KVINNLIGT LEDARSKAP

KVINNLIGT LEDARSKAP **

Kvinnligt Ledarskap

ALLMÄN BAKGRUND

Kvinnan i Grekland

Atenarna var ju kända för sin kärlek till frihet och demokrati. Som vi vet kommer just demokrati från orden demos=folk och kratos= makt. Det vill säga folkmakt eller folkvälde. Till denna demokrati hade däremot inte kvinnorna tillträde, ej heller slavarna. De fick inte heller rösta.

En flicka fick giftas bort redan vid tolv års ålder, en ålder som både i det romerska imperiet och den judiska världen betraktades som en sorts kvinnlig mogenhetsålder. Kanske beroende på att menstruationen började i den åldern. Dessutom var ju medellivslängden oerhört kort, kanske 35 år, vilket betydde att äktenskapen ingicks tidigt. Det så kallade hemgiftet, som brudgummens föräldrar betalade, förvaltades av mannen under äktenskapet. Den betalades ut vid skilsmässa och tjänade som en sorts försäkring för kvinnan. Men den utgjorde även en hjälp för att över huvud taget kunna starta ett hem. Skulle hon dö före mannen gick hemgiftet till hennes barn.

Kvinnan hade ingen rätt att själv äga och förvalta egendomar eller pengar. Allt pekuniärt ansvar låg hos mannen. Kvinnan var i allt underordnad mannen som hon kallade sin kyrios.

Mannen kunde utkräva skilsmässa på enbart vittnes närvaro. Ingen laglig process krävdes. Om däremot mannen varit otrogen och skilsmässa skulle verkställas, då var den tvungen att avgöras av domstol.

Kvinnan kunde även tvingas till skilsmässa av ekonomiska skäl. Om till exempel en kvinna blev arvtagarinna var det möjligt för hennes närmaste manliga släkting att skilja sig från sin hustru och gifta sig med arvtagarinnan för att på det sättet försäkra sig att förmögenheten eller egendomen förblev inom familjen.

Xenophon

Xenophon säger följande: Kvinnan hör av naturen hemma innanför husets dörrar, medan mannen av naturen är den som bör sköta sysslorna utanför hemmet.En sanning med modifikation. Den fattiga kvinnan fick göra sysslorna även utanför, medan den rika kvinnan fick tid över att gå på fest och sociala samlingar för andra kvinnor.

Mannen hade stor frihet. De rika männen kunde ha hairetai för sina lustar, det vill säga skökor. De höll sig också med älskarinnor som var till för att behaga dem, medan deras hustrur var till för barnafödandet och de tunga sysslorna.

Aristoteles

När det gäller de stora filosoferna ansåg Aristoteles att någon jämlikhet mellan könen kunde det inte bli fråga om. Kvinnan var ju av biologiska skäl den svagare parten. Han menade att kvinnan av naturen var underlägsen mannen, varför han borde vara den som bestämde över henne. Den här synen påverkade för övrigt den katolska kyrkan under den senare medeltiden och då speciellt Tomas av Aquino, den katolska kyrkans store teolog.

Platon

Platon, Aristoteles lärofader, försvarade visserligen allas lika rätt till utbildning, men det var förmodligen inget uttryck för jämlikhet. För han säger även att om en man lever ett syndigt liv kommer han i den andra generationen att få leva som kvinna.

Det fanns naturligtvis undantag från regeln och man har exempel inom den grekiska kulturen att kvinnor har haft höga positioner. Under den hellenistiska perioden på 300-talet före Kristus, förbättrades kvinnans situation något. Senare hittar vi Cleopatra VII och hennes inflytande över Julius Caesar och Marcus Antonio.

Kvinnorna fick till och med större möjlighet att inneha egna medel och egendomar.

När det gäller filosofskolorna räcker det att nämna om att pytagorééerna ochepikurééerna som båda accepterade kvinnliga studerande på samma villkor som männen.

ROMARNA:

I Romarriket åtnjöt kvinnan lite mer frihet än i den grekiska kulturen och kunde med större frihet blanda sig med männen i samhället. Hon kunde sitta i den så kallade atrium (husets gård eller stora sal) där båda könen beblandade sig med varandra.

