 och 14, existerade de på uppdrag av Herren. "Herren har i församlingen satt..." är ett uttryck som bestämde acceptansen av dessa tjänster.

Genom den tilltagande organisationseuforin inom PR har andra tjänster kommit till. Och det gäller i synnerhet dem som är relaterade till PFFS. I den uppkomna situationen har Herren bytts ut mot valberedningen. Den får nu, som i en förening, oerhört stor makt, ja man kan säga att den är avgörande för PFFS framtid.

Med PFFS har man alltså inrättat vad jag skulle vilja beteckna ett "sekundärt" ledarskap, som tar en del av den plats som tillhör äldstekårerna i de lokala församlingarna. Förfäktningarna till PFFS kännetecknades delvis av en uppgörelse med det informella ledarskapet vilket fördömdes. Det märkliga är ju att det infromella ledarskapet har ju rötter ned till Pethrus ledarskapsstil, eller rättare sagt en karismatisk ledarskapsstil. Indirekt blir uppgörelsen med det informella ledarskapet en uppgörelse med Pethrus ´arv.

Genom att införa ett sekundärt ledarskap sätter man en ny riktning för PR. Utan tvekan kommer mandatet att vidgas för PFFS ledarskap och rådslag, allteftersom man blir mer byråkratiserad och då de många utskotten får upp styrfart. Organisationer tenderar att bli mer komplex med åren. Nya tjänster kommer att tillsättas med växande kostnad..

4. Missionen

Missionen har på något sätt varit PR`s ansikte utåt och framstått som vårt "flaggskepp." Under många år var vi ledande på området. På något sätt hade vi lyckats med att skapa en rätt balans mellan evangelisk mission och social mission. Församlingarna satsade stora summor och relationen mellan församlingskassan och missionskassan var imponerande. På 1960-talets senare del gav Elim i Örebro 60 procent av intäkterna till dess mission. En nästan oslagbar siffra.

Med åren ändrades balansen i missionen, speciellt genom ankomsten av PMU, då det blev lättare att "komma åt" skattepengarna via SIDA. Nu tilltog projektansökningarna och en tydlig obalans inträffade i missionen. Det sociala arbetet tog gradvis över för att nu stå för ung 70 procent av vårt missionsarbete, allt enligt årsboken.

Under en tid menar jag att det fanns stort behov av samordning av vårt missionsarbete. Det var i en tid då vi hade mellan 700-800 aktiva missionärer. Men då var blotta tanken på ens en missionskommittéé otänkbar.

I ett läge då missionen har krympt så dramatiskt som den har gjort, skulle man ju kunna tänka sig att en separat missionsstyrelse med ett brett mandat ändå skulle kunna öka intresset och ändra inriktningen. Och visst finns den möjligheten. Men samtidigt är mina och mångas farhågor att en tyngdpunktsförskjutning från den lokala församlingen mot SPMs expertis en reell möjlighet. De mindre församlingarna låter SPM ta över missionsärendena och får naturligtvis också räkna med stöd därifrån. Men i det långa loppet har jag en känsla av att SPM, hur behövlig den kan te sig vara, kan skapa en rekyleffekt och späda på det dåliga intresse som råder på vissa håll för missionen.

__________________________________________ Page Up _______________________________________