FRÅN KARISMATISK FÖRSAMLING TILL SAMFUND

FRÅN KARISMATISK FÖRSAMLING TILL SAMFUND xx

- en kort översikt

Inledning

Vi är många som trodde att man skulle ge tid åt FFS för att se hur det fungerade, men ett och halvt år anses tydligen tillräckligt för en del. Både Uppsala och Stockholm skriver nu var sin motion till sammanträdet i Januari och ger sitt stöd för en samfundsbildning.

Det här kommer absolut inte som någon överraskning. Det många fruktade och även påpekade verkar nu vara en realitet. Man valde att skapa FFS i första steget och väntade tills det var genomfört för att senare ta steg två med dess egna medlemmar. Oppositionen var därmed borta. Sverre Larsson i en debattartikel i Dagen den 3 december, 2000 skrev följande:

Målet syns vara att genomföra projektet i två steg. Det är mycket skickligt uträknat Man är ju garanterad genomförandet av kyrkosamfund när man väl har upprättat den så kallade ideella föreningen. Då är det nämligen endast medlemmarna av denna förening som har rösträtt i ärendet. (Min bet.)

En fråga man ställer sig som teolog, när man ser tillbaka några år, är ju hur kunde så många ledande pingstpastorer få samma ljus över samma svåra fråga på samma gång? Är det inte märkligt? Här har vi i 85 år talat om en evig församlingsmodell av Gud given och av Jesus skapad. Vi har vridit fram och tillbaka på församlingsfrågan på nästan alla konferenser, evangelistdagar och rikskonferenser. Slutsatsen har alltid blivit densamma. Församlingen bör vara totalt fri och obunden, ställd under Kristi herravälde och Andens ledning.

Detta innebär att församlingarna har ett karismatiskt ledarskap (Anden utväljer och församlingen bekräftar), är Kristuscentrerad, fokuserar på människors frälsning och andliga välfärd. Missionen och själavinnande står därmed i centrum. Byråkrati är av underordnad betydelse och strukturernas målsättning och existens är underställda den övergripande målsättningen: utbredandet av Guds rike.

Lewi Pethrus var ju ett andligt geni på många områden. När han bygger svensk pingstväckelse så gör han det utifrån en övergripande modell: Han har en bergfast tro på att den bibliska församlingsmodellen är evig, från Guds hjärta. Den är oföränderlig. Församlingen är nämligen Guds unika folk i den här tiden. Med det andliga och historiska perspektiv Pethrus har från frikyrko-Sverige under tidigt 1900-tal bedömer han det så att samfundsmentaliteten och dess strukturer är ett uttryck för andlig fattigdom och splittring. Samfundsmurarna skiljer trossyskon från varandra. I stället förespråkade han ett andligt nätverk, som ger en unik frihet att umgås och skapa relationer med likasinnade. Gemenskapen vidmakthålls genom inre och yttre band, bibelstudier, konferenser, andliga tjänster och gåvor.

Det här är i ett nötskal den församlingsteorí som rådde inom svenska pingstr;relsen under l[ng tid. Nu ligger det alltid en fara i att alltför ofta se sig tillbaka och romantisera över gamla tider. Det kan nämligen leda till traditionalism och dogmatism, något som en kristen rörelse bör vara vaken över. Traditionalism och dogmatism har en särskild förmåga att slå sönder och kväva det andliga liv som endast kan flöda i en atmosfär av andlig öppenhet och villighet till förnyelse.

Teologi under attack

När det gäller den svenska pingströrelsen har våra trosfundament burits upp av fem hörnpelare: individens personliga tro på Kristus, Andens dop, helandeförkunnelsen, Jesu snara återkomst och den samfundsfria församlingen. Läror vi alltid ansett som fundamentala för vårt andliga liv.

Men en rörelse utvecklas naturligtvis med åren. Teologins och människors möte med ett samhälle i förändring håller en rörelse vid liv och gör att den ständigt måste ompröva sina lärosatser. Teologin får därmed också en chans att gång efter gång återerövra och färga ideologin.

Teologin ställs därvid inför utmaningar som ibland tenderar att skaka om en rörelse. Under 1980-1990-talen stod hermeneutiken och kontextualiseringsteologin i centrum på många pentekostala teologiska seminarier. Bokstavstolkningen stod under attack och trängdes mer och mer undan för att ge plats åt kontextualiseringsteologin. Den senare tar ansatsen i kulturen och den historiska kontexten. Denna får därmed avgörande betydelse för tolkningen av vissa bibeltexter.

I ett av mina avhandligsarbeten har jag påvisat hur kontextualiseringsteologi var avgörande I kvinnodebatten på 1990 talet och har definitivt påverkat samfundsdebatten, vilket jag skall påvisa den här analysen. Faran med kontextualiseringsteologin att man tenderar att syssla mer med eisegesis (tolkar in för mycket i texten) i stället för att jobba med exegesis - ren bibeltolkning.

I den här uppsatsen, eller analysen, av den rådande situationen inom PR och FFS kommer jag att visa på hur vissa nyckelpersoner har ändrat sin uppfattning när det gäller församlingssynen. Det ligger inget fel i att ändra åsikt. Det gör vi alla vid något tillfälle. Men det är inte det frågan gäller. Allas åsikter måste resekteras så länge de faller inom den nytestamentliga, sunda läran. Dessa nyckelpersoner försvarar alla ivrigt de olika pentekostala fundmenten.

Men frågan som jag vill ta upp är huruvida deras nya syn på församlingen överenstämmer med den traditionella församlingssynen i svensk pingströrelse eller om man avviker på någon punkt. Jag skall försöka föra till bevis att den syn på församlingen som många av de ledande ideologerna inom PR idag omfattar avviker ofta markant från den uppfattning som rådde under de första 75 åren inom pingst.

Materialet

I det här dokumentet hänvisar jag för det mesta till artiklar, men vid vissa tillfällen får boken bli uppgiftsgivare. En bok som jag menar har betytt en hel del under 1970-1980-talen är Olof Djurfeldts bok "Guds församling," publicerad 1975, i vilken Olof Djurfeldt försvarar den traditionella församlingssynen. Den slår med all tydlighet fast vissa grundläggande trossatser som vi alla delade I PR under 8 decennier.

En annan ideolog inom PR, Sven-Gunnar Hultman, numera pastor i Gävle, innan verksam inom PU, Pingstkrkornas Ungdomsarbete, har också genom artiklar visat på en annan inställning till den klassiska församlingssynen inom svenk pingströrelse.

Jag har av hänsyn till debattörer på Crossnet, inte tagit med diskussionsmaterial som kan anses vara "hemligstämplat." Men så mycket kan sägas att det skett en tyngdpunktsförskjutning inom den pentekostala ecklesiologin inom PR de senaste tio åren.

Situationen

Min avsikt med den här uppsatsen är att om möjligt hitta några av de bakomliggande orsakerna till den explosiva förändring vi sett i den svenska pingströrelsen, inom teologin och särskilt då inom ecklesiologin. Något måste ju ha hänt. Men vad? Om i tidigare skeden av PR blotta tendensen till ett permanent samfundsstyre var otänkbart, hur kunde man så till den grad ändra sin inställning i frågan om den fria församlingen och därmed föreslå en samfundsbildning, oavsett hur man väljer att definiera den?

PR har visserligen stött på en del avvikande åsikter under årens lopp men dessa har aldrig (med undantag av Franklinstriden under senare 1920-tal) skapat några större problem. En överväldigande majoritet har alltid vidhållit att Pingströrelsen i Sveriges modell har alltid varit biblisk och i överensstämmelse med den modell Gud givit.

Man har under dessa år varit försiktig med att inte stödja ngt som kan liknas vid eller tendera att leda fram till permanenta råd, eller styrelser. Den fria församlingen har utgjort helig mark och vi har alltid varit stolta över den trots allt spe vi fick ta emot i början. Vår styrka var att vi kunde visa en förvånad svensk frikyrkorörelse att man kunde bedriva mission genom den lokala församlingen, utan ngn specialstyrelse eller sammanhållande struktur. Idag verkar det plötsligt omöjligt. Om man i ett skede, då vi var mellan 700-800 missionärer, hade vågat sig på ett förslag om samråd och missionsråd, så hade det varit försvarligt. Men i en tid då vi hela tiden minskar antalet "svenska" missionärer, och bygger en stor del av mission omkring sociala projekt, borde vi kunna hantera vår mission på ett helt annat sätt.

Tyvärr har byråkratin under de senaste 30 åren bara accelererat. Och till viss del måste man ge dem rätt som menat att vi levt i en samfundsliknande struktur. Man kan säga att byråkratin inom pingst tilltog allteftersom expertisen flyttade till Stockholm. Det gäller PMU, PU, PSK, Dagengruppen etc. Samtidigt förlorade de andliga ämbetena i värde. Evangelisterna försvann mer och mer. Flera kända predikanter i frågade i artiklar på 1970- och 1980-talen vart evangelisterna tog vägen. Likadant var det med apostlar, brobyggare och pionjärer. Det var ju de som skulle hålla ihop rörelsen.

