DEN FRIA FÖRS (2)

DEN FRIA FÖRS (2) xx xx

DEN FRIA FÖRSSAMLINGEN (2)

I min förra artikel visade jag på hur Pethrus fick sin församlingssyn från Durham, en av de mera uppmärksammade förkunnarna och pingstteologerna i USA i början av detta århundrade. Men vi bör ha klart för oss att den fria församlingsprincipen delades inte bara av Durham, utan troligtvis av en stor majoritet av förkunnare inom pingstleden. Det framgår också av en odaerad officiell skrift från The Fellowship of Christian Assemblies, I vilken man säger att "I dess begynnelse var praktiskt taget alla församlingar i pingströrelsen självständiga i teori och praktik." Det var också anledningen till att moståndet mot bildandet av ett pingstsamfund var så stort i början.

Assemblies organisatoriska bakgrund

Hur kom det sig, trots motståndet mot samfundstanken, att så få förkunnare senare anammade Durhams församlingsidéé, den rena kongregationalismen? Till och med många av hans lärjungar vägrade följa sin lärare i spåren. I Europa är det främst i Skandinavien där vi ser Durhams idéé förverkligad. I USA finns flera olika, självständiga mindre pingstgrupper varav en har skandinavisk bakgrund, och som nu går under namnet The Fellowship of the Christian Assemblies. (Det är ett nyare namn på den pingstgemenskap i vilken Scandinavian Independent Assemblies of God tillhörde).

För att förstå varför Assemblies of God valde att gå den organisatoriska vägen, måste man också veta att det tidigt fanns orosmoln på teologihimlen kort innan samfundsbildningen, problem som definitivt påverkade utgången. Ganska omgående efter det att Durham avlidit 1912 såg man hur en stor grupp av hans efterträdare började att till ytterlighet skapa en nästan extrem kristocentrisk förkunnelse som ledde fram till "Jesus Only" rörelsen, med klara unitariska förtecken och en förändring av dopformula: Dopet skulle hädanefter ske i Jesu namn och inget annat. Det här skapade naturligtvis inte bara problem utan hela rörelsen skakades i grunden. Efter bildandet av Assemblies of God 1914 var splittringen i gång. Man beräknar att omkring 25 procent av rörelsen lämnade på grund av det unitariska bråket. Antagligen var det den fasta strukturen som räddade Assemblies från än större splittring. Ändå var den organisatoriska form man valde i början egentligen ett löst "fellowship" eftersom man levde i en eskatologisk verklighet åteerspeglad i den darbyska dispensationalismen.

Det kan också vara intressant att veta att Assemblies ´ struktur är en blandning av kongregationalism och presbyterianism. Det innebär att församlingarna är till stor del fristående. De beslutar själva om att kalla sin egen pastor och medhjälpare, anta missionärer, sköta sin egen finansiering och genom sina predikanter och ombud välja "the General Council." Dessutom har men två olika slags äldsteråd, både ett nationellt och ett regionalt som verkställer och ser efter att besluten fungerar.

Det innebär att predikanter och collegeprofessorer är tvungna att följa de läror som antagits vid tidigare General Councils och dess utskott General Presbytery genom åren. Naturligtvis kan det här skapa problem för dem som har andra läromässiga övertygelser. Men dessa får man ha för sig själva i tysthet, om man vill säkra en plats i rörelsen som mentor eller pastor.

Det här kan naturligtvis te sig lite påtvingande ur svensk synvinkel, men otvivelaktigt har det sina fördelar också. Ingen medlem utsätts för läromässiga överraskningar och det skapas kontinuitet i undervisningen. Man vet vad man tror på i A/G, till skillnad från Sverige där det kan råda skillnader och vilsenhet i vissa frågor. Den svenska vidsyntheten har däremot skapat ett engagemang bland gräsrötter som man sällan ser i de klassiska pingströrelserna i USA.

Fördelar med den fria församlingen

Vilka är fördelarna med respektive församlingssyn? När det gäller den Durhamska autonoma församlingenssynen menar jag att flera fördelar är helt tydliga:

För det första skapar den fria församlingen förutsättningar för delaktighet, inte bara i praktiska frågor utan i hela rörelsens utveckling. Det har väldig betydelse för det andliga välbefinnandet och engagemanget. Tyvärr ser man alltför ofta i USA att byte av församling är den enda möjligheten hos medlemmar att markera sitt misstycke med den rådande ordningen. Det syns även i det motsatta förfarandet: man dröjer med att gå med i en församling tills man känner sig verkligt hemma och är övetygad om att man kan dela församlingens regler och principer. Detta innebär en stor rörlighet i de amerikanska församlingarna, med en ständig "tävlan" om de flyktiga besökarna. Naturligtvis inverkar det också på församlingsverksamheten. Stora församlingar kan genomgå snabba förändringar, som tex. Carpenters Home Church I Lakeland, som har minskat från 8.000 till inte mer än 2.200 på några år, på grund av splittringar och stor rörlighet. Man kanske bör tillågga att rörligheten inte bara är ett uttryck för missnöje utan lika mycket orsakat av den upplevelsefixering som finns i amerikanska församlingar.