Hon bodde inte heller i särskilt rum i huset som i Grekland utan bodde med mannen. Men hon var tvungen att underordna sig sin make. Han var den naturliga herren i huset. Orsaken var naturligtvis hennes köns svaghet.

Paterfamilias (husets fader) hade makt att med bara några gester visa om han ville att ett nyfött gossebarn skulle leva eller inte.

När det gäller att skiljas från sin man rådde liknande situation som i Grekland. Under Augustinus tid finns det omvittnat att det var en skam för kvinnan att begå äktenskapsbrott, men inte för mannen. Hon kunde tvingas till skilsmässa om politiska eller ekonomiska skäl förelåg.

Under kejsartiden förbättrades situationen för kvinnan. Hon fick rätten att i vissa fall äga sin egen förmögenhet eller egendomar och kunde i vissa fall till och med vara ledare fören skråverksamhet.

När det gällde religionens område kunde kvinnan i vissa fall, som i dyrkan av Venus och Bona Dea, delta som prästinnor. Det tycks också som om kvinnan hade en viss förkärlek till vissa magiska kulter, som Hecate, troll- och häxkrafternas gudinna, som höll till i undervärlden. Hon fanns även med i sådana känsloladdade religioner som Baccuskulten, Isis och Cybelekulterna.

När det gäller tillgång till undervisning hade de romerska kvinnorna större tillgång till undervisning och lärdom.

JUDENDOMEN

När man skall försöka sig på att ge något slags beskrivning om hur judendomen reagerade mot kvinnan måste man hålla i åtanke att judendomen förändrades allt eftersom åren gick. Från att ha haft ""relativ"" frihet, dömt med andra folks mått, inskränktes kvinnans frihet allt eftersom de rabbinska och fundamentalistiska strömningarna tog över. Ändå vill jag påstå att det finns viss stor skillnad mellan den rabbinska synen på kvinnan och den grekisk-romerska synen på Jesu tid.

Patriarkaliskt samhälle

I ett patriarkaliskt samhälle var det männen som utövade makten på det politiska, religiösa och sociala områdena, medan kvinnan hade hand om hemmets olika uppgifter. Några undantag finns naturligtvis och vi skall återkomma till om ett ögonblick. Giftemål skedde vid tolv-tretton år. Mannen kallades för bááal motsvarande atenska grekiska kyrios =herre.

Fadern hade stor makt och när Jefta, domaren i GT (Dom. 11:30-40) offrade sin dotter kan det ses som ett uttryck för faderns fulla rätt, sett utifrån hedningarnas synvinkel. Men enligt lag var detta förbjudet. (Lev. 18:21; 20:2-5). Samma sak läser vi i legenden om Verginia hur hon dödades av sin far antagligen för att hindra att hon blev utsatt för våldtäkt. Vidare är det intressant att se hur Lot offrade sina döttrar till att våldtas. Orsaken var att männen skulle hindras från att våldtas homosexuellt av Sodomas och Gomorras män.

En man, fadern eller mannen, kunde annulera religiösa löften som kvinnorna ingått och fäder kunde sälja sina döttrar till att bli slavar (2 Mos. 21:7; Neh. 5:4).

Kvinnan fungerade snarare som mannens egendom, än en individ med egna rättigheter. Så var det även inom äktenskapet. En man kunde ju ha flera hustrur även om religionen förespråkade monogama relationer. Se patriarkerna, Abraham, Isak, Jakob. Man kan lugnt säga att i praktiken var det så att judarna ända fram till 538, då fångarna började återvända från Babylonien, var polygamin inte ovanlig även om lagen var av annan uppfattning. Se 1 Mos. 22:4; 5 Mos. 17:17; Ords, 31.

Hände det att en kvinna blev änka, hade den närmaste manliga släktingen rätt att gifta sig med henne och på det sättet trygga familjens fortbestånd, speciellt den manliga linjen. Det var det s kleviratiska äktenskapet. Kvinnan hade här ingen valfrihet, men mannen kunde avstå om han ville. Återigen ett uttryck för det patriarkaliska samhällets inflytande. Exempel hittar vi hos Rut 4; Tamar i 1 Mos. 38.

