SVENSKA PINGST

SVENSKA PINGST - DEL I XX

Svenska pingtrörelsen blir en riksförening - Del I

Inledning

Den svenska pingströrelsen har under 85 år fösvarat den fria församlingsprincipen. Trots att majoriteten av de klassiska pingströrelserna, efter endast ett par decennier, ansåg det nödvändigt att organisera sina församlingar i samfundskonsruktioner, valde man i Skandinavien att tro på den samfundsfria församlingen.

Redan från initialskedet visade PR att restaurationsteologin inte begränsades till de vedertagna fyra hörnpelarna: nyfödelse, helande, Andens dop och Jesu andra tillkommelse. Lewi Pehtrus, och även T. B. Barrat, hävdade i stället att upprättandet av den fria lokalförsamlingen var en synnerligen viktig del i beskrivningen av den apostoliska församlingen. Fyra hörnpelare blev slutligen fem och så har det varit tills slutet av 1900-talet då förslag kom att man skulle upprätta ett pingstsamfund i Sverige. Det ursprungliga förslaget om ett pingstsamfund, ändrades senare till en ideel riksförening som bildades 23 mars, 2002.

Personligen har jag viss förståelse för initiativet till PFFS, som motiverades med att man ville samordna de många olika enskilda gemensamma företagen. Den spretighet som hade uppstått var så svåröverskådlig att pastor Bertil Carlsson, så tidigt som 1974, valde att skriva en större uppsats för att utreda beslutsprocesserna. Den kritiserades som väntat mycket hårt av både Lewi Pethrus och vissa av PR`s mer berömda ledare. Man menade att uppsatsen gav prov på undermålig vetenskap och ovederhäftighet. Efter att ha läst den måste jag ge pastor Carlsson en eloge för både hans kunskap och källforskning. Den gedigna notapparaten visar att hans intentioner var helt vetenskapliga. Hans uppsats översattes till engelska och finns på de flesta pingst-college i ex. USA.

Kritiken ledde också till att Bertil Carlsson till viss del blev utfryst inom PR. Att kritisera församlingssynen inom pingströrelsen var på den tiden förenat med konsekvenser från den inofficiella ledningen. Det är helt klart. Mycket stod på spel.

Och mycket stod på spel för den samfundsfria församlingen som utgjorde hörnpelaren i hela vår ecklesiologi. Det kommer att framgå av den här korta uppsatsen. Den fria församlingen är värd att försvara, eftersom den återspeglar den apostoliska församlingens direkta inflytande under Kristus och den Helige Ande. Att bygga en överorganisation kunde endast föra med sig att organisationen övertog delar av den Helige Andes roll. Och det var klart obibliskt. Enheten t.ex. föddes inte genom strukturer utan genom de synergieffekter som den helige Ande skapade genom sina gåvor och tjänster, genom troheten medlemmarna visade mot varandra, och den fulla frälsningsupplevelsen i Kristus som även omfattade Andens dop.

Dagen - Pingströrelsen avviker från tradition

Avkristningen i samhället och attackerna på PR drev Pethrus till att skapa en dagstidning för pingströrelsen. Evangelii Härold kunde inte uppfylla behovet av den snabbhet i informationsflödet som en dagstidning kunde.

Utan tvekan framstår tidningsprojektet som ett trosföretag. Sin vana trogen försökte Pethrus få Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att ställa sig bakom tidningen, men styrelsen sa nej. Det är möjligt att Sven Lidman, som var en ivrig motståndare till tidningsprojektet lyckades med att övertala styrelsen. Nu gör Pethrus något han inte gjort tidigare: han skapar det första gemensamma företaget vid sidan av församlingen. För att göra det möjligt vänder sig Pethrus till privata sponsorer och kan därmed ro tidningen i hamn. På Nyhemsveckan 1945 förankras dessutom projektet och tidningen tas emot som svenska pingströrelsens egen tidning.