Evangelister, lärare, apostlar och lärare reste runt och besökte bönedagar, evangelistveckor och konferenser och undervisade. Böcker och skrifter om församlingen som fokuserade på våra fundamentala lärofrågor publicerades ständigt och såldes i undervisande syfte. Hemmen fyllde sina bokhyllor med undervisning om den Helige Ande, församlingen, Jesu återkomst, och uppbyggande missionslitteratur och man kan säga att PR var generellt sett en kunnig rörelse.

Våra lärare kom från olika teologisk bakgrund. Till exempel, Gustaf Söderholm, Nils Ramselius och Henning Thulin för att nämna några av våra framstående lärare, hade alla universitetsstudier i teologi bakom sig. Lewi Pethrus hade studerat på Betelseminariet och missionär Axel Andersson, pionjär i Mexico hade studerat vid ÖM`s teologiska seminarium och många pastorer hade sin teologiska bakgrund inom Missionsförbundet. Men kännetecknande för dem var en enkel bibeltolkningsmetodik som grundade sig på en stabil tro på Guds Ords ofelbarhet.

Men tingens ordning skulle ändra på sig. Vid predikantkonferensen 1966, jag har nämnt ngt om det tidigare, gick diskussionerna heta då några lade fram ett förslag till ett permanent 15-mannaråd som skulle vara behjälpliga med missionen. Predikantveckan hade föregåtts av livlig debatt i speciellt tidningen Dagen och Lewi Pethrus svävade inte på målet utan gick emot förslaget till missionskommitté, ett förslag som senare inte bara röstades ned, utan mötte ett enigt och rungande nej.

1980-talet

Jag skall senare återkomma till den teologiska, eller bibliska delen, men tillåt mig säga att det lugnade ned sig i ungefär 10 år då Bertil Carlsson skrev sin omdiskuterade uppsats omkring beslutsprocesserna inom PR. Tyvärr behandlades Bertil Carlsson med kalla handen och mer eller mindre frystes ut. Tråkigt men sant. Hans uppsats utgör fortfarande en intressant läsning för forskare.

1983 kom Rhode Struble ut med sin doktorsavhandling om PR`s församlingssyn och han försökte påvisa att lokalförsamlingen var inte tillräckligt för att driva komplexa missionsåtaganden.

Under 1980-talet skrev framlidne Teol. Dr. Alf Lindberg en hel del intressanta artiklar om församlingen som möttes med starkt motstånd framför allt av Carlo Johansson och Daniel Wärn.

Många av debattartiklarna i både Evangelii Härold och Dagen upptogs på 1980-talet av de stora interna förändringarna. Kvinnofrågan och trosrörelsen debatterades livligt. Men efter 1985 började PR sin kräftvandring. Mängder av medlemmar, ja en större församling går över till trosrörelsen.

Samtidigt börjar en förändring av väckelsemötena att synas. En hel ny generation väljer att "stanna hemma." Det betyder även att svängrummet för resande evangelister minskar, ja, flera skribenter frågar sig i debattartiklar vart evangelisterna tog vägen. Även de resande sångarna fick mindre att göra när väckelsemöten, tältmöten och kampanjer minskade i antal.

Men I Evangelii Härold år 1985, num. 21, publiceras en intervju av Olof Djurfeldt. På frågan "Håller de sanningar som pingstväckelsen fört fram om Andens dop, den lokala församlingen och så vidare inför framtiden," svarar han följande: "JA, UTAN TVIVEL GÖR DE DET." Vid den här tiden fanns bara en enda officiell sanning om den lokala församlingen: den skulle vara helt fri. Och det framgår med all tydlighet från ovanstående artikel.

I en annan artikel (som ingick i en serie "Pingstväckelsen - en framtidsrörelse) i Härolden, 1985, där fem predikanter tillfrågades i samband med Nyhemsveckan, säger Inge Bengtsson: "Vi måste också lyfta fram den lokala församlingens suveränitet och möjlighet mer." I samma artikel säger Mårten Sundman avslöjande: Skulle vi få en samfundsmodell i framtiden då tror jag vi gör en stor förlust. Min bestämda uppfattning är att fria församlingar utan överstyre är den bästa modellen." Alvar Henningsson sa att: "Det är väl just församlingstanken som är det stora när det gäller pingstväckelsen."

Om vi förflyttar oss fram till 1989, så finns det en intressant artikel i Evangelii Härolds speciella temanummer (Num. 36). Under rubriken "Den fria lokala församlingen," hämtar jag följande text på sid. 15: "De starka band som förenar de lokala församlingarna är inte i första hand dogmer och organisatoriska idéer . . . Den lokala församlingen måste få vara fri . . . i förhållande till stat och olika organisationsformer som kan trälbinda . . . Den fria församlingen slår inte sönder Guds verk, den bygger upp."

En lite avvikande uppfattning hade Åke Boberg som redan 1966 ställde sig bakom förslaget om en 15-mannakommitté. Den röstades ju ner av en enig predikantvecka 1966. Men Åke gav sig inte utan kom tillbaka 1982 i en artikel i Till Alla Folk, num.2, där han menade att det ungas missionsintresse krävde bildandet av en ny missionskommitté.

Utan tvekan förlorade församlingarna inom PR initiativet under 1980-talet. Plötsligt framstod verksamhetsdirektörer och tidningsredaktörer som andliga ledare inom pingst och agerade som ideologer. Dessa intog under flera år en dominerande plats i de teologiska diskussionerna. Det räcker med att nämna Olof Djurfeldt och Sverre Larsson. Denna situation skall förstås i ljuset av det tomrum som uppstod vid Lewi Pethrus död. Det förstärktes senare då många av de äldre ledarna slutade eller pensionerades.

1990-talet

I slutet av1980-talet och i början av 1990-talet gick bröder som Sven-O. Svenson, Bo Hörnberg, Lennart Magnuson, Lennart Nilsson, Allan Näslund, m.fl. i pension vilket skapade ett stort ledarvakuum. Dessa var alla drivande krafter inom rörelsen med stor kunskap och lång erfarenhet.

Det skulle visa sig att de bröder som efterträdde dessa hade helt andra åsikter än deras föregångare.

1990-talet kan tecknas som ett dramatiskt årtionde, sett ur PR`s synvinkel. Under det årtiondet kan man säga att kvinnofrågan fick sin slutliga lösning efter nästan tjugo år av samtal och debatt. Men en annan fråga som dominerade många artiklar var nattvardsfrågan. I en ledare i Evangelii Härold, num. 44, 1991, vänder sig Daniel Wärn mot de gemensamma nattvardsgudstjänsterna och beklagar att pingstförsamlingarna inte har en gemensam linje i nattvardsfrågan. Han vänder sig främst emot den lutherska traditionen att prästerna skulle förvalta sakramenten. Här ger alltså Daniel uttryck för en konservativ församlingssyn som många omfattade i början av 1990-talet, även om en uppluckring var på gång.

1990-talet skulle också bli svenska pingströrelsens årtionde då man tog jättekliv till en samordning av vår mission. Den här samordningen skulle med all sannolikhet få stort inflytande i hur samfundsfrågan behandlades. Under alla förhållanden underlättades FFS-samtalen av att Svensk Pingstmission visat vägen.

Under 1990-talet skrivs det ett antal väckande artiklar omkring den lokala församlingen, främst från Daniel Wärns penna. Ett exempel är en artikel med titeln "Hur fria är församlingarna." Wärn väckte många tankar och det märktes att han själv brottades med församlingstanken. Från att innan ha varit emot FFS-tanken erkänner han senare att han anammade den.

Ett annat exempel är Sven-Gunnar Hultman, fd. PU-s ordförande och pastor i Gävle. I en debattartikel i Dagen skriver han 21 november 1996 följande:

Om den fria församlingstanken ska överleva behöver vi än mer skapa förutsättningar för en nära gemenskap där var och en får blomma ut under Andens ledning och i nära relation till sina medsyskon. Vi behöver än mer se fördelarna med att vara fria bibliska församlingar och inte ständigt se alla nackdelarna, för det skapar bara tillbakagång. . . Idag är det vanligt med nätverksbyggen . . . Fördelarna med ett nätverk framför en fastare struktur är att man mycket snabbare märker om relationer håller på att försämras. I en fastare struktur kan man alltid luta sig mot stadgar och fattade beslut . . . Även om alla folkrörelseuppbyggda organisationer i dag lider av medlemsflykt så tror, jag att den organisationsform pingstförsamlingarna valt är den som har störst förutsättningar att attrahera människor (Min betoning).

Artikeln är oerhört träffsäker i sin bedömning och innehållet är ju som taget från Max Webers organisationsteorier. Men Hultman skulle inte behålla sina åsikter mer än ett par år, för år 2000 hade han definitivt ändrat sig. I Pingst.nu, April, 2000, hävdar han med utgångspunkt från bibeln och en modern samhällskontext att:

friheten behöver en god struktur för att kunna fungera och bevaras . . . Vi har inte råd att tappa mer styrfart och upptas av interna ordstrider och därmed ännu mer försvinna ifrån det svenska samhällsbygget. Nej, låt oss i stället samlas omkring gemensamma bärande visioner, som förankras i en god gemensam struktur.

