DEN FRIA FÖRS (1)

DEN FRIA FÖRS (1) xx

Den fria församlingen (1)

Ingen kunde för bara några år sedan ana att Pingströrelsen i Sverige (PR) skulle hamna i den situation vi nu befinner oss i. Under loppet av några år har vi sett LP-stiftelsen gå i konkurs, tidningen Dagen hamna i akut likviditetskris, halva Samspar är sålt, det finns förslag att avveckla Mösseberg och sälja resten av Samspar m.m. Den som tror att det här bara är en ekonomisk kris eller ett allmänt behov av chefsbyten misstar sig grundligt. PINGSTRÖRELSEN BEFINNER SIG I SIN VÄRSTA ANDLIGA KRIS NÅGONSIN. För den ekonomiska krisen sammanfaller med en kraftig tillbakagång i medlemsantal, församlingar som lägger ned verksamheten, avtagande antal missionärer, och brist på ledare och visioner. Det här har vi vetat i åratal, men det verkar som att vi inte vågat eller orkat se hur allvarlig situationen varit.

Det som händer öppet inför våra ögon skulle möjligtvis kunnat dämpats eller rent av hindrats med en annan struktur i vår rörelse. Därför är mitt ärende med artiklarna att pröva hållbarheten i de argument som förfäktar en rent kongregationaistisk församlingsstruktur. För att göra det bör vi förflytta oss tillbaka till pingstväckelsens vagga då det stod och vägde över hur man skulle göra med de uppkomna pingstgrupperna. Skulle de bilda en lösare organisation för att överleva eller skulle man anta en "biblisk" fri församlingsform. Låt oss se vad som hände.

William Durham ´s betydelse.

År 1916 publicerade Evangelii Härold två artiklar, båda översatta av pastor O.L. Björk, artiklar som ända tills idag har visat sig ha avgörande betydelse för den svenska pingströrelsens (PR) församlingssyn, och dess avståndstagande från all typ av samfundsbildning. Författaren till artiklarna var ingen annan än W.H. Durham, en av pelarna i den första pingströrelsen. Han var inte bara en av de teologerna, han var också en framgångsrik väckelseförkunnare. I Chicago där han bildade North Avenue Mission, arbetade han framgångsrikt bland olika invandrargrupper, däribland även den svenska invandrarkolonin.

Durham blev inte först och främst känd för sin syn på församlingen, även om den hade sin betydelse. Det var i stället ""the finished work,"" (det ""fullbordade försoningsveket"") och hans motstånd mot den wesleyanska syndfrihetsläran den sk. "the entire sanctification," som gjorde honom till en kontroversiell förkunnare och ledare. Han stod för vad man brukar kalla "two-step-sanctification." Den innebar att, till skillnad från William Seymour (pastor och ledare av Azusa-väckelsen) och Charles Fox Parham, försvarade han idéén om att omvändelse och helgelse var en engångsupplevelse, skild från Andens dop, som betecknades med den andra andliga upplevelsen, "den andra välsignelsen." Parham och Seymor försvarade ""trestegshelgelsen," vilket innebar att omvändelse, helgelse och dop i den Helige Ande var tre åtskilda "krisupplevelser" (som kom att delas av den norska och den svenska pingströrelserna). Durham anklagades för ""kätteri"" samtidigt som Parham profeterade att Durham skulle dö inom sex månader, vilket han också gjorde. Durhams "tvåstegshelgelse" antogs av Assemblies of God, medan Parhams åsikter anammades av Church of God (Clevelandgruppen).

Pethrus anammar Durhams syn på församlingen.

Det intressanta med Durhams artiklar om den fria församlingen, som sedan accepterades av Lewi Pethrus, var att de föddes i en tid då grupper inom den amerikanska Pingströrelsen började visa vilja till organisation. Anarkistiska tendenser var i omlopp och de stöddes av vilda och uppenbarelser. Hela tiden väntade man på "a new issue," en ny lära. Det här begreppet skulle senare användas på den unitariska gruppen av pingstvänner som växte fram efter Durhams död.

I brist på en svensk Lewi Pethrus, en engelsk John Wesley, blev fastare församlingsstrukturer ett sätt att överleva ett framtida kaos. Det fanns ett behov av att organisera både församlingarna och dess mission. Naturligtvis kan vi inte gå in på den komplexfyllda situation som rådde vid den tiden, men det är intressant att notera att många av Durhams lärjungar kom senare att ingå i Assemblies of God (med deras hierarkiska struktur) som bildades 1914, medan en annan del hamnade i den unitariska väckelsen som höll på att spräcka Assemblies of God i sin vagga. En annan sak som kan vara intressant att veta är att Durhams artiklar publicerades i Brudgummens röst år 1913, samma år som Filadelfia i Stockholm lämnade Baptistsamfundet och ett år efter att Durham avlidit.