Snart följde andra företag som Pingstförsamlingarnas Vigselnämnd, IBRA Radio och Predikanternas Hjälpkassa. Senare på 1960-talet startades PMU och 1970 inrättades PU- Pingstförsamlingarnas Ungdomsarbete. Därpå föddes Pingstmissionens Internationella Litteraturcentrum, Pingstförsamlingarnas Omsorgssgrupp, mm. mm.

Innan Dagen kom till hade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm följt principen att ev. organisationer skall införlivas med en lokalförsamling. Man hade startat Filadelfiaförlaget, gett ut Evangelii Härold och tryckt en sångbok. Församlingen bedrev dessutom en intensiv räddningsmission bland fattiga och behövande i Stockholm. Med tillkomsten av Dagen frångår alltså Pethrus en princip som han hade försvarat i mer än trettio år och som bildade något av ryggraden i PR`s teologi - den suveräna lokala församlingen. Den utveckling som startade med Dagen skulle visa sig ödesdigert senare i PFFS-debatten.

För att sköta dessa företag inrättas en sorts delegerad demokrati och besluten tas därvid vid sidan av den lokala församlingen. Församlingskommittéér blir nu mer och mer vanliga för att handha de tilltagande administrativa ärendena inom församlingen. Med den här typen av arrangemang ökar också föreningsmentaliteten i församlingarna. Tyngdpunkten flyttas med tiden nedåt i hierarkin. Demokratin tar över på bekostnad av teokratin.

Några år innan Pethrus avled författade han minst två böcker (Brytningstider och Segertider,1969) samt Lewi Pethrus, A Spiritual Memoi, 1973)där han gör ett försök att förklara förändringarna i sin inställning. Han menade där att de lokala församlingarna aldrig får stävja de individuella initiativet. Någon "dyrkan" av det lokala församlingsbegreppet får alltså inte förekomma. Men, och det här har tydligen många missat, han förstärker i den sistnämnda boken tron på den fria och samfundsobundna församlingen. Och han gör det utifrån ett nytt perspektiv, nämligen i ljuset av det som sker inom de rådande samfunden. Det hade gått 54 år sedan 1919 deklaration författades, vilken byggde på den dåvarande samfundstraditionen. Pethrus får rätt. Utifrån den moderna utvecklingen inom samfunden är han mer övertygad än någonsin om att samfunden i vilken form den uppenbarar sig har spelat ut sin roll. Tänk vad rätt han fick! I min teologiska analys kommer jag att citera från hans memoarbok.

Vi märker alltså att komplexiteten tilltog med tiden och det visar också hur svårt det var att renodla Pethrus församlingsvision speciellt i en så pass dynamisk rörelse som den PR har varit. Men det måste också sägas att församlingarna var och är fria att medverka i de olika gemensamma aktiviteterna och så har också skett. Församlingens frihet stod aldrig på spel i det uppbyggande stadiet av PR..

Maranata och PR ´s församlingssyn

Maranatarörelsen sprang fram ur ett behov att bevara den enkla mötesstilen och uppliva Andens gåvor och tjänster i en apostolisk verklighet. Efter förnyelsen i början på 1950-talet och Latter Rain-rörelsens framfart i Östermalmkyrkan, gick PR in i en fas av hård och ibland oförsonlig dogmatism. I stället för att uppehålla sig vid det överflödande Kristuslivet kännetecknades rörelsen under senare delen av 1950-talet och i början av 1960-talet av kampen mot nöjeslivet, TV ´s ankomst i pingsthemmen, teater, och kvinnornas klädsel och hårfrågan. Lagiskhet blev något av dess kännetecken.

Kritiken från Maranata riktade sig deessutom mot de tendenser till institutionalisering som tagit fart med uppkomsten av Dagen, IBRA-radio, Pensionsstiftelsen och Vigselnämnden. I början av 1960-talet föddes även PMU vars verksamhet stöddes helt av Lewi Pethrus, eftersom den skulle helt och hållet syssla med katastrofhjälp till tredje världen och social hjälp till PR`s missionsfält. Kritiken från Maranata var till viss del berättigad. Pethrus och pionjärerna hade nämligen från första början hävdat att all verksamhet skulle förankras i den lokala församlingen, vilket efter några år blev helt omöjligt, vilket vi tidigare visat.