Senare återkommer han till en ny artikel där han har bl.a. synpunkter på det jag skrivit i en annan artikel. Han skriver:

Det behövs idag en samordning av alla goda krafter som finns i församlingarna och deras gemensamma organ för att skapa ett institut likt Evangeliska Alliansen i England. Ett institut som är med och påverkar politiken på områden som rör etik, religionsfrihet med mera.

I ett brev till Sven-Gunnar Hultman och en förfrågan om varför han ändrat sig så framkommer det att en rörelse med en struktur har större möjligheter att påverka samhället. Utan tvekan hände något i Sven-Gunnars relationer eller kunskapsinhämtning som gjorde att han snabbt ändrade åsikt. Och det ordentligt också.

I hans första artikel nämns inget om vikten av strukturer för andlig expansion. Ej heller är en strukturerad frihet nödvändigt för att delta i samhällets utveckling. Han talar engagerat om den karismatiska församlingen och vänder sig mot att "hela samhället leds av specialister och konsulter. Låt oss inte fastna i den fällan."

Hans övriga två artiklar är en blandning av evangelikal pentekostalism och aktivism. Utan tvekan läser Hultman in sitt samhällsengagemang i den fria församlingen vilket syns av termerna "politik" "samhällsbygge" "lobbyorganisation." Möjligtvis har hans engagemang i PU, och dess betoning på samhällsengagemang, bidragit starkt till att förändra hans syn.

Den historiska bakgrund jag beskrivit visar tydligt på att fram till 1990-talets mitt kan man säga att vi hade en ganska homogen syn på församlingen. Men så hände något. Jag skall i min uppsats återkomma till det lite senare.

Ibland blev tankeutbytet omkring FFS häftigt i PR`s tidningar. I både Dagen och Pingst nu debatterades det livligt, men de äldre bröderna och deras efterträdare stod i många fall långt ifrån varandra. Många av de äldre var totalt oförstående.

Eftersom man från centralt håll inte menat att teologin har någon betydelse, eller är relevant I samfundsdiskussionerna vill jag att vi tillsammans tar en titt på teologins uppgift.

Teologins uppgift

Teologins huvuduppgift är att tolka och återge bibeltexternas ursprungliga mening på ett sätt som gör det förståeligt för den moderna människan. Den har olika verktyg till sitt förfogande. Exegetiken, till exempel, försöker att troget återge texternas ursprungliga mening medan hermeneutiken ständigt jobbar med att försöka applicera exegetikens resultat på vår tid. Det är ingen lätt uppgift.

Tyvärr har hermeneutiken (bibeltolkningens vetenskap) på teologiska seminarier och universitet mer blivit en uppvisning i språkvetenskap och rationalitet än ett försök att utifrån Ordet och med exegetikens hjälp ge människor i vår tid den sunda läran. Detta är ju orsaken varför vi idag möter så många olika teologier, som en politisk befrielseteologi, extrem feministteologi och en liberalteologi som praktiskt taget avmytologiserat Guds Ord.

Dogmatiken, å andra sidan, återger rörelsernas och kyrkosamfundens tro och liv, dess teologiska åsikter och språkbruk. Dogmatiken är tvillingbror med den systematiska teologin, som vid sidan av samfundens trosförståelse (dogmatiken) försöker systematisera Bibelns undervisning.

För att bemöta den sjö av religiös pluralism och en tilltagande liberalteologi, växer det fram inom teologin en evangelikal teologi, vars främsta förespråkare är sådana som John Stott, Alister McGrath, m.fl., som i ett försök att möta liberalteologin använder sig bl.a. av kontextualiseringsteologin. Den uppstod på 1970-talet och skapar nya förutsättningar för att göra NT förståeligt för den moderna människan.

Men här ligger också en fara. Jag rycktes själv med i en sorts teologisk yra på 1990-talet då jag såg att nu, i kontextualiseringsteologin, fanns det ett medel som skulle kunna ge mig och andra en ny och bredare bibelförståelse och tolkningsmetod. Men faran är att den enkla bibelförståelsen byts ut mot en mer kulturellt och sociologiskt betingad teologi, som tar ansatsen mer i den historiska kontexten än i Ordet.

Kontextuliseringsteologin igen

Kontextualiseringsteologin har absolut sina fördelar men kan, om den missbrukas, skapa stora problem för Guds församling. Genom kontextualiseringsprocessen kan man överdriva den antika kulturen och samhällets inflytande på bibeltexterna.

Till exempel, menar John Stott att skapelseberättelsen är ingen historisk beskrivning av skapelsen, utan antikens försök att förklara kosmos. Han använder alltså antikens brist på vetenskaplig förståelse (den historiska kontexten) då han försöker förklara skapelsetexternas språk.

Kontextualiseringsteorin har redan gjort sitt intåg i vår rörelse, genom studenter och pastorer som studerat vid universitet och teologiska seminarier. Vi märker den genom en större tolkningstolerans och acceptans. Den skymtar fram i dopsamtal, homosexfrågor, (och många andra etikfrågor) strukturdebatten och andra områden. Det här oroar mig. För det första får vi två tydliga grupper i ledarskapet: dels de som har akademisk skolning inom teologin och de som inte har det. Det räcker inte längre med en enkel bibeltro, man måste ha stor kunskap i tolkningsmetodik, exegetik och hermeneutik.

FFS - "inget teologiskt problem"

Som jag redan nämnt om har man under hela strukturdebatten från ledande håll ihärdigt framhållit hur FFS är fri från teologiska perspektiv. Samfundsfrågan har frigjorts från alla bibliska band och gjort att den kan närmas ur rent organisatoriska eller strukturella vinklar. Här använder man pragmatiken och kontextualiseringsteologin som ansats för att "bevisa" det omöjliga, nämligen att församlingens yttre struktur är teologiskt frikopplad.

Svenska Pingströrelsens församlingssyn

Den teologiska motiveringen som PR haft för en fri och oberoende lokalförsamling har till stor del grundats på en rätt förståelse av relationen mellan pneumatologi (Andens roll) och ecclesiologi (församlingssynen). Man har alltifrån begynnelsen varit totalt övertygad om att endast den fria församlingen kunnat vara ett fulltonigt redskap för Andens gåvor och tjänster. Samfundssystemet stod i vägen för den lokala församlingens tillväxt och frihet. Enheten mellan församlingarna skulle i stället bevaras genom ämbetena som vi hittar i NT och lokal- och rikskonferenser. Genom detta synsätt har av naturliga skäl inte funnits någon plats inom PR för en mänsklig överkyrklig organisation, tills samfundsdebatten satte fart för ett par år sedan.

Ur ett rent holistiskt och historiskt perspektiv är församlingen i alla dess delar av teologisk art. Vi har lärt oss av våra lärare att gå till Guds Ord för att finna svar på församlingens struktur, verksamhet och substans. Nya testamentet behandlar församlingen som en biblisk enhet, grundad av Kristus, utrustad av den Helige Ande enligt ett mönster som NT nämner om som ett "mysterium" dold även för GT`s profeter.

NT behandlar inte endast församlingen som en grupp av människor, utan beskriver den i hela dess vidd. Vi läser om dess tjänster, uppgifter och tidsperspektiv. Församlingen är till för att verka inom Guds skapelse, för vilket den förberetts i Guds eviga rådslut, köpts av Kristus och ställd under den Helige Andes ledning. Hela församlingens verksamhet skall därför uppfattas teologiskt, satt i världen att utbreda Guds rike.

För det ändamålet har Guds församling fått riktlinjer som den bör följa. Lokalförsamlingen är perfekt i sig själv och har allt den behöver för sin uppgift. Den behöver ingen överordnad styrelse eller struktur som hindrar den från att leva ut sin suveräna ställning gentemot Herren och den helige Ande. Föreningsmentalitet är främmande för Guds församling.

Teologiska markeringar inom Svensk Pingströrelsen i det förflutna

En sanning - svenska pingströrelsens församlingssyn - som var så revolutionerande skulle naturligtvis utsättas för prövning.

Franklinstriden, vilken höll på att föra svensk pingstväckelse från de grundtankar som slogs fast 1919 på Nyhem och som utgjorde själva grunden för den församlingsteori som senare kom att omfattas av den stora majoriteten, gjorde att man år 1929 på Nyhem debatterade frågan om Svenska Fria Missionen. G.E. Söderholm skrev då följande om Pethrus tal.

"Talaren (Pethrus, min anm.) gjorde så en översikt av utvecklingen då det gällde verksamheten för den yttre missionen från missionens början. Pingstväckelsen hade fört oss tillbaka till de nytestamentliga grundlinjerna i vår personliga tro och vårt personliga liv. Vi hade kommit tillbaka till det apostoliska andelivet och även till ett apostoliskt verksamhetssätt. (Min bet.) . . . Men för vår del hade vi alltid ansett, att den apostoliska församlingen för alla tider utgjorde den högsta mönsterbilden för Guds församlings liv på jorden."

Franklinstriden (som av utrymmesskäl inte kan behandlas utförligare) medförde att man genom sakliga argument tvingades på nytt återerövra den fria församlingen i hela dess bredd. All samfundsstyrelse eller permanent råd bannlystes och missionen återfördes till att bli en församlingssak. Den lokala församlingen blev återigen ledare för sin egen mission. Alla vet vi ju hur expansiv den fortsatte att vara under lång tid.