Pingströrelsen en eskatologisk gemenskap

Under de första åren efter det att Uzusa väckelsen bröt ut fanns generellt sett ingen tanke på att man skulle skapa någon organisation av de många olika pingstgrupperingar som då uppenbarad sig. Idéén var i stället att genomsyra de redan etablerade församlingarna med pingstbudskapet. Tiden ansågs kort. Jesus kunde komma när som helst. Det fanns förutom teologiska hinder mot samfundsbildande (vilket vi skall se senare), även rena eskatologiska motiv. Predikanterna från de olika kyrkoriktningarna hade alltför färska minnen av samfundens baksidor. Visserligen var motståndet stort i början och många av församlingarna valde därför att stå utanför Assemblies of God, bland annat den skandinaviska gruppen I Chicago. Här kan det vara intressant att veta att den som under flera år satt som ordförande i Scandinavian Infdependent Assemblies of God, Arthur F. Johnson, hade mottagit dopet i den Helige Ande vid William Durhams möten i Chicago 1910. De flesta av de ursprungliga ledarna till den här gruppen var baptister. Vi påminner oss att även Lewi Pethrus var baptist.

Skäl till en fri församling

Vilka var Durhams och därvid också Pethrus skäl för en fri församling? Naturligtvis var det först och främst bibliska. Pethrus sa vid ett tillfälle att "de som vilja hålla sig till Guds ord, befatta sig inte med sådana ting,"" dvs. man strävar inte efter en kyrklig överorganisation. Uttryck som "om Sonen gör er fria, så blivien i verkligen fria," (Joh. 8:36), eller "till frihet har Kristus frigjort oss; stån därför fast och låten eder icke på nytt fångas under träldomsok"" (Gal. 5:1), var bibelord som Pethrus användes till försvar för den fria församlingen. För honom fanns det bara en väg för den svenska pingströrelsen, nämligen den församlingsstruktur som stod fri gentemot allt yttre inflytande och insyn. Att bilda ett pingstsamfund var en otänkbar lösning för PR. Ett samfund kunde bara försvaras utifrån en obiblisk tolkning av Guds ord.

Vilka ytterligare skäl hade Lewi Pethrus att anföra mot en samfundsstruktur? Han fastslår i lite generaliserande ordalag att "ofta är den moderna samfundsorganisationen en trappstege för maktlystnaden och ett tillhåll för kryperi, ärelystnad och egenkärlek." Naturligtvis menade han inte att alla samfundsledare eller aktiva var sådana, men organisationsmodellen kunde bidraga till att skapa en osund konkurrens inom rörelsen och en strävan efter mänsklig makt i stället för andlig kraft. Durham säger ungefär samma sak: "Ofta blir det samma förhållande som på det politiska området, att beräknande män, som äro fulla av ärelystnad och åtrå efter ledarskap och makt, smyga sig in i dessa ämbeten i församlingen och sålunda hindras Guds verk."

Pethrus menade att endast genom en totalt fri församling kunde det andliga livet bevaras och utvecklas enligt det bibliska mönstret. Däremot höll den samfundsbundna församlingen tillbaka den andliga tillväxten. Vi lyssnar återigen till Lewi Pethrus: "Samfundsorganisationen hämmar den sunda bibliska utvecklingen. De mänskliga enhetssträvanden, som finna uttryck i sammfundsorganisationerna, ha den egenskapen, att de beröva den enskilda församlingen hennes rörelseförmåga och därmed förutsättningarna för sann tillväxt."

Men Durham går längre än så när han beskriver farorna omkring en samfundsbildning. När han betraktar de efterapostoliska och medeltida församlingsstrukturerna ser han modeller som bragt vanära och skam över Guds församling. Här har naturligtvis Durham rätt, eftersom det inte är svårt att hitta verkliga avarter till församlings- och kyrkostyre under ovannämnda tid.

Lewi Pethrus ´ timing

Utan tvekan var Pethrus rätt i tiden, med den samfundsfria församlingen. Med den autonoma församlingen skapade han en mycket lättrörlig lekmannainstitution som snabbt kunde gå till aktion när så behövdes. Inga överordnade styrelseledamöter stod i vägen. Församlingar bestämde själva över sin framtid, sände ut sina missionärer och startade nya utposter. Under den första tiden vägde naturligtvis Pethrus ord tungt och hans närvaro hade stort inflytande på PR ´s utveckling. Att säga något annat vore en osanning. I Evangelii Härold fick även Pethrus och Pingströrelsen en röst som under den första tiden blev en enorm hjälp för "teologin" och sammanhållningen av rörelsen.

Men är den fria församlingen den enda bibliska ordningen för en kristen församling, eller skall den fria församlingen ses som den ideala strukturen för initialskeendet av en kristen rörelse? Kan det möjligtvis vara så att Pethrus och Durhams församlingssyn snarast skall uppfattas som Guds modell för en mycket bestämd tidsperiod där pragmatism och snabba beslut är viktiga ingredienser i en församlingsutveckling? Jag är fullt medveten om att det här är en kontroversiell fråga för oss. Därför skall jag i nästa artikel försöka se närmare på på hur Assemblies of God ´s (A/G) samfundsbildning 1914 antagligen var den enda möjligheten för att överleva. Dessutom skall jag ge mig på en jämförelse mellan dem.

_________________________________________ Page Up _____________________________________