Uteslutning av Trollhättans pingstförsamling

När Trollhättans pingstförsamling år 1958 "uteslöts" av vigselnämnden visade det att man mer och mer (säkerligen omedvetet) höll på att hamna i en situation som ledde iväg från den ursprungliga församlingssynen. Friheten var till viss del beskuren. Att ha en institution som hade makt att praktiskt taget sätta församlingar vid sidan av PR var ett avancerat steg i fel riktning. Men att gå så långt som att tala om en begynnande samfundstruktur var ingen som hade tanke på.

Pingst möter den karismatiska rörelsen - den universella församlingen i förgrunden

Under 1970-talet konfronterades svensk pingströrelse med den karismatiska rörelsen och man fördes sakta men säkert in i en situation då den universella församlingen kom att spela en allt större betydelse i PR`s församlingssyn. Man vaknade plötsligt upp ur en längre sömn och såg att Anden verkade också utanför de fastställda gränser som man satt upp i PR. En nyttig konfrontation med den karismatiska rörelsens syn på andedopet uppstod och man fick putsa till sina argument omkring Andens gåvor och tjänster. Det ekumeniska mötet i Göteborg 1972 och Karisma 1974 i Stockholm fick till slut en avgörande betydelse för den svenska pingströrelsens syn på ekumeniken, även om det har gått många år sedan detta inträffade. Idag har man observatörsstatus inom SKR - Sveriges Kristna Råd.

Statliga Bidrag och PU-Pingstkyrkornas Ungdomsarbete

Sjuttiotalet innebar också att man beslöt sig för att ta emot statliga medel som egentligen var en sorts återbetalning av den arbetsgivaravgift som drabbade frikyrkligheten. För det ändamålet valdes PU att bli det organ som skulle ta emot de statliga medlen och sedan portionera ut dem till de olika församlingarna. Men alla frikyrkorörelser sa inte entydigt ja till statens pengar eftersom det kunde innebära att man hamnade i händerna på den statliga myndigheten. Det märkliga är att Lewi Pethrus stöder förslaget med motiveringen att det var ett rättvisekrav att staten gav tillbaka en del av de pengar de tagit från pingstförsamlingarna. Men det mullrade i leden. Bland annat Bo Hörnberg, dåvarande föreståndare Jönköping, delade inte Pethrus uppfattning utan såg faran.

Lewi Pethrus död sätter fart på de teologiska diskussionerna

När Lewi Pethrus avlider år1974, hade alltså den traditionella församlingssynen redan fått sig en rejäl knuff i sidan. Men mer väntade runt hörnet. Bibelskolekurserna, på en eller två månader, var den enda "officiellt" godkända teologiska träning som PR erbjöd sina evangelister och pastorer, och de ansågs inte räcka. En attitydförändring till den teologiska utbildningen var i annalkande. Ja, redan kort efter Pethrus död startade en årslång kurs i Filadelfiaförsamlingen i Stockholms regi. Innan dess, medan Pethrus fortfarande levde, hade Filadelfiaförsamlingen i Gävle, med Josef Östby som pastor, erbjudit intresserade en ett-årskurs i teologi, vilket ansågs vara en klar avvikelse från pentekostal tradition i Sverige.

Under 1980-talet skrevs en hel del artiklar av pingstakademiker i Evangelii Härold och i Dagen, vilka fick som resultat att den "eviga Guds-modellen" för den lokala församlingen började att ifrågasättas. Det här var allvarligare än tidigare, eftersom man nu rörde vid det känsligaste av PR`s ecklesiologi. I främsta ledet bland kritikerna stod teol.dr. Alf Lindberg. Hans artiklar var egentligen inte riktade mot Guds modell per se, utan mot påståendet att det skulle finnas en speciell juridisk organisationsmodell som var förankrad i evigheten. Vad som därvid blev ställd under luppen var församlingens organisation och styrelse. Formerna kunde förändras och därmed också organisationsmodeller och styrelsens sammansättning. Men samtidigt fastslog Alf Lindberg med skärpa att det fanns en Guds modell som återspeglades i den andliga roll församlingen hade, nämligen äldstekårens roll som andliga ledare, Andens tjänstegåvor och församlingens uppgift i världen. Men de här artiklarna blev hårt kritiserade av flera av våra ledande pastorer och lärare, som Daniel Wärn och Carlo Johansson.