Latter Rain rörelsens betydelse för lokala församlingen

I slutet av 1940-talet aktualiserades återigen den fria lokalförsamlingen. Den här gången bröt en rörelse fram i Canada, vilken spreds till USA och Europa. En av de kända svenskar som stödde rörelsen var Josef Mattson-Bozé som vid sina besök i Sverige i början av 1950-talet gjorde rörelsen känd i vårt land. Återigen förstärktes tron på att den lokala, suveräna lokalförsamlingen var Guds instrument i tiden. Den här rörelsen var så stark att en så mäktig organisation som Assemblies of God kände sin organisationsteori hotad och tvingades att offentligt ta avstånd från den.

Latter Rain-rörelsen kom vid en tidpunkt då institutionaliseringen tog fart inom PR. I min engelska avhandling skriver jag följande:

In addition, the disregard of charisma in favor of schools, radio, press, bank and economic assistance for pastors, the diminished opposition from society in general, the inability to accept internal critique, and the lack of the institutional means of resolving intra-congregational conflicts finally contributed to the appearance of Maranata in Sweden in the years 1959-1960. . . This new formalistic predicament was reflected in the absence of Pentecostal core issues at the national conference, Nyhemsveckan, in the late 1950's. Curt Dahlgren shows that the issues related to revivalism were not debated at all between 1956-1960. In the 1956 Conference, a revivalist-related subject titled, "Are we about to experience the most powerful revival in history? was taken off the agenda. During these years the subjects discussed at the national conferences were more practical than theological.

Den "överinstitutionalisering" som man då var inne i, och som nu återigen tagit fart, skapade bromsklossar i PR`s andliga arbete. 1960-talet upplevdes som stelbent och kriserna tilltog. Pethrus ledarskap började ifrågasättas av vissa akademiker och ropet efter högre teologisk utbildning ansågs vara ett tecken på samfundslängtan. Utan tvekan kan man säga att tiden från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet blev avgörande för PR`s fortsatta institutionalisering. Här såddes frön som senare skulle visa sig slå rot i många ledares medvetande.

Den enkelhet som alltså präglade vår rörelse under de första fyrtio åren, och som dömdes ut av övriga kyrko-Sverige som omöjlig att vidmakthålla i framtiden, var till stor del orsaken till våra lokala församlingars snabba beslut, dynamik och suveränitet i handlandet och explosion i missionsarbetet.

Predikantkonferensen 1966

Låt oss nu förflytta oss framåt till 1960-talets mitt och ser hur man försökte hejda sig från de organisationstendenser som mer och mer slog rot i vissa ledarskikt.

Vid 1965 års missionskonferens togs frågan upp om en 15-mannakommitté som skulle utgöra ett komplement till PMU, en organisation om hade bildats året innan. En grupp skulle komma med ett förslag till1966-års predikantkonferens. Men Pethrus anade oråd och skrev en hel del artiklar i vilka han oroade sig för kommittén som mycket väl kunde bli permanent. Han understöddes av vikiga personligheter i rörelsen

En av dem var Olof Djurfeldt som skrev en mkt intressant artikel i Dagen i november 1966.

När jag nu väljer Olof Djurfeldt som studieobjekt beror det på att han, mer än någon annan nu levande, agerat som ideolog för PR, aktad och respekterad av hela rörelsen. Han har ju skrivit mängder av artiklar om pingströrelsen och det är därför lätt att följa hans teologiska vandring. Det jag nu skriver är alltså utifrån stor respekt för honom som ideolog och opinionsbildare inom PR.

Tillåt mig citera ett längre avsnitt av ovannämnda artikel:

Det har ständigt framhållits, att det nödvändiga samarbetet och den önskvärda samordningen kan lösas utan något permanent missionsråd, SOM SKULLE KUNNA UTVECKLA SIG TILL EN SAMFUNDSSTYRELSE. (Min bet.) . . . Det syns mig personligen omöjligt att i Apostlagärningarnas framställning finna något som helst stöd för tanken på ett permanent missionsråd - något sådant existerade helt enkelt inte i de första kristna församlingarnas historia . . . men man valde inte i urkristen tid den vägen - den tillhörde ett senare skede, då organisationen fick ERSÄTTA (min bet.) det som brast i andlig kraft. Det ser ut som om man såg sådana värden i den andliga FRIHETEN (Min bet.) att man utan att knota gick in i den särskilda kamp som det innebar att inte ha stödet av någon organisation.

En särskild roll spelade de ANDLIGA ÄMBETEN (Min bet), som fungerade i denna verksamhet.... Frågan är om vi inte inom pingstväckelsen i Sverige främst av allt behöver en förnyelse av andliga gåvor och ämbeten så att vi får mer av ANDEUTRUSTADE (min bet) personer och de brister vi upplever ANGRIPS PÅ ETT ANDLIGT SÄTT. (Min bet). . . men den väckelse vi behöver uppleva är inte ett uppvaknande över behovet av ett missionsråd utan över möjligheten att efter urkristen metod lösa uppkommande svårigheter VIA FUNGERANDE LOKALFÖRSAMLINGAR (Min bet).

Det här citatet är ju oerhört intressant i ett modernt perspektiv, alldenstund som OD är numera helt positiv till SPM och FFS. Men i artikeln förankrar Olle D. sina synpunkter på traditionella pentekostala fundament.

En annan känd pingstprofil, Hilding Nilsson, kommenterar Djurfeldts artikel i Dagen 3 december, 1966: "Nu ger inte Guds ord någon anvisning om organisation utöver församlingen. Detta har redaktör Olof Djurfeldt även klart påvisat i sin utmärkta artikel . . . Alla försök att med stöd av Bibeln konstruera ihop ett sådant bevis faller tillbaka på sin upphovsman."

Harald Gustafsson nämnde att "vi vill inte ge församlingarna något som de inte vill ha." OBS!!

Olof Djurfeldt sa i samband med predikantveckan 1966: "Vad händer om vi tillsätter en kommitté? Den blir överhopad med frågor. På det sättet får den större makt och församlingarnas ansvar överflyttas på kommittén. Utvecklingen blir något som vi inte önskar." (Min bet.) Sven Ahdrian hade i samma tidning följande synpunkter när det gällde röstningen: "I Guds rike är det inte alltid majoriteten som är den korrekta. Vi behöver Andens hjälp"

Kommentar till Djurfeldts artikel:

a. Utan tvekan var man rädd för blotta tendensen till att ett permanent råd skulle bildas som kunde konkurrera med den lokala församlingen. 15-mannarådet var ju tänkt att ha en mkt. begränsad befogenhet och på inget sätt påverka församlingens suveränitet. Men LP och de flesta ledande bröderna var helt övertygad om församlingens "härliga frihet" som man ofta uttryckte sig var i fara. Den här kommittén röstades ner med kraft på predikantveckan 1966.

b. I Apostlagärningarna fanns ingen missionskommitté beskriven varför den ansågs som obiblisk. Bibeln var fortfarande det enda rättesnöret för församlingens aktivitet. Det här gav PR självförtroende (som tyvärr ibland slog över till ett sorts högmod) och fasthet. Man byggde sin verksamhet på Ordets grund. Senare skall vi se hur pragmatismen och kongtextualiseringsteologin tar över och "omtolkar" eller "omprioriterar" Ordets betydelse för beskrivningen av den fria församlingen. Personligen kan jag väl säga att jag ett tag var så imponerad av den moderna textualiseringsteologin att den höll på att föra mig bort från min barnsliga Gudstro. Men tack o lov vann min barnatro en härlig seger över nymoderna tendenser och deras närmande av Guds Ord.

c. Olof Djurfeldt delar både Pethrus och Durhams uppfattning att en överstruktur hur enkel den än var tillhörde en senare tendens i kyrkohistorien då organisation fick "ERSÄTTA (min bet.) det som brast i andlig kraft." Det här är helt i linje med Pethrus uppfattning. Han skriver i en artikel några år efteråt (1971) följande:

Det är ett egendomligt drag hos den svenska pingstväckelsen att den som en helhet kännetecknas av fasthet och reda, trots att den saknar samfundsorganisation. I de länder, där man håller hårt på samorganisation av församlingarna, saknar man denna fasthet och ordning.

Det rådde onekligen en uppfattning hos de ledande pingstbröderna på den tiden att en samfundsorganisation var ett ANDLIGT SVAGHETSTECKEN. Det begränsade församlingens frihet att verka. Distriktsföreningarnas inflytande inom baptiströrelsen är ju ett intressant kapitel inom svensk frikyrkohistoria. Det var ju ett av distrikten som såg till att Filadelfiaförsamlingen fick lämna baptiströrelsen. Idag upplever vi hur bönedistrikten får en avgörande betydelse för vilka församlingar som skall accepteras i FFS medan - så långt jag förstår - styrelsen kan föreslå uteslutning av en församling.

d. Lösningen till bakomliggande orsaker till det permanenta rådet var inte en utökad debatt eller regionalsamtal utan en bön om ett förstärkande av de andliga ämbetena för att få mer personer som kunde angripa problemet på ett andligt sätt. Tron på, och respekten för de andliga ämbetena, har varit ett av fundamenten för sammanhållningen inom pingst. Idag är det debatterna, föreningsreglerna och de skickliga administratörernas tid. Profeter, evangelister och apostlar får det alltid trångt när föreningsmentaliteten och majoritetstänkande avgör.

