DEN FRIA FÖRS (3)

DEN FRIA FÖRS (3) XX

DEN FRIA FÖRSAMLINGEN (3)

I den här artikeln skall vi analysera den svenska fria församlingsmodellen i ljuset av sin egen historia. Låt oss därvid hålla i minnet att Pethrus fick sin idéé från Durham, som troligtvis återspeglade den församlingssyn som rådde I de flesta pingstgrupper i USA i början av 1900-talet. Orsaken varför Pethrus valde att gå emot den organiserade församlingsmodellen råder det nog ingen tvekan om. Han har själv i flera sammanhang deklarerat sin inställning. Jag nämnde lite om hans motiveringar i den första artikeln. Den lokala fria församlingen utgjorde för Pethrus och de första pingstvännerna den bibliska mönsterbilden. Bibeln var för honom helt tydlig och utifrån en literalistisk bibeltolkning var det sedan bara att läsa innantill.

Samfunden bibliska avarter

Alvar Blomgren, Gustaf Roberth, Tage Sjöberg, med flera av våra pionjärer delade alla Pethrus åsikt. (Dessa skrev ju för övrigt skrivit flitigt i ämnet både i böcker och artiklar.De var alla övertygade om att Gud, på samma sätt som han gjorde med tabernaklet, gav människorna en tydlig arbetsbeskrivning på hur församlingen skulle inrättas, ledas och fungera. Därför framstod samfunden för dessa som en avart av sann, gudomlig församlingsordning, eftersom den hämmade församlingarna och medlemmarna i deras andliga tillväxt. Det är i ljuset av främst bibeltexterna som man skall förstå varför Pethrus agerade och lade sig till med sin församlingssyn.

Nu vill jag att vi skall ställa oss frågon om de svenska pingstförsamlingarna varit så fria som man velat påskina och om den fria församlingsmodellen alltid återspeglade det Pethrus undervisade om.

Låt oss börja med frågan om makt och maktlystnad. Här bör vi tolka Pethrus som att den fria församlingen borde ha lättare att hantera maktfrågor eftersom det i den rena kongregationalismen inte finns några trappstegar upp till nationella styrelser eller övergripande organ. Vi borde också kunna förutsätta att påtryckningsmedel för att få människor att ändra trosuppfattningar inte är så tydliga mellan autonoma församlingar. Var och en bestämmer hur man vill tolka pingstbudskapet och till det relaterade läror. För skall en församling betecknas som fri, måste det innebära frihet på alla fronter.

Ett sammanhållande kitt

I USA bildades åtskilliga fristående sk kongregationalistiska pingstgrupper. En del uppstod i protest mot världslighet, andra mot samfundsstyret, en tredje mot rena lärofrågor som syndfrihetsläran. De olika grupperingarna skapade sitt ett eget sammanhållande kitt för att kunna hålla ihop gemenskapen. De församlingar som inte underordnade sig de grundläggande trossatser som man kommit överens om fick automatiskt lämna gruppen. Det betyder att friheten är begränsad även i ett "fellowship," dvs, i en lösare kongregationalism. Toleranströsklarna är inte särskilt höga på sina håll.

""Pingstsamfundet""

Med de gemensamma företagen och vigselnämnden skapades i PR instrument som i praktiken gjorde pingströrelsen till ett samfund. Speciellt vigselnämnden kunde "näpsa" församlingar som inte höll sig inom de vedertagna doktrinära gränserna. Detta har naturligtvis ihärdigt förnekats av ledande personer. Man kan alltså stundom visa tänderna även inom PR. Franklinstriden, bråket med Östermalmförsamlingen under 1940-talet, eller Södermalmkyrkan på 1980-talet, var alla exempel på att friheten inom PR hade sitt pris och sina begränsningar. I alla de här frågorna var man mån om att den pentekostala traditionen inte fick brytas. Den så kallade restaurationsteologin skulle vidmakthållas till varje pris.

Går vi sedan till lärofrågor har de gemensamma företagen tillsammans med bibelstudieveckor, evangelistveckor och predikantveckan, i stort fungerat som vägledare för mission, ideologi, och även teologi. Även om pingströrelsen har bekänt sig vara en grupp av fristående församlingar, har ändå avvikelser från "läran" inneburit reprimander och tillrättavisanden. När problemet med Aril Edvardsen i Norge var aktuellt, stödde man från svenskt håll den norska pingströrelsen i ett ihärdigt försök att isolera Edvarsen och försöka få honom tillbaka till "båset" igen. Församlingarna saknade inte kreativitet för att söka kringgå den officiella bojkott som då rådde mot pastor Edvardsen. Någon kom på idéén att annonsera ett besök med Edvardsen i Dagen genom att skriva Edvardsens namn med omvänd spegeltext!! Försoning har ju redan skett i Norge, men episoden tillhör de mörka sidorna av den fria församlingens försök att även agera samfund.