Men efter några år, då dessa artiklar fått sjunka ned i pingsthemmen, skrev Daniel Wärn, på den tiden chefredaktör för Evangelii Härold, i början av 1990-talet några mycket tänkvärda artiklar då han ställde en del frågor om hur fri den svenska pingströrelsen egentligen var. Han anspelade därvid på de gemensamma företagen, dess inflytande, beslutsprocesser etc. Han hade naturligtvis rätt i att PR`s situation var komplicerad med det svårbegripliga nätverk som fanns av gemensamma företag. Samtidigt vädjade Åke Boberg i slutet av 1980-talet i ett par artiklar om en stramare struktur för svensk pingstmission.

Missionen leder utvecklingen mot en stramare struktur

Nu var på något sätt tankarna om en organisationsförändring tänd och det dröjde inte länge förrän man gjorde ett försök att se över den svenska pingstmisisonen som hade stora behov av att samordning. PIMS, en rådgivande missionskommittéé, bildades. Dess ansvarsområde var av praktisk art. Man skulle vara församlingarna behjälpliga i allmänna missionsfrågor. Den här kommittéén ansågs dock inte tillräcklig att möta och lösa de alltmer komplexa missionsfrågorna Därför tillsätts en ny arbetsgrupp 1994 som fick uppdraget att komma med ett mer konstruktivt förslag till "organisation" och som skulle få ett bredare och tydligare mandat. År 1998 låg ett sådant förslag färdigt för beslut. Nu hade ett jättekliv tagits till att skapa en pingstorganisation, Svensk Pingstmission (SPM), som var ämnad att genomföras i två steg. I det sista steget får SPM ansvaret att samordna pingstmissionens olika aktiviteter. SPM blir en partaplyorganisation, där missionens olika aktiviteter samlas. SPM`s slutliga utformning stod klar år 2001 (?)

Genom tillkomsten av den här kommittéén bryter man definitivt en "helig" tradition. År 1966 föreslog nämligen en beredningsgrupp, på predikantveckan att en permanent kommittéé skulle bildas, den berömda femton-mannakommittéén. De skulle också bistå församlingarna i löne-och missionärsfrågor. Kommittéén röstades ner av veckans deltagare. Men 35 år senare var tillkomsten av den första pingstorganisationen ett faktum.

Med förslaget om en speciell missionsavdelning inom PR var det inte svårt att övertyga pingstpastorerna om att tillsätta en utredning för att se över organisationsfrågorna. En referensgrupp på 16 personer tillsattes av predikantveckan 1999 och fick i uppdrag att undersöka möjligheten att skapa en samfundsoorganisation för svenska pingströrelsen. Men kritiken mot samfundsförslaget var hård från både grässrötter och många av de pensionerade ledande pastorerna. Man menade att det som nu skedde var en klar avvikelse från 1919 års vision om en organisationsfri pingstgemenskap.

Men referensgruppens medlemmar försvarade sig och hävdade att man ansåg sig behöva en stramare struktur för att möjliggöra effektivare insatser både i Sverige och missionsfälten. Dessutom slog man fast att en samfundsbildning skulle ge pingstförsamlingarna möjlighet att ta emot kyrkoskatt, vilket i sin tur skulle innebära ett större penningtillskott till församlingarna. Samfundsbildningen skulle också ge församlingar och pastorer i glesbygderna hjälp med evangelisation på de sk "vita" fläckarna och öka delaktigheten av församlingarna. Genom församlingarnas och medlemmars kritik avlog man bildandet av ett samfund och enades i stället senare om att bilda en ideell riksförening. Därmed hade man för tillfället lagt samfundstankarna åt sidan.