Pingströrelsen har under sina hundra år kämpat mot alla möjliga nedbrytande trender, i alla dess former. Det må vara mot fanatism, villoläror, och nu mot en byråkrati som har vuxit markant under de senaste decennierna. Ja man kan utan tvekan säga att byråkratin, vid sidan av sekulariseringsprocessen, håller på att bli den unga väckelserörelsens värsta fiende. De växande pappershögarna på skrivborden tvingar våra pastorer att bli administrativa muskelbyggare, kontorschefer och formulärexperter. Något måste göras för att förlösa våra ledare till en ren prediko- och befrielsetjänst.

e. Föreningsregler och strukturer skapar en jordmån för kompromissande, medan det karismatiska ledarskapet ger rum för Anden och skapar konsensus. "Anden och vi har beslutat" är ju ett välkänt uttryck från Apg. 15. Sven Adrian säger ju träffande att "I Guds rike är det inte alltid majoriteten som är den korrekta. Vi behöver Andens hjälp" Här ligger ju hemligheten till pingströrelsens genombrott. Man bröt ju med alla de gamla föreningsreglerna och öppnade upp för Anden.

Nathan Söderblom sa en gång (1929?) i en kommentar till PR´s brist på struktur att det går bra i väckelsetider men att den var nödvändig då väckelsen avstannat."

G. E, Söderholm, fd. kyrkoherde i Svenska Kyrkan och aktiv skribent inom PR under de första årtionden, kommenterade hans uttalande och hans svar är typiskt för PR`s hållning i organisationsfrågan:

Så länge Guds Andes levandeström sålunda fortginge i sitt lopp, så behövdes enligt detta yttrande ingen organisation. Medan lavan som strömmar ut från de eldsprutande bergen, vore glödande och varm, så kunde den icke formas av människohand. Men sedan den blivit kall, stel och hård, så kunde man använda den för att bygga hus med.

f. Följden av en permanent kommitté var att för mycket makt kunde förflyttas från församlingarna över mot organisationen.

Olof Djurfeldts bok "Pingst och Guds Församling"

Det är onekligen intressant att följa en så viktig pingstideolog som Olof Djurfeldt på hans teologiska vandring. Orsaken att jag fortsätter att citera från hans alster är ju på grund av det enorma inflytandet han haft på utvecklingen av vår rörelse. Ingen kan skriva så många artiklar, och tala i så många konferenser utan att ha påverkat utvecklingen av sin egen rörelse.

När han skriver boken "Pingst och Församling" 1975 skall den ses i sitt historiska sammanhang. Pethrus dog 1974 och Bertil Carlssons uppsats publicerades samma år. Den karismatiska rörelsen pågick och flera karismatiska konferenser avlöste varandra. G-72 markerade en nyorientering för ekumeniken inom PR, Lewi Pethrus deltog i konferensen bl.a.

Den karismatiska rörelsen lyfte fram den universella församlingen på ett sätt som gjorde att den starka betoningen på lokalförsamlingen mjukades upp och delvis hotades.

Olof Djurfeldts skrift återspeglar en tydligare nyansering i hans teologiska språk. När det gäller missionen och dess förebild i Apostlagärningarna säger nu OD. "Man kan naturligtvis tveka om hur långt man har rätt att ur Apostlagärningarnas historiska skildring formulera den lära eller norm för missionsarbete i vår tid." Det här uttrycket skall ställas mot det han sa 1966 då han använde Apostlagärningarna för att gå emot ett permanent missionsråd. Apostlagärningarna och Paulus skrifter har alltid använts till att argumentera för vår församlingsteori. Men det verkar nu som om att han inte är lika säker på att Apostlagärningarna är avgörande för de missionsstrategier som man hittade vid det tillfället. Det fanns - och finns många missionsorganisationer som inte är kopplade till församlingar, men som gör ett väldigt fint arbete i världen. Är det detta som OD har i åtanke? För Apostlagärningarna känner ju inte till några privatorganiserade missionssällskap.

Hur som helst tydliggör OD sin övertygelse på församlingens betydelse i missionsarbetet. Han skriver:

Inom den svenska pingstväckelsen kom man att särskilt starkt betona den lokala församlingens roll som bas för missionen. Inte ens för att kunna bedriva yttre mission ansåg man sig behöva en samfundsorganisation eller en missionsstyrelse, utan man gick in för att låta de suveräna församlingarna sända ut sina missionärer och man litade på samma anda av hänsyn och samarbete, som rådde i hemlandet också skulle hålla samman missionärer än vi har idag. . . Hade vi haft en missionsstyrelse, skulle vi säkerligen ha haft långt färre missionärer än vi har idag. . . Vi skulle ha begränsat trons initiativ.

När det gäller den lokala församlingarna i samarbete (som vid det laget utvidgats med bl.a. ett PU och PIL) så vänder han sig i varnande termer mot en föreningsstrukturerad församling. "Det har sina stora risker att söka överföra mönstret från förenings- och organisations-Sverige till Guds församling. Det betyder att "ingen är vad han är enbart genom mänskligt val. Han måste vara insatt av Gud i sin tjänst . . . Guds metod för ledarskap är den karismatiska. Det skulle i en karismatisk väckelsetid vara en stor olycka, om pingstväckelsens folk skulle överge den vägen för att i stället tillämpa de i förenings- och samhällslivet vanliga principerna."

OD går med skärpa emot att byta ut Guds metod att leda sin församling - det karismatiska ledarskapet - mot samhälls- och föreningsväsendets principer. Fanns det månne en fara vid den här tiden att "akademikerna" skulle återigen ta upp strukturfrågorna och försöka organisera pingströrelsen? Vad betydde avslöjandena som Bertil Carlssons uppsats visade? Genom att Pethrus var död, fruktade man att samfundsstyrelsen skulle återkomma som debattämne? Eller var det den karismatiska rörelsens betoning av den universella församlingen som oroade OD.?

När det gäller samarbetsorganen för OD fram en intressant passus när han säger: "Det är inga institutioner som skall bevaras för sin egen skull, eller för de människors skull som arbetar där." (S. 54). Menar han att alla institutionerna måste ha som uppgift att föra evangelium vidare? Eller menar han att de inte får bli ett mål i sig? Kan det månne vara så att OD menade att om de gemensamma organen hindrade den lokala församlingen i sin övergripande uppgift, borde man överväga att stänga den verksamheten? Hur som helst, Djurfeldt är fortfarande tydlig i sin markering av den lokala församlingens suveränitet även om det teologiska språkets betoningar förändrats. På en punkt är OD mycket tydlig i sin bok, nämligen ämbetena (tjänsterna) och dess roll som sammanhängande kitt för verksamheten. Han talar om att ämbetena betydde mycket för att hålla samman församlingarna.

Slutet av 1990-talet

Vid ett seminarium omkring Pingströrelsen i slutet av 1990-talet (?) skriver OD följande:

Församlingsbygge efter Ordets mönsterbild

Vikten av att bygga församling efter Ordets mönsterbild har bland de svenska pingstvännerna starkt betonats.

Tanken om den fria bibliska församlingen utformades speciellt efter Filadelfiaförsamlingens i Stockholm uteslutning ur baptistsamfundet 1913. Den församling som man såg i Skriften skulle vara fri från samfundsband.

Så här kunde Lewi Pethrus uttrycka sig i den år 1931 utgivna predikosamlingen Gud med oss:

Det är en stor skillnad mellan att få vara med och bygga upp en Guds församling efter ett mönster, som Gud av evighet uttänkt och som han av evighet förvarat i det fördolda och i tidens fullbordan tagit fram, och att vara med där människor även om det skulle vara erfarna, religiösa människor kommer samman och upprättar en organisation. Hur annorlunda är det ej med Guds plan. Han vill bygga och bygger sin församling efter en gudomlig plan (Samlade skrifter, band 3, sid 118 ).

Redan 1919 hade han skrivit:

Om vi studerar vår Bibel noga, skall vi där finna icke endast de stora grundlinjerna för en församlings tro och liv, utan där har vi förhållningsregler för alla de förhållanden, i vilka en Guds församling kan komma ( Lewi Pethrus, Samlade skrifter del 4, sid 153).

Man ville i princip hitta en biblisk förebild för allt som man företog sig.

En speciell roll som biblisk förebild har i pingstvännernas bibeltolkning Apostlagärningarna spelat. Här fanns ju historiska upplysningar om hur de första kristna församlingarna växte fram och om hur olika problem hanterades. Eftersom man ville fram till urkristendomen var det dit man gick för att se hurudan en biblisk församling skulle vara. Så nära som möjligt höll man sig till förebilden.