Det positiva med den fria församlingen och folkrörelsementaliteten hos det svenska folket är att medlemmarna har kunnat påverka den svenska pingströrelsen på ett sätt som är nästan helt okänt I USA. I bibelstudieveckor, samtalskvällar i församlingarna, debatter i tidningar, har medlemmar kunnat göra sin röst hörd. Detta har naturligvis medfört engagemang och intresse för lärofrågor. Tyvärr är detta på upphällningen. Vi börjar få en teologi- och ideologisvag rörelse, trots den fria församlingens oerhörda möjligheter.

Går vi sedan över till en rörelses inre och yttre tillväxt argumenterade Pethrus starkt för den fria församlingens överlägsenhet. Personligen är jag fullt övertygad om att den svenska modellen visade sig utgöra en perfekt struktur för en "aggresiv" evangelisation och mission. PR hade under många år lika många missionärer som de övriga frikyrkorörelserna tillsammans. Man var till och med ledande i vissa områden. Hemligheten bakom PR ´s syn på väldsmissionen var med säkerhet samma som den Assemblies hade, nämligen att andeutgjutelsen var ett tecken på Jesu snara ankomst, varför det gällde att offra allt för rikets utbredande.

Lewi Pethrus kardinalfel

Men tyvärr, till skillnad från andra kongregationalistiska rörelser i världen, anser jag att Pethrus begick ett kardinalfel när han i sin församlingssyn byggde in en onödig bromskloss , nämligen principen om "en enda församling i varje stad," något som måste betraktas som en extremt literalistisk tolkning. Det var antagligen ett perfekt beslut i rörelsens början, eftersom den fick PR att breda ut sig över hela landet. Men tyvärr omöjliggjorde det en snabbare expansion i de större tätorterna. Olyckligt nog har vi på grund av den principen praktiskt taget ingen pionjärverksamhet i Sverige längre, och faran är överhängande, att så snart som någon börjar en ny aktivitet på en ort där det redan finns en församling, ligger kritiken oerhört nära från pingstf;rsamlingar i grannskapet.

Det är viktigt att här framhålla med kraft att den fria församlingen inte kunnat bevisa att den är överlägsen när det gäller den yttre och inre tillväxten. Det är sant att i initialskedet visade sig den fria församlingen i PR ha en stark expansionskraft, både inom den yttre och inre missionen. Men den villigheten till expansion har ju under senaste tjugofem årenbytts i en extremt defensiv församlingspolitik.

Nu kanske någon säger: Det fungerar ju i Brasilien . Men då skall vi ha klart för oss att den brasilianska situationen inte är jämförbar med Sveriges på något sätt. De brasilianska församlingarnas föreståndare fungerar med en auktoritet som mer påminner om Pethrus än de svenska pastorerna. Dessutom är samhällsbilden annorlunda med en inbyggd känsla för auktoritet. Jag har svårt att se hur vår svenska mentalitet skulle kunna anpassa sig till den brasilianska modellen. Intressant är att de brasilianska missionärerna har haft oerhört svårt att applicera sin församlingsmodell i ett mera demokratiskt lagt Europa. Det såg jag under min tid som missionär i Spanien, då tre missionärsfamiljer från Brasilien tvingades åka tillbaka bara efter några år.Därmed inte sagt att den brasilianska modellen inte bygger på en kongregationalistisk idéé, men kanske man skulle kunna kalla den en modifierad presbyteriansk-kongregationalistisk församlingssyn.

Utan att på något sätt argumentera för en samfundsmodell, menar jag ändå att i den problemfyllda situation som PR befinner sig i just nu, bör vi ta en riktig tankeställare om huruvida vi inte borde se över hela vår rörelse. Med en tydlig spretning av PR ´s verksamhet, en defensiv församlingspolitik och en nästan kaotisk avveckling av våra gemensamma företag måste en ny vision och mängder av tro tillföras. Men även ett starkare krismedvetande. Annars kan vi hamna i en situation från vilken vi får svårt att komma ur. Vi får inte vara rädda att skapa nya strukturer om dessa visar sig vara den enda vägen ur ett hopplöst dilemma.

Några ord till slut: För det första menar jag att det inte finns det någon renodlad kongregationalism, om vi därvid inte syftar på den darbyistiska Brethren rörelsen, som också förändrats med åren. Svensk pingströrelse, trots stora ansträngningar, har inte lyckats fullfölja den Durhamska grundtanken.

För det andra anser jag att det finns ingen evig struktur eller form som i alla sammanhang fungerar idealt. Nya Testamentet talar både om en demokratisk ledning, men också om en oligarkisk, och även en mera teokratisk ledning. De fungerade alla som strukturer vid olika tillfällen i Guds församling. Beroende på situationen kan församlingarna förstärka vissa tjänster eller former för att bättre tjäna i den tid man lever i.

För det tredje, vi bör vara försiktiga att underkänna fastare organisationsformer, eftersom det finns tider då det onekligen är den enda utvägen för en rörelse. Frågan är om vi som svensk pingströrelse inte hamnat där nu? I en framtida artikelserie skall vi se på lösningar för den ohållbara situation vi befinner oss i. För även om vi kan lösa våra ekonomiska problem kvarstår det som är viktigast, de andliga och teologiska.

_________________________________________ Page Up _____________________________________