För det andra ger den fria församlingen möjlighet till snabba beslut i viktiga läro-, struktur- och strategifrågor. Här har, menar jag, den organiserade rörelsen, till skillnad från den fria församlingen, ett inbyggt "tröghetsmoment" som kan fungera som broms när det går för fort. Låt oss ta ett exempel: kvinnofrågan. Här gav man inom A/G klartecken redan vid starten 1914 att kvinnor, särskilt på missionsfälten, skulle få döpa, leda nattvarden och predika. Men bara under mycket speciella omständigheter och vid frånvaron av en manlig förkunnare. Det dröjde ändå tills 1990, då frågan fick sin officiella lösning. Från det året har kvinnorna officellt fullt tillträde till alla poster inom A/G. Tyvärr går det saktare i USA än i Sverige och ännu har vi inte sett någon kvinna på den viktiga General Superintendent posten. Kvinnor i styrelser och på andra ledande församlingsposter är numera sällsynta i stora områden, speciellt i det välkända bibelbältet i söder. Trögheten i genomförandet av besluten visar att man även i en samfundsstruktur inte kan köra över lokalförsamlingarna för hårt. När det kvinnornas situation inom PR, startade diskussionerna på allvar 1978 och har engagerat praktiskt taget hela rörelsen. Väldigt få medelstora och stora församlingar saknar kvinnliga styrelsemedlemmar och många har numera även kvinnliga äldste.

Ett annat exempel på tröghet i besluten såg vi under tiden då den karismatiska rörelsen bröt mark I USA. Det dröjde länge innan A/G uttalade sig positivt om det andliga skeendet inom den katolska kyrkan. Lewi Pethrus, däremot var snabb i sin acceptans av den katolska karismatiken och öppnade villigt församlingens dörrar för de andedöpta katolikerna.

Fördelar med den organiserade rörelsen

När det gäller den organiserade församlingsmodellen har också den vissa fördelar. För det första skapar den fasta strukturer med åtföljande stabilitet och kontinuitet. Ser vi tillbaka i kyrkohistorien hittar vi mycket få fria rörelser som överlevt tidens stormar. Ofta splittras de med tiden och sugs upp av etablerade rörelser, eller försvinner ut i intet. Utan tvekan löper svensk pingstväckelse idag faran av att falla sönder om det inte kan skapa ett sammanhållande kitt. Så länge Pethrus levde var han (mot hans eget nekande) den självskrivne ledaren, som genom sin auktoritet och andliga skärpa höll ihop rörelsen. Behövdes det, var han inte rädd för att strid för viktiga frågor.

Idag finns ingen självskriven ledare inom PR med en apostels auktoritet och vi märker redan tendenser till sönderfall, må så vara av ekonomiska skäl; även om jag är övertygad om att det i botten finns en både teologiska och andliga orsaker till PR ´s situation. Av någon anledning har vi lyckats skapa en ideologi- och teologifattig rörelse. Vi har gömt oss bakom den gamla idéén att en pingströrelse behöver inget "kitt av trosformuleringar" som håller oss samman. Inga bekännelser vid sidan av Guds ord. De är av ondo. Det har indirekt bidragit till att många inom vår rörelse inte vad de tror på. Detta sker samtidigt som bibelstudierna är på upphällningen, bönemötena är få och profetrösterna blir tystare och tystare. Vi har vant oss med utarmningen och tappat krismedvetandet. Men utan teologi finns heller ingen ideologi för det är teologin som ger ideologin innehåll. Lägger man sedan till att vi fortfarande inte har ett teologiskt skola som är värt namnet, förstår vi att det här går inte längre. Det pågående defensiva skeendet inom PR kan i förlängningen endast skapa villrådighet och missmodighet.

Men den organiserade rörelsen skapar genom sin struktur också möjligheter till gemensam strategíí och överblick. PR kännetecknas av en mängd större och mindre enheter (församlingar, institutioner och gemensamma företag) som skilda från varandra arbetar utan någon större vetskap av vad de andra gör. Det finns ingen annan "rapportstation" än predikantveckan. Men frågan är vem har helhetsperspektivet? Det finns inte någon informationsbank där alla uppgifter samlas och bearbetas. Vem sätter prioriteringar och hur skall medel fördelas? Var och en kämpar på sitt håll för att överleva.

I en tredje och sista artikel om den fria församlingen skall vi se närmare på hur den fria församlingen har fungerat under åren.

________________________________________ Page Up _____________________________________