Tolkningsproblem

Självklart måste ändå de här principerna leda till tolkningsproblem. Hur strikt kunde man vara i kravet att ha en biblisk förebild för allt det man företog sig? Pingstvännerna hyllade till exempel söndagsskolan - i trohet mot Bibelns många uppmaningar till Guds folk att fostra barnen och de unga i respekt för Guds ord, men de kunde knappast hitta en direkt förebild för just den verksamhetsformen. När de under rörelsens tidigare skeende dömde ut separat ungdomsverksamhet som obiblisk , ibland med ganska skarpa ord, var det därför att de ansåg det bibliskt att hålla ihop församlingen över åldersgränserna och att man ville föra de unga in i ett helt medlemskap från början. Säkert hade också pingstvännerna med sig en del negativa erfarenhet av ungdomsföreningar som inte hade förståelse för väckelselinjen. Men man hade ju också kunnat skapa en särskild ungdomsverksamhet med en medveten väckelseinriktning, något som man senare också inriktade sig på.

Generellt blev nog ändå linjen den, att man i Bibeln letade efter de allmänna principerna för församlingsbygget som man sedan försökte värna om i uppbyggnaden av olika verksamhetsgrenar: barn- och ungdomsarbete, sång och musik, socialt arbete, mission, mediearbete. Men strävan att bevara församlingsinflytandet var påtaglig. Man ville inte ha en överbyggnad över församlingarna. Under 1900-talets senare hälft blev de gemensamma verksamheterna många. Dagen ,grundad 1945, blev 1960 ett aktiebolag med majoritetsägande av pingstförsamlingar, och till det knöts en växande verksamhet. Pingstmissionens U-landshjälp grundades för att kunna samarbeta med svenska staten i sociala uppgifter på missionsfälten. Med Kaggeholms folkhögskola som grund byggdes en pingstförsamlingarnas skol- och kursstiftelse upp. Lewi Pethrus Stiftelse för filantropisk verksamhet gjorde en stor insats för att rehabilitera alkoholister och narkomaner, Pingstförsamlingarnas Ungdomsarbete blev en länk till staten i bidragsfrågor och en hjälp för församlingarna i barn- och ungdomsarbetet.

I uppkommande kriser i sådana verksamheter har man ofta diskuterat hur stort det reella församlingsinflytandet är. Under de senaste åren har det inletts ett förnyat arbete med gemenskapsfrågorna, där man också satt frågetecken inför rörelsens nedärvda aversion mot samfundstanken. Finns det en väg till en bättre samordning av det arbete vi gemensamt åtagit oss? Hur bör vi ställa oss till den nya lagen om trossamfund? Erbjuder den en bättre organisatorisk modell än den gamla lagstiftningen om ideella föreningar? Det är frågor som i dag är aktuella och som debatteras med stort engagemang.

Kommentar:

Eftersom den här delen föredraget var avsett att teckna en bild av PR`s syn på församlingen är det naturligtvis svårt att precisera vad OD står i samfundsfrågan vid den här tiden. Men i en artikel längre fram i den här uppsatsen kommer vi att se hur OD`s församlingssyn har mjukats upp och hans syn på samfundsstrukturen ändrats.

Men vi ser ändå här hur han beskriver hur det under lång tid fanns en "strävan att bevara församlingsinflytandet var påtaglig. Man ville inte ha en överbyggnad över församlingarna. " Det är ju helt klart.

I samma andetag säger han också att "under de senaste åren har det inletts ett förnyat arbete med gemenskapsfrågorna, där man också satt frågetecken inför rörelsens nedärvda aversion mot samfundstanken." Han säger inte vilka som satt frågetecken för samfundsbildningen. I den debatt som förekom bildandet av FFS så var det på inget vis församlingarna som väckte frågan om en samfundsstruktur. Under Nyhemsveckan år 2000 var lekmännen tysta i den utfråga som förekom om FFS och i stora hela kan man säga att frågan om FFS och en eventuell samfundsorganisation leddes av en grupp ledande bröder inom PR`s större församlingar och verksamhetsgrenar.

Rörelse blir förening

Jag vill här klippa in ett inlägg från en god vän, Olle Lundgren, vilket publicerades på KP-media för ett par år sedan. Olle Lundgren var länge styrelsemedlem Trollhättans pingstförsamling. Han bygger sitt inlägg på Dr. Lennart Ljungs doktorsavhandling: "Idébaserad verksamhet, en studie av frikyrkan som organisation" ekonomiska institutionen 1993. Ljung är medlem I Evangeliska Frikyrkan. Han skriver:

Avhandlingen redovisar församlingars och samfunds utveckling och förhållningssätt i sin samtid.

Ljung baserar sitt material på en omfattande egen undersökning samt på internationella studier på samma område. Det Ljung beskriver är inte samfundsstrukturer utan mera organisations- (församlings-) strukturer på det lokala planet. Det som där är intressant ur samfundsdebattens perspektiv, är en lokal eller rikstäckande rörelses mönster som blottlägges i studien. Citaten anges med Ljung eller någon av Ljungs källor.

"Med utgångspunkt i Sjöstrands (1985) beskrivning framträder fyra församlingstyper: Rörelsen, Föreningen, Institutionen och Gemenskapen…..Rörelsen har sin idémässiga bas i medlemmarnas gemensamma upplevelse och delaktighet med ideologin, vilken utgör grunden för den idémässiga relationen, som dominerar Rörelsen. Det som skiljer Föreningen från Rörelsen är att Föreningen har en hierarkisk struktur i motsats till Rörelsens mer utpräglade nätverksrelationer. Föreningen har sitt ursprung i Rörelsen men under vägen från Rörelse till Förening har den tappat sin ideologiska identitet." (Ljung och Sjöstrand) …"Föreningen är Rörelsens motsats. Hierarkiska relationsformer har ersatt nätverkets former för att hantera relationer mellan individerna. Här betonas strukturen framför ideologin. Ledarskapet har valts på meriter och innehar en position i församlingen. Ledamöter i styrelserna väljs oftast bland duktiga män och kvinnor som gjort karriär i sina ordinarie arbeten." (Ljung)

Jag känner hur Pingströrelsen mycket tydligt utvecklats eller snarare avvecklats från Rörelse till Förening då ideologin blivit mindre tydlig. Vi kan också konstatera att trosrörelsens starkare ideologiska profil tagit över initiativet som tidigare fanns i Pingströrelsen. Det finns också skäl att anta att duktiga ideologiskt starka predikantgåvor får ett mindre utrymme då detta kan hota samfundsledningens förmåga att kontrollera. Utifrån det perspektivet ser det för mej inte ut som om formalia och gemensam trosbekännelse är det stora behovet, utan starkt ideologiskt (biblisk) förankrad förkunnelse och ett djupt samtal om hur vi i de lokala församlingarna skall bli bättre på att vinna vår samtid för Gud.

"När ideologin, som varit utmärkande för rörelsen, avtar blir även det altruistiska (oegennyttiga) beteendet ersatt av ett egoistiskt. (Gouldner 1976). Överfört på församlingen kommer den väckelsebetonade Rörelsen att bli mer föreningslik, introvert och mer upptagen av sina egna problem."……."Växande församlingar bör mer kunna liknas vid Rörelser och minskande församlingar bör mer liknas vid Föreningar. Det är dock inte enbart på grund av ´föreningstänkandet´ som församlingen minskar. Snarare är minskningen en följd av omvärldsfaktorer och att strukturen skapat former som förhindrat ett mer organiskt tänkande" (Gouldner och Ljung)….."I Rörelsen tillåts eldsjälar samtidigt som olikheter och konflikter hanteras öppet" (Hansson 1990) "Motivationen och engagemanget är en följd av att organisationens mål har internaliserats hos medlemmarna" (Katz & Kahn 1966). "Strukturen är flexibel och är till sin karaktär kreativ och organisk. Det är ömsesidiga relationer som utmärker den förväntan som finns och då utan hierarkiska nivåer och utan att någon kontrollerar andra" (Nicholls 1987).

Ovanstående, som empiriska studier visat, borde också visa oss vilken fara som ligger i att skapa överordnade strukturer genom vilka avgörande frågor skall filtreras. Var får eldsjälarna plats i en tänkt samfundsstruktur? Jag misstänker att dessa inte ens kommer att knacka på dörren. Hur kommer de som tänkt sig själva som samfundsledare att leva upp till en kreativ, flexibel och organisk struktur för att därigenom skapa bättre förutsättningar för att nå målet, människors frälsning? Eller är inte detta längre viktigt?

"Institutionen blir skilt från både Rörelsen och Föreningen, eftersom den utvecklas för att legitimera behovet av stabilitet och viljan att kontrollera, snarare än att låta den osäkerhet som Rörelsen lever under få fortsätta. Rörelsen har som regel vuxit fram i relation till en karismatisk ledning. Denna ledning kommer att övertas av nästa generations ledare som ärver och förbrukar successivt sin ideologiska karisma…. Strukturen utgör inget medvetet hot mot ideologin. Successivt vänjer sig medlemmarna vid den trygga utvecklingen och inser inte att den ideologiska medvetenheten och framtoningen är på väg att försvinna. Ideologin har ärvts från dem som ledde Rörelsen och förbrukas när den karisma som tagits över inte förnyas. Man ärver, förvaltar och förbrukar, det som pionjärerna lämnade efter sig". (Weber 1983)

Jag anser att vi genom att formalisera Pingströrelsen också formaliserar den enskilda församlingen på ett negativt sätt för väckelsens utbredning. Därmed är vi käpprätt på väg in i Föreningen och den oförmåga till utveckling som finns inbyggd i denna form.

