KVINNAN-LATINAMERICA **
Kvinnan i Latin America
Machismen och Latinamerika är två begrepp som hör ihop. På det jättelika landområde som
sträcker sig från Mexico i norr till Eldslandet i söder har under sekler mannen varit den självskrivne
ledaren på de flesta av samhällets olika områden. Men det håller på att svänga. Även i ett så
mansdominerat område som Latinamerika börjar kvinnorna att "inta" områden som för bara några år
sedan var totalt mansdominerade. På till exempel det politiska området ser man mer och mer kvinnor på
framträdande platser, både inom kommunalploitiken och i parlamenten.
Inom det kyrkliga området (jag syftar naturligtvis på de protestantiska församlingarna) går det av
naturliga skäl saktare, men utan tvekan börjar man skymta tecken på att kvinnan mer och mer accepteras
på poster och tjänster som förr var reserverade uteslutande för män.
På min resa helt nyligen genom flera av sydamerikas länder kunde jag på ort och ställe både se och höra hur kvinnorna brottades med sin framtida identitet i en ständigt växande pingströrelse. I de konferenser och seminarier som jag medverkade i var kvinnans roll ett ständigt återkommande tema i både i offentliga och privata samtal. Det här skall inte tas som i första hand ett uttryck för en kvinnlig frigörelseprocess, för på vissa håll inom de olika pingströrelserna i Syd- och Centralamerika har kvinnorna under en lång tid haft möjlighet att medverka både i undervisningen, förkunnelsen.och på rena ledarskapsposter.
Men visst finns det platser inom t.ex. svensk pingstmission där man av olika anledningar inte kunnat eller velat avskilja kvinnor för rena förkunnelse- eller ledartjänster i församlingarna. Kultur, tradition och en överdriven bokstavstro har varit starka bromklossar. Men det här håller som sagt på att förÄndras och tiden har kommit då det kvinnliga deltagandet på ansvariga poster i församlingarna kommer att vara debattämnen på framtida konferenser och seminarier.
Den här förändringen var synbar på flera håll och det var glädjande och spännande att att lägga märke till hur det på en relativt kort tid har kommit fram oerhört dugliga och kompetenta kvinnliga pastorer i flera av de länder jag besökte.
I församlingen La Ekklesia, i La Paz, med omkring 12000 medlemmar består pastorsteamet av tre pastorer: en kvinnlig pastor, Silvia Salcedo och två manliga pastorer, hennes man Alberto Salcedo och Oscar Peñaloza. Vid samtal med Oscar Peññaloza framhåller han den enorma betydelsen av en kvinnlig pastor i ledarteamet. Han menar att "den kvinnliga intuitionen, känsligheten och sättet att analysera" kompletterar på ett förnämligt sätt männen. För Oscar Peññaloza har det aldrig varit svårt att acceptera kvinnan som pastor, äldste eller ledare. "Funktionen och utrustningen är avgörande," menar han. Att det inte fanns några som helst problem med en kvinnlig föreståndare i den församlingen det förstod jag vid senare samtal och mötesbesök. Nämnas kan att jag varit på få gudstjänster i mitt liv med ett sådant engagemang, hänförelse och framför allt en sådan kärlek till varandra som i just Ekklesia, La Paz.
Men det absolut starkaste intrycket av det här slaget mötte jag i Valparaííso i en nästan nybildad
församling som kallade sig "El Ministerio de la Fe" och som numera är en del av Ekklesia-församlingens mission i Chile. Jag inbjöds där att tala omkring mission och ledarfrågor. Mission är
nämligen ett hett ämne i mängder av församlingar i Latinamerika idag.
För att få en korrekt bild av den här församlingen måste man föreställa sig 125 nykristna samlade i en större lägenhet på andra våningen i ett gammalt kulturhus mitt i Valparaííso. Lägg därefter till ljudet från en komp- och lovsångsgrupp av unga universitetsstuderande som tar ut nästan allt de kan få från el-instrument och trummor. Men det räcker inte. Åhörarna består dessutom nästan uteslutande av universitetsstudenter och professorer som dansade och prisade Gud under rytmerna från sång och musik som välde över oss med flera hundra decibel. Allt detta sker under ledning av en kvinnlig pastor (!) som precis avslutat sina filosofistudier.
