FRÅN SEKT TILL SAMFUND

FRÅN SEKT TILL SAMFUND XX

Från Sekt till Samfund

Sverige är i full färd med att skriva om samfundskartan. För några år sedan gick Fribaptisterna, Örebromissionen, och Helgelseförbundet upp i Nybygget. Nu är det dags för pingstvännerna att dra sitt strå till stacken. Man ligger i startgroparna för bildandet av Pingst - Fria Församlingar i Samverkan. Det enda som behövs är ett ja från majoriteten av pingstförsamlingarna vid det planerade mötet i december. Återigen har tyvärr historien visat att radikal kongregationalism (den församlingssyn som präglat svensk pingströrelse) är nästan utopisk till sin karaktär och har en relativt kort livstid.

Namnet förpliktar. "Pingst" knyter an till den klassiska pingströrelsen från 1900-talets början. Den kännetecknades av de välkända fyra hörnpelarna: tron på Jesu återkomst, Andens dop med tungotal som tecken, helande och personlig frälsning. Till dessa läror lade svenska pingströrelsen till den fria församlingen.

Under initialskedet bar PR frimodigt sektstämpeln, men här måste begreppen sekt och sekterism hållas isär. Sekterist i dess snäva betydelse kännetecknar en grupp som drivs av en överdriven tro på sig själv som sanningens rätta försvarare. Man är snabb i att döma och fördöma. Trångsynhet är ofta iögonfallande hos sekteristerna.

Men i dess vidare betydelse betecknar ordet den historiska process genom vilken de stora delningarna inom världsreligionerna ägt rum. Protestantismens olika grupper har alla någon gång burit sektstämpeln.

Sekten till skillnad från samfundet, kännetecknas av ett helhjärtat engagemang, lojalitet, och delaktighet. Som regel avtar emellertid lojaliteten när sekten övergår till samfund och då många av de viktiga besluten flyttas från de lokala församlingarna upp till övergripande styrelser. Det framstår klart inom rörelser som Church of God och Assemblies of God, där det inte finns något forum för lekmannasamtal eller kritik. Trots talet om en fri församling drivs den ideologiska diskussionen långt från lekmännen.

Samfundet som kyrklig organisationsform är ett post-reformatoriskt begrepp och det finns väldigt lite skrivet och forskat omkring detsamma. Det framgår tydligt om man läser teologiska textböcker eller olika rörelsers trosförklaringar. Man kan generellt säga att begreppet har tagit form och vuxit i närheten till de moderna väckelserörelserna och deras historia.

När det gäller svensk pingströrelse, fanns ursprungligen ingen ambition att skapa varken samfund eller ideella föreningar. Man var nöjd med sektstämpeln och närheten till besluten. Friheten från alla bindningar gav även den unga pingströrelsen möjlighet att predika om Andens nya tid rakt in i gamla etablerade samfund. Det fanns varken vilja eller intresse för strukturfrågor. Mission och evangelisation var de två mest prioriterade frågorna. Men tiderna har förändrats. Svensk pingströrelse kämpar nu en ojämn kamp mot ett kyrkohistoriskt axiom: ytterst få rörelser kan förnya sig själva.

Normalt uppstår samfunden utifrån en övertro på organisationens större förmåga att bevara läran och livet inom den egna gruppen, ofta som resultatet av en reaktion mot hot utifrån eller inifrån. Det hände med Assemblies of God i dess kamp mot de pentekostala unitarierna under de första åren.

Men ofta utgör organisationsstrukturer slutackordet på den levnadsprocess som alla sociala nätverksgrupper förr eller senare går igenom. Det sker ofta när offerviljan avtar, då det karismatiska ledarskapet kritiseras, då medlemssiffrorna går nedåt och hotet om "förvirring" är överhängande. Då börjar "proffsens tid.." Institutionaliseringsprocessen når zenit. Lekmannainflytandet avtar och den karismatiska ledarskapsstilen byter plats med föreningsmentaliteten. Rörelsen genomdemokratiseras. Majoritetsbeslut blir det nya honnörsordet.

Intentionerna bakom FFS är säkerligen goda och till synes välmotiverade men är obsoleta. Den framtida organisationsbildningen sker nämligen i en tid då de en stor del av de evangelikala karismatikerna, den tredje vågens pingstvänner, har förstått det verklig värdet av den typ av nätverk som kännetecknat PR under många år. Dessa säger öppet att endast den fria församlingen kan rätt förvalta Andens gåvor och tjänster. Det låter som taget från Pingströrelsens pionjärer.

Samfundsbildningar tenderar alltför ofta att splittra. Ja, de uppstår ofta som ett resultat av inre motsättningar. För en kort tid sedan antog FCA- Fellowship of Christian Assemblies - den till PR närbesläktade pingströrelsen i USA, en organisationsform som är ett försiktigt steg mot en lösare samfundsform. Resultatet blev att ung. 20 procent (omk. 70 församlingar) valde att stå utanför. man undrar var vinsten ligger.

Personligen vill jag vädja till församligsföreståndare, äldste och församlingsmedlemmar inom PR att innan definitivt beslut tas göra en seriös teologisk analys av församlingsbegreppet, studera den karismatiska rörelsen och forskningen omkring samfundsbegreppet. Även om den ideella riksföreningen är en mildare variant av samfundet, så är vägen där emellan väldigt kort och besluten kan gå fort. Alldeles för fort.

_________________________________________ Page Up ________________________________________