"Klingert påpekar hur mycket arbete som utförs i kyrkan för de redan aktiva och hur lite det blir över för alla dem som aldrig kommer. Ca 90% går mycket sällan eller aldrig i kyrkan. Det måste vara något fel i systemet när detta inte nämnvärt berör kyrkan självt, dess ledning och medlemmar. Den kristna församlingen måste i högre grad än idag inriktas på ett enda mål, nämligen människors omvändelse och inlemmande i en levande församling." (Klingert 1983)

Just det, målet är vad också jag tror är det överordnade och avgörande, inte makt och kontroll från en samfundselit. Jag kan heller inte tänka mig att visa nyvunna människor vägen in i en Förening enligt ovanstående beskrivningar utan till en levande Rörelse, där dynamik och växtkraft är kännetecknande.

Vilka influenser låg bakom tillkomsten av FFS?

1. Teologin eller bristen på teologins betydelse

När man bestämmer sig för att diskvalificera teologins betydelse i samfundsdebatterna så har man också visat att man inte förstår bibelteologins plats i vår församlingstradition. I genomgången av hundratals artiklar från tiden för PR´s begynnelse till dagens datum finner jag tydligt relationen mellan pneumaologi och ecklesiologi, dvs.Anden och församligen är som en sammanvuxen enhet där man inte kan separera den ena från den andra. Anden verkar genom den fria, karismatiska församlingen, något som både Lewi Pethrus och Olof Djurfeldt samfällt hävdat.

Församlingen uppfattas som en enhet, I vilken Anden verkar I alla dess delar. Den lokala församlingen utgör grundstommen genom vilken Anden verkar. Bibeln talar om endast en struktur: den lokala församlingens. Bibeln talar endast om en enda enhet: den som Anden verkar. Bibeln talar endast om en typ av ledarskap: den karismatiska. Anden utkorar och församlingen bekräftar.

Andens enhet upprätthålls genom inbördes fria relationer. Man kan säga att den bibliska bilden av hur en Guds församling verkar är genom ett andligt finmaskigt nätverk.

2. En tydlig generationsfråga

En annan orsak till att FFS accepterades så fort kan skönjas i PU´s undersökningar och utfrågningar att ungdomarna, som levde i närkontakt med andra kristna ungdomar från icke pentekostala sammanhang, hade mycken liten förståelse för de "äldres" konservativa inställning. Det kostade lite eller ingenting för våra ungdomar att acceptera en så genomgripande förändring av PR som den vi nu är inne i. Kanske därför att de flesta av våra äldre föddes in i en rörelse då man hade en så stor respekt för bibelordet och dess tolkning. Det som inte fanns i Ordet skulle inte pressas in.

Därför menade många av de äldre att den undervisning man fått under så många år inte kunde bytas ut så lättvindigt. Generationsbrytningen skapade därmed klara och ibland oöverstigliga åsiktsmotsättningar i strukturdebatten.

Men till generationsklyftan hörde också de meningsmotsättningar som rådde mellan 40-talisterna och 20-talisterna. Även om dessa blossade ut för fullt i slutet av 1990-talet så låg den tydligen och pyrde under ytan under en längre tid. För hur skall man annars förklara de utfall som riktades mot speciellt Sverre Larsson och Larseric Jansson från vissa 40-talister i rörelsen. Man hade tydligen beslutat sig för att inom vissa kretsar göra sig av med vad man kallade de "informella" maktstrukturer som fanns, vilka de nu var.

Att det här var sant visade sig i inlägg från bl.a. Sten-Gunnar Hedin och Lars Ivar Nilsson, båda ledande bröder inom FFS. Medan sådana bröder som Bo Hörnberg, Sven O Svensson och Allan Näslund m.fl. upplevde FFS som en avvikning från traditionell församlingstolkning, menade Hedin, Ardenfors, Nilsson, och Djurfeldt att ingen fara rådde. FFS utgjorde ingen fara för den fria församlingen. Mot denna åsikt vände sig ett mkt stort antal predikanter och ledare.

3. Ekumeniken

Den karismatiska rörelsen skapade ett avstamp för ett närmande rörelser emellan och många pingstvänner insåg ganska snart att samfundsstrukturerna i rörelser som SMF och ÖM inte representerade en stelbent struktur, utan här fanns stor frihet för församlingarna. De stora ekumeniska riksmötena innebar också att många onödiga samarbetshinder revs, och PR kunde delta aktivt.

4. Internationaliseringen av PR

Ett argument som ofta återkom i FFS-debatten var att många av de framgångsrika pingströrelserna var organiserade och strukturer hindrade inte tillväxt och väckelse. Det här är en sanning med modifikation, eftersom väckelsen är mycket lokalt betingad inom ex. AG. Det är intressanta är också det begränsade missionsintresse som finns inom den här rörelsen. Ungefär 30 procent av dess församlingar ger INGA MEDEL till missionsarbetet. Idag har AG definitivt stagnerat och dess siffror är negativa på många håll. Vore det inte för dess invandrargrupper skulle tillbakagången kunna skrivas i många tusental om året.

5. Mer och mer komplexa missionsproblem

Under många år hade vi 700-800 missionärer verksamma. I min hemförsamling, Örebro, gick 60 procent av 1966 års offer och gåvor till missionen. Visst har missionen blivit dyrare men det kan inte vara hela orsaken till att missionen i dag jobbar i motvind.

Vid en snabb blick i Pingströrelsens årsbok 2003 ser vi hur svensk pingstmission blöder. I dess statistik har också medtagits ett flertal pensionerade missionärer och många är hemma i Sverige på obestämd tid. Det betyder att de redovisade siffrorna på aktiva missionärer skall vara lägre. Inom loppet av ett par år går förresten många av de aktiva 40-talisterna i pension.

Under årens lopp har missionen, på grund av den växande sociala delen blivit mer komplex. Ett invecklat formulärtänkande styr nu missionen och projekten slukar både tid och kraft. Men här måste vi tänka till. En förändring måste ske. De lokala församlingarna måste frigöra andliga initiativ och vara mer lyhörda till vad Anden säger. Andens roll har definitivt minskat och nu är det planeringskartor och mänsklig logik som många gånger råder.

Svensk pingströrelse har genom generösa statliga bidrag lyckats hålla en stapplande missionsverksamhet i gång. Utan våra "socialt" arbetande missionärer skulle vår mission ha ett annat utseende. Tyvärr blir PMU´s inflytande allt större och församlingarnas missionskunnande allt mindre. Eftersom många av missionskonferenserna är borta minskar även de vanliga medlemmarnas kunnande och intresse.

6. De gemensamma verksamheterna

Den kanske främsta orsaken till att FFS kom till var den växande komplexiteten i beslutsprocesserna och församlingarnas delaktighet. Det måste erkännas att visst var det svårt att överblicka de olika organens struktur och förhållande till varandra och församlingarna. Åtminstone var det nog medlemmarnas uppfattning.

Men därifrån till en övergripande struktur är det långt och det borde ha funnits andra möjligheter att behålla den unika tradition som vi så vårdat under många år.

I en artikel i Dagen i februari 2002, med rubriken "Fri samverkan för framryckning", undertecknad av Ann-Britt Fridolfsson, Kjell Andersson, Olof Djurfeldt, Lena Tellebo, och Beo Mellegård skrevs följande:

I Filadelfiaförsamlingens i Stockholm församlingstjänarkår håller vi just på att arbeta med frågorna kring hur vi på bästa sätt ska kunna samverka som pingstförsamlingar i framtiden. . . Vi tror på lokalförsamlingens suveränitet men också på att församlingar i samverkan kan och bör lösa uppgifter som är för stora för den enskilda församlingen. . . Motiveringen till samverkan finns i den svenska situationen. Det finns i dagens läge med de stora förändringar som pågår i svensk kristenhet ett starkt behov av att svenska pingstförsamlingar tydligt och offensivt markerar sin vilja till fortsatt sammanhållning kring en gemensam kallelse. Vi har som väckelserörelse ett gemensamt andligt arv att förvalta, till tjänst både för landet och kristenheten. Vi måste ha ett klart budskap till enskilda och en tydlig röst i samhällsdebatten. Vi behöver förnya det visionära samtalet i vår rörelse kring en gemensam målsättning. Vi måste bearbeta frågor om lära, livshållning och församlingssyn i ett förändrat samhälle - för att enade kunna gå vidare.

Texten här är intressant. Artikeln var en markering från några av de mest framstående ledarna i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm till stöd för organisationsteorin.

I artikeln framkommer det tydligt att man menade att enheten och det visionära samtalen sker bäst (?) genom en (underförstått) organisatorisk struktur. För artikeln är ju ändå ett försök att stödja en stramare struktur. Tiden har kommit då lokalförsamlingarna inte själva kan klara av det gemensamma arbetet och en ny tingens ordning måste till. Det här är ju mycket märkliga påståenden. De sätter ju ett streck över allt det vi kämpat för och älskar: Den samfundsfria församlingen.

