FRÅN SEKT TILL KYRKA

FRÅN SEKT TILL KYRKA XX

Från sekt till kyrka- ett pågående paradigmskifte

Församlingen har alltid varit satt under hot. Så var det på apostlarnas tid och så har det varit under hela kyrkohistorien. Kyrkan har ständigt tvingats att kämpa för att överleva. Idag kämpar den svenska frikyrkligheten en till synes ojämn kamp. Prognosmakarna har sagt att den svenska pingströrelsen har endast trettiofem år att leva om inte Herren går in och ändrar på förutsättningarna. Och är detta sant måste en omprioritering ske i våra församlingar.

Pingströrelsen har under sina hundra år kämpat mot alla möjliga nedbrytande trender, i alla dess former. Det må vara mot fanatism, villoläror, och nu mot en byråkrati som har vuxit markant under de senaste decennierna. Ja man kan utan tvekan säga att byråkratin, vid sidan av sekulariseringsprocessen, håller på att bli den unga väckelserörelsens största fiende. Den växer tvingar våra pastorer att bli administrativa muskelbyggare, kontorschefer och formulärexperter. Något måste göras för att förlösa våra ledare till en ren prediko- och befrielstjänst.

Det här problemet är så viktigt att det varit föremål för en hel del sociologiska analyser. Och ofta går dessa tillbaka till den kände samhällsvetaren Max Weber.

Weber har genom sina organisationsteorier blivit föremål för mycket intresse och studier även i kyrkliga kretsar. Hans forskning om den karismatiske ledarens vandring från sektledare till föreningsledare är ju känd. Han visar bl.a. att när den karismatiske ledaren är borta tvingas hans efterföljare att bygga rationella och byråkratiska strukturer i ett försök att vidmakthålla den karismatiske ledarens vision.

Weber menar att i ett sådant läge väljer ofta efterföljarna att utveckla en demokratisk överbyggnad, vilket avskaffar det karismatiska ledarskapet och kräver i stället att ledarna väljs genom demokratiska val. Det intressanta inträffar då också att en maktförskjutning inträder och makt och myndighet inom rörelsen flyttas nedåt och läggs väl förankrad i gruppen som bestämmer vad ledaren skall göra.

Detta är ju något som numera är i full utveckling inom de olika äldre kristna samfunden. Dessa har för länge sedan lämnat sektstadiet och befinner sig i en intensiv institutionaliseringsprocess, som hotar att slå ut dem inom en nära framtid. Vandringen från sekt till kyrka är för dem över.

Den nya pastorsrollen i dessa församlingar, anpassad till modernt ledartänkande, tydliggörs ofta genom en funktionsbeskrivning och tjänsteavtal, där pastorn så att säga fasas in i den vision som församlingen har. Pastorn blir enkelt uttryckt församlingens springpojke.

En amerikansk religionssociolog, Margaret M. Poloma, har forskat omkring utvecklingen inom Assemblies of God utifrån Webers perspektiv och hennes slutsatser är intressanta:

Trots att man gör ständiga andliga upplevelser (inom AG), är det idag endast ett fåtal som är beredda att ifrågasätta det faktum att den karismatiska hänförelsen som präglade de första pingstvännerna har under de senaste decennierna markant dämpats. Även om det karismatiska inslaget i Assemblies fortfarande är viktigt har det ändå infunnit sig en rörelseförändring inom den karismatiska mystiken, från det profetiska till det prästerliga, och rutinmässiga.

Ingen kan väl säga annat än att det är just det som nu sker i de flesta av de klassiska pingströrelserna i världen, med undantag av de pentekostala karismatikerna.

Om jag nu tar Assemblies som exempel är det bara för att det är mest utforskat och inte för någon annan orsak. Poloma fortsätter:

På samma sätt som de institutioner som en gång kännetecknades av sin karismatiska betoning har övergått till att präglas av en alltför markant institutionalisering och reglering och som förstört mycket av den ursprungliga karisman, så ställs nu även AG inför hotet att gripas av rutinen.

Peter Wagner, känd amerikansk teolog och expert i församlingstillväxt, menar att det var denna tilltagande institutionalisering inom AG som hindrade rörelsen från att erkänna Latter Rain-rörelsen efter andra världskriget. Samtidigt ger byråkratiseringsprocessen en möjlig förklaring till varför inte Assemblies kunde hålla kvar Loren Cunningham, grundaren till Youth With a Mission, utan tvingades att lämna rörelsen. Hans profetiska tjänst krockade med den tillväxande byråkratiseringen och prästerskapet. I en tilltagande institutionalisering begränsas alltid det profetiska inflytandet.

När det gäller övergången till en mer institutionaliserad form säger Harold Eberle i sin bok The Complete Wineskin följande: "Kontrollen för (den institutionaliserade) verksamheten hamnar otvivelaktligen i händerna på dem som har de administrativa gåvorna, med pastorerna som deras tjänare . . ." Wagner menar att när administratörerna tar makten tenderar dom att sitta för evigt och utgör därmed ett lock över dem som tjänar under dem."

Situationen är kritisk, men inte omöjlig. Men vi kan endast övervinna denna kyrkohistoriska trend (eller axiom) genom att låta oss förnyas i den karismatiska verkligheten varje dag. Pastorer, låt inte administrationsrollen göra alltför mycket intrång i er tjänst som andlig och visionär ledare. Om vi inte snart blir mer medvetna om fallgroparna med den administrativa överbyggnad som nu växer, kommer prognosen om en död frikyrklighet år 2035 att slå in med en kuslig träffsäkerhet. Vår eventuella framtid ligger i ett förändrat ledarskap.

________________________________________ Page Up _______________________________________