Efter den kanske "tuffaste" debatt som PR skådat genomdrevs förslaget om en riksförening på ett möte den 23 mars, 2002. PFFS - Pingst fria församligar i samverkan, hade bildats. I det mötet fastslogs stadgar och en permanent styrelse konstituerades. Även om man ihärdigt framhärdat att inget särskilt hade hänt som förändrat församlingarnas situation eller deras frihet, innebar ändå bildandet av PFFS att ett väsentligt ingrepp hade gjorts på PR`s församlingssyn.

När man analyserar närmare hela procedurfrågan bakom tillkomsten av PFFS lägger man märke till flera saker:

1. Pragmatik och utlilitarism

Det som drev referensgruppen att skapa PFFS var enligt min mening av pragmatisk och utilitarisk art. Man hade hela tiden för ögonen att söka efter den praktiska och maximerade nyttan för pingströrelsens församlingar. Det vill säga, PFFS innebar inte i första hand en förändring framsprungen ur en teologisk analys av PR`s traditionella församlingssyn. I stället framgår det tydligt att man försökt att på bästa möjlig sätt, genom ett majoritetsförfarande, lösa en mycket komplicerad situation. Utan att veta exakt hur många församlingsmedlemmar som röstade för PFFS i de 485 pingstförsamlingar som är medtagna i årsboken, finns det starka skäl att anta att det samlade antalet inte övergick 10 procent. Snarare låg siffran mellan 5-10 procent och i vissa större församlingar ännu lägre. Det betyder att omkring 4500 till 9000 röstade. Av dessa finns det skäl att tro att minst 25 procent var emot förslaget. Det innebär alltså att mellan 3300 och 7000 ja-röster avgjorde frågan i församlingarna, vilket är helt i enlighet med demokratisk föreningsordning, men högst tvivelaktigt ur biblisk synvinkel. Den tilltagande föreningsmentaliteten framträder därmed allt tydligare och teokratin i pingstförsamlingarna lever farligt. Något vi sagt tidigare i det här dokumentet.

Vid den slutliga voteringen den 23 mars 2002, anslöt sig 175 församlingar och 310 valde att tills vidare avvakta eller förbli utanför PFFS. Det betyder att fn. har 36 procent av alla pingstförsamlingar anslutit sig till riksföreningen, vilka representerar 52000 församlings-medlemmar. Vad som än kommer att hända med de kvarvarande 310 församlingarna framstår det med all tydlighet att handläggningen av PFFS, vilket var att vänta, har lyckats skapa en spricka bland Sveriges pingstförsamlingar. Hur stor och långvarig den är får tiden utvisa.

När undertecknad, gång efter gång, efterlyst en teologisk analys eller debatt har svaret ständigt blivit att en sådan inte behövs. PFFS är inte av teologisk natur. Längre ned i det här dokumentet (del 2) skall jag försöka föra till bevis att det här påståendet bygger på ett missförstånd och att den fria församlingssynen var hörnpelaren på vilken större delar av ecklesiologin och PR`s teologi var fästad. Ett ingrepp på ecklesiologin innebär alltså att det teologiska systemet hamnade på sned.

2. Brist i pedagogiken

För att driva igenom en så komplicerad och kontroversiell fråga som PFFS krävdes ett avancerat pedagogiskt förfarande för att övertyga medlemmarna i pingstförsamlingarna om riktigheten att skapa en ny riksorganisation. Frågan är om man verkligen lyckades. Först vände man sig till församlingarnas föreståndare som i en sluten konferens diskuterar ett ev. samfund. Därpå författar den stora referensgruppen ett förslag som föredras på predikantveckan 1999. Det får hård kritik och en justering sker av förslaget varpå det underställs predikantkåren igen i början (januari?) av år 2000.