Ett brutalt handlande hittar vi när Abraham sänder sin älskarinna Hagar och hennes barn ut i öknen för att dö.

Om en man misstänkte att hans hustru hade begått äktenskapsbrott var det tillräckligt för honom att förödmjuka henne enl. 4 Mos. 5:11-31. Här behövdes inga bevis. Något liknande fanns inte för mannen.

När det gällde skilsmässa kunde endast den äkta mannen inleda den. Vad beträffar 5 Mos. 24: 1 råder olika uppfattningar om vad som menas med uttrycket ""något som väcker avsmak"". En del menar att det syftade på äktenskapsbrott, andra tolkade det som gällande även oväsentliga detaljer som bränt bröd, fult utseende etc.

Vad beträffar kvinnans rätt att studera var den n''stan obefintlig eftersom hon var knuten till hemmet. I de fattiga hushållen hjälpte hon till med åkerbruket, speciellt med skörden. Hon arbetade vidare med att spinna och väva och tillverkade kläder för försäljning. Kvinnorna kunde få viss del av vinsten. (Ords. 3113-24).

När man uppmanade folket att lära sig Guds ord verkar det som om det gällde bara männen och sönerna (Se Deut. 49). Men ordet heb. banim är antagligen inklusivt och innefattar båda könen. (Se även Neh. 8:3).

När kvinnorna i senare tid uteslöts från tvånget att studera lagen (även från de dagliga bönerna och närvaron vid de tre viktigaste högtiderna) ansågs det vara ett uttryck för att kvinnorna skulle ägna sig åt hemmet, men det bidrog i stället till att göra kvinnorna till andra klassens medborgare. Snart hördes radikala uttryck från de religiösa etablissemanget. Rabbiner sa att det vore bättre att bränna lagen än att lära ut den till kvinnorna.

När det gäller det religiösa livet ansågs kvinnan underordnad sin äkta man. Det var alltid de manliga representanterna som bar fram offren och höll i de religiösa ceremonierna. Översteprästerna fick ju sin tjänst av sitt släktskap med Aron.

Synagogföreståndare och äldste var alla män. Likaså rabbinen, men till skillnad från många filosofiska skolor antog man inga kvinnliga studenter.

Något som hämmade kvinnan var de så kallade reningslagarna. En kvinna ansågs oren i fyrtio dagar när hon födde en man, men hela åttio dagar när hon födde en kvinna. De var dessutom orena under menstruationen, och i samband med andra blod och sekretrelaterade sjukdomar.

Lägger man till detta att mannen ingick i förbundet genom omskärelse, blir hans dominans total. Något liknande förbundstecken fanns inte för kvinnan.

Endast männen hade skyldighet att närvara vid de tre viktigaste högtiderna och när i senare tid Bar Mitzvah -ceremonin blev vanlig, (en ceremoni som uttryckte manlig mognad) gällde den endast männen. Denne räknades nu även som del i det quorum (minyan) av tio judar som erfordrades för att fira gudstjänst i synagogan. Den judiska ynglingen fick nu också läsa ur torah.

När det gäller tiden mellan de båda förbunden - den intertestamentliga tiden - så finns det gott om bevis för den nedlåtande syn som många judar hyste för kvinnan.

Philo, en alexandrinsk jude, som influerades av sent grekiskt tänkande, hävdade att kvinnorna skulle hålla sig hemma. Till och med när de gick för att be skulle de bege sig iväg när det inte fanns för mycket män i farten. När de gick ut skulle de ha en slöja eller schal över huvudet. Enligt vissa rabbiner var det otänkbart att tala med en kvinna på gatan. Fromma judar tackade Gud varje dag att de inte var en kvinna, syndare eller slav.

JESUS OCH KVINNAN

När det gäller Jesu syn på kvinnan är den så välkänd att det inte behövs någon närmare beskrivning.

