MAJORITETSBESLUT OCH KOMPROMISSER...

MAJORITETSBESLUT OCH KOMPROMISSER... XX

Majoritetsbeslut och kompromisser i föreningskyrkan

Kompromiss och majoritetsbeslut är två honnörsord som återspeglar själva kärnan av vårt samhälle. Kompromissen är något av demokratins adelsmärke. Den är till viss del ett uttryck som hör hemma i den hegelska dialektiken, och beskriver slutpunkten i en rörelse från en sats (tesen) till dess motsats (antitesen) för att så småningom hamna i en kompromiss, eller syntesen. Syntesen blir sedan till en ny tes som återigen rör sig mot sin ytterlighet eller motsats etc.

En serie åsikter Kompromissen är egentligen en hybrid, en serie åsikter som blandats med varand-ra för att passa in i ett postmodernt mönster, och ur vilken man tagit den gemensamma nämnaren, syntesen. Utan kompromissen skulle det moderna samhället upphöra att existera. Människans tillvaro är nämligen fylld av kompromisser; och ökar allteftersom de absoluta värderingarna får maka på sig för den postmoderna relativismen. För på människans strävan efter samförstånd och tolerans följer kompromisser och majoritetsbeslut som de enda framkomliga vägarna. Beslutet att erkänna homo-adoptioner på s-kongressen helt nyligen avslöjar majoritetsbeslutens förödande konsekvenser när förutsättningarna är som sämst. Kompromisser och majoritetsbeslutet är varandras förutsättningar. Majoritetsbeslut behöver kompromissen och kompromissens giltighet ligger i majoritetsbeslutet. Det senare blir den slutliga uttolkaren av kompromissen och avgör dess värde och sanningshalt. Om kompromissen kan samla en stor majoritet sägs det att det är en bra kompromiss, annars är det en dålig kompromiss. Syntesen, kompromissen, bygger alltså på en blandning av åsikter som genom majoritetens beslut upphöjs till "sanning".

Mer kompromisser Den växande föreningsmentaliteten i våra församlingar kräver att alla medlemmar får tycka fritt och därmed bidra till ökad tolerans och mer kompromisser. Visioner som drivs av ett fåtal ledare betraktas i Sverige som farliga och kan leda till, som man menar, oligarkiska, antidemokratiska styrningar. Total konsensus hör därför idag till ovanligheten. Nej, i stället har vi vant oss vid att skapa synteser för i stort sett allting, även för lärofrågor. I kretsar där vuxendopet närmast varit en dogm, finns nu flera tävlande varianter. I vissa baptistiska kretsar är man synnerligen generösa i att acceptera olika dopsätt som medlemsgrundande. Samma tendenser finns även inom en del pingstförsamlingar. Ett annat exempel kan tas från det sexuella området. För bara några år sedan var landets evangeliska kristna samstämmiga i sin syn att alla sexuella relationer utanför äktenskapet ansågs vara otukt. Men för att undvika att framstå som intoleranta och alltför exklusiva har man därför accepterat kompromissen, "samboendet", en obiblisk syntes som delas av en alltför stor del av den kristna kyrkan i Sverige.

Rättvisa kommer till uttryck Föreningskyrkan sägs vara det mest genui-na uttrycket av den bibliska församlingen, genom vilken demokrati och rättvisa kommer till uttryck. Alla medlemmar har i föreningskyrkan rätt att yttra sig och bestämma utformningen av snart sagt alla områden av församlingens liv och leverne. Förr var äldstekåren den officiella förvaltaren av den pentekostala teologin. Idag blåser det andra vindar. Besluten flyttas mer och mer ner till gräsrotsnivån. När det gäller samfundsfrågan avgörs den meddels produkterna syntes och majoritetsbeslut. Handläggningen av samfundsfrågan i våra församlingar illustrerar sättet vi nu ser på hur lärofrågor skall handläggas. Innan man tog beslutet den 8 december i år hade frågan diskuterats i cirka 500 svenska pingstförsamlingar. Beslutsprocessen har troligtvis varit likartad i alla församlingar. Först har styrelsen sammanträtt och studerat frågan. Därefter har man förmodligen utlyst några samtalsdagar i församlingarna, som tyvärr mestadels varit mycket dåligt besökta. Sedan har styrelsen återigen bearbetat frågan för att kunna fatta ett definitivt beslut. Styrelsen utlyser ytterligare ett församlingsmöte där frågan definitivt skall avgöras. Utan tanke på att det är en teologisk fråga som kräver omfattande studier, bestämmer man sig för att på bästa föreningsmanéér låta ett majoritetsbeslut få tolkningsföreträde. På det mötet, som säkerligen var mer välbesökt än de tidigare studiedagarna, gjordes ytterligare en snabbpresentation av ärendet och styrelsens position. Medlemmar som nu hör frågan för första gången blir inte tillräckligt informerade. Tydligen brister det i kommunikationen. Men föreningskyrkan går till beslut efter en kort debatt. Föreningslagarna träder nu i funktion. Teokrati och visioner har ingen chans. En person och en röst, det är vad som gäller. Och inget annat. Styrelsens åsikt blev antagligen vägledande. De dåligt informerade medlemmarna röstar med majoriteten. Saken är snabbt över. Seger för kompromissen som får sin legitimation genom ett majoritetsbeslut.

Vart tog ledarskapet vägen Är det här verkligen något vi skall känna oss stolta över? Vart tog ledarskapet vägen i våra församlingar? Vart tog analysen vägen? Vad hände med teologin, teokratin, Guds tilltal och uppenbarelsen av tjänstegåvorna? I den process som nu avslutats (?) fruktar jag att föreningslagar och majoritetsbeslut i alltför många fall haft större inflytande för utgången än ett djupstudium av Guds Ord i en mycket viktig fråga. Utan tvekan har ett paradigmskifte inträtt inom PR som i framtiden kan visa sig förödande för rörelsen.

NILS-OLOV NILSSON Teol Dr

_________________________________________ Page Up ____________________________