Nu gällde det att snabbt föra ut informationen till pastorer och äldste i de olika församlingarna. Det skedde genom att ordna flera regionala samtalsdagar. Föredragningen av referensgruppens förslag gjordes huvudsakligen av Sten-Gunnar Hedin, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Jack-Tommy Ardenfors föreståndare i Smyrnaförsamlingen, Göteborg. Därpå följde samtal och diskussion. På de allra flesta platser verkade det som om majoriteten av de närvarande pastorerna ställde sig positiva till arbetsgruppens förslag. Åtminstone om man skall tro på de rapporter som kom in från samtalsdagarna. Efter de här samtalsdagarna var det dags för församlingarna att studera förslaget och senare inkomma med synpunkter.

Beredningen av förslaget och den diskussion som ledde fram till förslaget, visar tydligt att pingströrelsens ledarskapsmodell (på det nationella planet) blir allt tydligare episkkopal. Åtminstone blir det slutsatsen när man noterar hur referensgruppen väljer att utestänga både äldste, evangelister, och biträdande predikanters möjlighet att närvara när arbetsgruppen drar upp de stora riktlinjerna för ett framtida PFFS. Markeringen av pastorns roll i jämförelse mot tidigare liknande förhandlingar är tydlig. Tendenser till ett pastorsdominerat samfund tenderar att ta form. Det visar det allra första förslaget till samfundsbildning som tydligare bar prägeln av inflytandet från de stora församlingarna. När man sedan också startar ett pastorsförbund upplevs det åtminstone av mig som en märklig timing. Det är ändå beklagligt att predikantens relation till sin egen rörelse och till förkunnargruppen skall handhas av ett pastorsförbund (förkunnargemenskap). Otvivelaktigt har man byggt en plattform som åtminstone på det materiella området får rollen av ett "fack." Det framgår åtminstone från vissa internetdiskussioner. Eftersom mål och syfteparagrafen uttryckligen säger i paragraf A punkt 6 att dess syfte och mål bl.a. är "att medverka till att tydliggöra visionerna av gemensamma beslut inom Pingströrelsen" kommer ju medlemmarna att knytas väldigt nära PFFS, som från och med 23 mars 2002 det officiella språkröret för PR. För vilka andra gemensamma visioner kommer att skapas?

Men för att gå tillbaka till frågan igen har man i PR alltid likställt äldste med pastorer, de har varit synonyma begrepp, och har därvid alltid behandlats lika i avgörande ideologiska och teologiska frågor. När förslag eller rekommendationer antagits som riktat sig till hela PR i ex. Predikantveckan har det alltid gjorts möjligt att göra det inför både predikanter och äldste. PFFS-debatten försökte, utan att helt lyckas, skjuta fram föreståndarnas position. Det hindrades bl.a. av Smyrnaförsamlingen i Göteborg som på eget initiativ, gick emot sin egen föreståndares förslag (vilket han delar med referensgruppen) och föreslår en tydlig decentralisering av PFFS. Efter en ny beredningsomgång läggs så det avslutande förslaget fram genom vilket en tydlig tyngdpunktsförskjutning sker och PFFS får karaktären av en folkrörelsepräglad institution, med stort inflytande av lekmännen.

3. Stora generationsklyftor inom PR

Bildandet av PFFS visar också på hur stora generationsklyftorna blivit. PU- Pingstförsamlingarnas Ungdomsråd, blev ganska snart efter sin tillblivelse också det organ som tog emot och fördelade statliga medel. Man kan med viss rätt säga att det har en strategiskt viktig plats i PR. Både ideologiskt genom det sätt det påverkar ungdomarna, men också på ett visst sätt PR`s ansikte mot staten. Genom att ledarna för PU tidigt tog definitiv och officiell ställning för en samfunds-eller riksföreningsstruktur, fick det naturligtvis återverkningar på ungdomarna i stort ute i församlingarna. Tyvärr kan man utan överdrift påstå att pingstungdomarna har haft mycket lite förståelse för de äldre och mer konservativas stöd av den traditionella församlingssynen. Om ungdomarna därmed har handlat utifrån en teologisk position eller ej är alltid svårt att uttala sig om, men det råder nog inget tvivel om att många av de yngre har ganska svaga bindningar till sin egen rörelse. Däremot har de större förståelse för en ekumenisk och mindre dogmatisk inställning över samfundsgränserna. Pragmatiken får därmed stort svängrum bland pingstungdomarna idag. Detta betyder också att deras identitet inte enbart är rotad inom PR utan hämtar näring från den större gränsöverskridande gemenskapen. Det kan naturligtvis få dramatiska konsekvenser för den svenska pingströrelsens framtid och ideologi. Här finns plats för forskning och uppsatsskrivning.