Jesus omgav sig med kvinnliga lärjungar (Luk. 8:1-3) och avviker därmed från rabbinen och fromma judar. (Se Marta och Maria, Maria av Magdala, etc.). Han talade med kvinnan på gatan, beblandade sig med icke judiska kvinnor (syro-feniciska kvinnan) och botade kvinnor med blodrelaterade sjukdomar. Berättelsen om äktenskapsbryterskan, även om berättelsen saknas i många viktiga dokument, vittnar ändå om den tidiga kyrkans inställning till de svaga människorna. I Matt. 21:31f.läser vi ""tullskrivare och horor skall komma före er till Guds rike"".

Han tog upp barnen i sina armar - säkerligen både flickor och pojkar. Vid uppståndelsen var det kvinnor som först kom med budskapet om att Herrens kropp var borta. Det utgör enligt min uppfattning ett starkt, om än inte konklusivt, argument för kvinnans nya ställning i den kristna traditionen.

Jesu undervisning saknar alla drag av rangordning i Guds rike. Själv framställer han sig som tjänare (grek. Diakonos) och innan han offras på korset har han en uppgörelse med lärungarna om vem som är störst. Någon mänsklig hierarkisk ordning lyser med sin frånvaro.

Därför uppamanas både män och kvinnor uppmanades att vänta på pingsten och pingstdagens budskap kom att utgöra en Guds sanktion över både männens och kvinnornas nya tjänst i det nya förbundet.

Jesu korsseger och försoning startade den frigörelseprocess som senare ledde till alla människors lika värde oavsett kön, ras och social ställning. Slavväsendets avskaffande och kvinnans upphöjelse är båda en frukt av det kristna tänkandet.

PAULUS

Att Jesus har lyft upp kvinnan på ett helt annat plan är sant och alla är eniga om Jesu viktiga roll, när det gäller hennes förbättrade situation. Men även aposteln Paulus har haft avgörande inflytande på kvinnans frihetsprocess. Tyvärr har hans texter misstolkats, pga. en hårdnackad dogmatism från vissa håll och , svårigheten i att förstå att Guds Ord är både mänsklig och gudomlig visdom och därmed förstå relationen mellan mänskligt och gudomligt, absoluta koncept och kulturellt bundna sanningar. Jag kommer att lyfta fram en del av Paulus senare i det här studiet.

Jag konstaterar tills vidare att jag för min del menar att den samlade bilden av Jesus och apostlarna tillsammans leder fram till en jämställdhet mellan kvinnor och män på samma villkor.

Några exempel:

Paulus accepterade kvinnliga lärare som Priscilla, kvinnliga ledare som Phoibe i Rom. Det är möjligt att Andronikos och Junia(s) i Rom. 16 var ett äkta par och att båda var framstående apostlar. Att översätta Junia med Junias och därmed ge namnet en maskulin form är inte linguistiskt välgrundat. Junias är en adjektivform och kan mycket väl vara femininum, vilket är troligast, eftersom Junias är ett okänt mansnamn i antiken. Johannes Krysostomos i det fjärde århundradet menar att Junias var en kvinna. Det är mer än troligt att Nymfas i Kol 4:15 har varit en kvinna, i vilket fall är det inte osannolikt.

Vidare talar Paulus om att kvinnan skall vara tyst i församlingen och att hon inte får vara lärare. Men eftersom Guds ord inte kan motsäga sig själv (hon får ju bedja och profetera, ja, till och med undervisa ledare, enligt Apg. 19)ja, då måste förklaringen ligga inom det samlade textmaterialet eller den historiska kontexten.

Min uppfattning är att hela det nytestamentliga materialet väger klart över till kvinnans lika rättighet till alla de tjänster och funktioner som finns omnämnda i NT och som vi givit till männen.

Men låt oss nu se lite på hur kyrkan har förhållit sig till kvinnan under nästan två tusen år.

Först skall vi se på hur kyrkofäderna (den sk. patristiska tiden) ställde sig till kvinnan, för att se senare på medeltidens kyrka, reformationen, väckelserörelserna och den moderna tiden föörhållande till henne.

____________________________________ Page Up ______________________________________