Men det intressanta var att den här kvinnliga pastorn, en tvåbarnsmamma i 35 årsåldern, var grundaren och upphovet till församlingen. Den är helt enkelt ett direkt resultat av hennes intensiva själavinnarnit bland universitetsstudernade och professorer. När jag frågade henne ................... vad hon skall göra med sina studier i filosofi svarade hon utan att tveka: "De skall jag använda för att bättre kunna presentera Kristus.
Man skulle kunna tro att en sådan här speciell medlemsstruktur skulle kunna få karaktären av snobbförsamling. Men det var i stället tvärtom. Hade jag inte vetat om att medlemmarna var en blandling av intellektuellt lagda personer, både studenter och filosofie doktorer, hade jag trott att församlingen varit en helt vanlig pingstförsamling.
När jag frågade vad som var hemligheten bakom universitetsprofessorernas kristna tro svarade hon efter en liten stund: "Kärleken, glädjen och Guds kraft i våra liv.-" Och det var precis det som imponerade på mig vid mitt korta besök i församlingen. När jag såg deras övertygelse och kärlek kunde jag inte hindra att tårarna strömmade nedför mina kinder.
Men varför kommer det sig att kvinnor i Latinamerika, i ett tilltagande antal, erbjuds ledartjänster i pingstförsamlingar och församlingar med först och främst karismatiskt ursprung?
Först och främst skall man ha klart för sig att även om alltför många kvinnor fortfarande är understimulerade både intellektuellt och socialt finns det numera en växande skara kristna kvinnor som genom studier och viktiga chefsbefattningar skapar förutsättningar för en helt ny syn på kvinnan även i församlingarna. I Ekklesia-församlingen var det tydligt. Kvinnan är kapabel att mäta sig med männen som ledare på vilka samhällsposter som helst. Det kan ju vara på sin plats att nämna om två framstående kvinnor i Sydamerika: presidenterna Violeta Chamorro i Nicaragua och Isabel Peróón i Argentina.
En annan faktor är utan tvekan den tilltagande väckelsen i hela Latinamerika. Som alltid när väckelsen drar fram, får kvinnan en mer framträdande plats. Det har vi sett i metodismen, helgelserörelsen, och inte minst i pingströrelsen. Vad som är intressant just nu är att på ett sätt som liknar det mönster som vi ser i vissa platser i Asien, får kvinnan större utrymme även i ytterligare ett mansdominerat område, nämligen Latinamerika. Den här processen går visserligen inte fort, men utan tvekan kommer vi att se förändringar i framtiden i form av kvinnliga äldste och pastorer i många olika evangelikala församlingar i Latinamerika.
En tredje, bidragande faktor till kvinnans större delaktighet i ledartjänster är antagligen att det som händer i Sydkorea, och då framför allt i Yonggi Chos församlingar,- smittar av sig på flera platser, främst i Centralamerika. Husförsamlingsmodellen med små grupper sprider sig snabbt och där man lyckats med att hitta en kulturanpassad modell växer församlingarna kraftigt. Det ser man bl.a. i El Salvador med en församling på omkr. 100.000. I dessa husförsamlingar har ofta kvinnorna strategiska platser som diakoner och husgruppsledare.
Utan tvekan kommer det som händer i Latinamerika att utvecklas under de närmaste åren. I takt med de växande församlingarna kommer behovet av ledare att öka och därmed blir kvinnan som resurs och ledare en tillgång för församlingarna. Man får bara hoppas att vi inom svensk pingstmission förstår att ta vara på henne, annars kommer andra församlingar att göra det. För de kvinnliga ledarna i Latinamerika har kommit för att stanna. Vare sig vi vill acceptera det eller inte.
_____________________________________ Page Up ________________________________________
©
2005 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.