4. En samfundsliknande struktur

När man läser mitt sammandrag kan man luras att tro att eftersom vi redan hade en samfundsliknande struktur genom de gemensamma företagen vore det väl mer än lovligt att permanenta det genom ett "riktigt" samfund. Och utifrån pragmatiska motiv är det helt korrekt. Men utifrån vårt arv och den teologi som skapats genom åren skulle ett sådan handlande innebära en klar avvikelse från vårt teologiska arv. Men arv skall naturligtvis inte glorifieras eller avgudas. Men de skall inte nödvändigtvis ändras om inte starka skäl finns därtill. I den debatt som förts har man inte förstått att om den fria församlingssynen var aktuell 1919, så är den än mer aktuell idag då samfundsutvecklingen pekar samstämmigt åt ett håll: de har spelat ut sin roll.

Det tragiska är att organisationsivern föds i en tid av tillbakagång. Man kan ju ställa sig frågan om församlingarnas frihet har spelat någon roll. Men här menar jag att tillbakagången inget har att göra med friheten utan beror på flera faktorer. För det första har man valt att säga nej gång efter gång till de väckelseskeenden som gått över världen. Den sunda delen av latter rain-rörelsen med dess nya lovsångsstil, och typiska karismatiska yttringar och erfarenheter, kunde ha befruktat den förnyelsevåg som PR upplevde på det tidiga 50-talet. Maranatarörelsen var ett väckelserop och en önskan tillbaka till apostolisk verklighet och enkelhet. (Tyvärr spårade Maranata ur i ett senare skede). Den karismatiska rörelsen borde ha tänt oss för Guds folk. Den tredje vågens rörelse, som nu väller fram och förvandlar den kristna världskartan, betraktas av de flesta med indifferens. Och kritiker saknas inte. En annan orsak är den klassresa uppåt i samhällsskiktet som PR upplevt de senaste tre decennierna. Man är numera en tydlig medelklassrörelse, med ytterst få medlemmar från det undre skiktet. Vårt arbete har i stort sett fel målgrupp. En tredje orsak anser jag beror på den ledarskapskris vi genomgår inom PR Den kommer att behandlas längre ned i dokumentet.

5. Teologin

Naturligtvis får det som hänt genomslag i teologin. Om det skall jag återkomma i min teologiska analys av PR ´s församlingssyn i del 2.

6. Evangelikaliseringen av PR

Även om proceduren bakom PFFS endast tagit två år, finns det influenser som man bör ta med i beaktande. Det tilltagande ekumeniska läget inom PR, med observatörsstatus inom SKR, Sten-Gunnar Hedins tvärkyrkliga och inflytelserika engagemang, Nya Dagens evangelikala profil, PTS relation till det evangelikala seminariet ÖTS, mm. medför en evangelikal input och större förståelse för samfundsfrågan. Här finns en liten fälla inbyggd. Även om den evangelikala rörelsen är till viss del betraktas som "karismatisk" kan den genom sin imponerande bredd och teologiska kunskap köra över PFFS i fortsättningen, speciellt med tanke på det enorma teologiska underskott vi fortfarande lider av. Vi kan lätt bli uppätna av den evangelikala teologin om vi inte skapar en tydlig teologi inom PR.

_________________________________________ Page Up ____________________________________________