Meningen "Vi måste bearbeta frågor om lära, livshållning och församlingssyn i ett förändrat samhälle - för att enade kunna gå vidare," blir väl inte bättre i en struktur, eller samfundsorganisation?

Vikten av att ha EN röst i samhällsdebatten kan diskuteras och starkt ifrågasättas. De många lokalförsamlingarnas enskilda röster är minst lika effektivt i debatter och samtal.

Men hur mycket organisation behövs i en tid då vi minskar i omfång och tillväxt? Missionen är bara en tredjedel av vad den varit. Tidningen Dagen är inte längre en pingsttidning, och TV-Inter och Samspar har också förändrats betydligt.

Jag menar att det är tid att se över våra gemensamma organisationer och se vad som kan göras för att inte dra in församlingarna i en samfundsstruktur som vi vet (sett ur ett historiskt perspektiv) kommer att bli än mer komplext och svårstyrt. Som det nu ser ut, och med den individualistiska tradition och arv vi bär med oss, kommer vi att ställas inför onödiga kriser och splittringar.

För mig är inte mer organisation svaret, utan ett flexibelt nätverk som kan behålla den spänst och dynamik vi är vana vid och som vi tror är Guds plan för församlingen.

När det gäller PU kom det först och främst till för att ta emot och fördela statliga bidrag. Men många höjde även här ett varningens finger. Sven Adhrian menade att statsunderstöd gick emot Guds Ord och Bo Hörnberg, i en artikel i Svenska Dagbladet, varnade PU-anhängarna för att rörelsen kunde splittras som ett resultat av PU. Så allvarligt såg Hörnberg på situationen att han gick utanför PR för att föra fram sina synpunkter. Men man lugnades av bl.a. Lewi Pethrus som ansåg det rättfärdigt att även PR fick del av stöden som utbetalades till ideella föreningar. Han såg ingen fara med det.

Men vad har hänt? Jo, PU har blivit en av de stora ideologerna inom PR och har genom sin tidning, sina ungdomsmaterial, ideologi och nära relation till PSK, skapat sig en egen profil och position inom PR. Mycket av det man jobbar med har otvivelaktligen varit till stor välsignelse och nytta för hela rörelsen. Därom råder inget tvivel. Men PU, har också genom sin strategiskt viktiga plats, lyckats med att skapa sig en inflytelserik position inom PR och FFS, vilket återspeglas i deras presentation, måldokument, och annat informationsmaterial.

PU är ju i praktiken en ungdomsförening inom pingst, med egen styrelse, ekonomi, tidning och verksamhet. Föreningsterminologin är påtaglig. Ord som demokrati, delaktighet, jämlikhet m.m. används flitigt i deras information och måldokument.

Vad står de här orden för? Naturligtvis behövs de för att få statliga bidrag. Men de återspeglar också PU`s verksamhet och ideologi. Visst är det viktigt att våra ungdomar är medvetna om människovärdet, och är vakna för de demokratiska värderingarna. Men ordvalen ger mig ett starkt intryck av att man använder sin position för att sätta press på ett "gammalt" system som bör reformeras. Därom talet att driva demokratiproceser. För min egen del anser jag att PU`s profil och inriktning är mycket inriktat på att jobba som lobbister i ett "föråldrat system." Samtidigt (och det blir min slutsats) så slår deras måldokument mot de församlingar med en lite mer karismatisk och apostolisk inriktning, med en lägre demokratisk profil. På PU`s websida står bl.a. följande att läsa:

PU driver sedan lång tid kontinuerligt frågor om demokrati och delaktighet i församlingarna. Framöver kommer man att jobba mer aktivt med "Demokratiprocessen", då man exempelvis skapar mötesplatser dit man bjuder in ungdomar och ledare i församlingar till samtal.

En sådan här skrivning kan ju endast användas om man i församlingar finner ett demokratiskt underskott. Frågan är ju om det är bibliskt att i församlingen ensidigt driva frågan om det tidstypiska demokratikonceptet som många omhuldar i ett sekulariserat samhälle. Pethrus sa en gång på 1950-talet att församlingen styrs "aristokratiskt, demokratiskt och monarkiskt" Med det menade han att man kan inte renodla någon av dessa koncept. Församlingen styrs genom en blandning av alla tre. Vi är ingen förening (bibliskt sett) utan Kristi kropp, i vilken Guds Ord har fastställt helt andra normer. (Att vi för samhället måste ha en föreningsliknande struktur är en helt annan sak). Att ensidigt driva demokratin som allena saliggörande stämmer inte med den pentekostala traditionen; varken i Sverige, Norden eller i världen i övrigt. Därmed inte sagt att demokrati skulle vara oviktigt i Guds församling. Tvärtom.

Vad jag velat peka på i mina båda ovanstående exempel är att dessa organ har blivit mer och mer komplexa med åren. Ingen kunde i sin vildaste fantasi ana att både PU och PMU skulle utvecklas som de har gjort. Men det är just det som händer med organisationer. Komplexiteten ökar med åren, kostnaden tilltar och det är endast genom statliga medel som båda dessa har kunnat utvecklas som de gjort. Nu är det dags för nästa Ainsats från staten.@ Sverige skall rädda svensk pingströrelse med skattepengar. Vad långt vi har kommit från vårt ursprung, från den församlingsidé vi trodde var Guds eviga plan. Har vi inte längre tro för vår församlingsekonomi?

När det gäller PU så kan de inte längre vara neutrala i ideologiska samtal. (Det gäller ju alla FFS-organ). Man har uppslukats av FFS. Här har PU`s styrelse röstat för at bli del av dess verkamhet. Om man nu besöker "neutrala" församlingar, eller sådana som valt att stå utanför, så kan vem som helst inse vilken maktposition de har inför ungdomar, som redan är historielösa. När man sedan har ansvaret för utbildningen av unga predikanter, blir ju inte faran mindre. Här kommer ju även PSK in. De har ju också tagit ställning. Vilken teologisk undervisning eller med andra ord, vilken bibelförklaring ger man till ungdomar om hur de flesta ledande bröderna och systrarna kunde vända 180 grader inom loppet av ett eller två år.

7. Villig till pragmatiska lösningar

En orsak till den snabba acceptansen av FFS, trots konkreta avvikelser från "svenska pingstlinjen", är den villighet till pragmatiska lösningar och kompromisser som uppstått under det senaste årtiondet. Jag har kallat många av besluten som utilitaristiska, dvs. man har i sitt jagande efter en organisatorisk lösning sökt efter den maximala nyttan i sina förslag. "Det som är bra för rörelsen måste vara riktigt." Man har dessutom erkänt att FFS inte varit en biblisk fråga eller motiverad utifrån teologiska koncept. Vägen har alltså varit vidöppen att söka "det bästa för rörelsen" utan att snegla åt Guds Ord.

Min och fleras oro är att sättet som FFS-frågan behandlades visar på en begynnande trend inom pingströrelsen för hur man närmar sig viktiga teologiska frågor. Pingströrelsen, som alltid lagt särskild vikt vid upplevelse- och erfarenhetsmomentet i den kristna tron, löper fara att dras med i ett postmodernistiskt tänkande med en teologisk otydlighet som följd. Detta innebär att lärofrågor kan komma att behandlas utifrån pragmatiska aspekter. Betoningen kan därvid komma att ligga på funktionalitet. Funktionen eller resultatet, tar i vissa fall Ordets eller teologins plats.

Jag är rädd för att samma pragmatiska handlingssätt i framtiden kan drabba en sådan fråga som dopfrågan och dess förhållande till församlingstillhörighet. En tilltagande otydlighet i dopfrågan kan leda till intressanta men förvirrande tolkningar. Själavårdsaspekter kan i många fall bli avgörande för hur medlemmar från andra samfund skall vinna inträde i våra församlingar och hur vi löser svåra etiska problem i framtiden, såsom homosex- och sambofrågorna.

Den här förändringsprocessen mot en tilltagande pragmatisk tolkningsmetodik påskyndas onekligen genom avsaknaden av teologiska mötesplatser inom PR något som Olof Djurfeldt var inne på i en tidigare artikel i Dagen. Idag är dessa mötesplatser nedbringade till ett minimum. Föreläsningen (monologen) har tagit dialogens plats.

8. Influenser

Slutligen, och inte minst, anser jag att det är högst troligt att alltför många predikanter har känt sig pressade av de ledande bröderna inom rörelsen att ställa sig positiva till FFS och ett framtida samfund. Man vill ju inte stå utanför ett så viktigt skede som detta. Personer som jag menar haft avgörande betydelse för den långsiktiga utvecklingen fram mot FFS är exempelvis, Åke Boberg, Olof Djurfeldt, Sven-Gunnar Hultman, Jack-Tommy Ardenfors, Kjell Andersson, Lars Ivar Nilsson, Sten-Gunnar Hedin och många andra.

Men inte bara personer har utövat stort inflytande på utvecklingen. Det massiva stödet från de gemensamma verksamheterna, och den ledarstruktur som där finns, har gjort att FFS har fått flera plattformar "gratis." Pingst.nu har ju t.ex. blivit en stark propagandamaskin för FFS. Innan FFS bildades var den, sagt lite på skämt, "obunden liberal." Genom att "lägga beslag" på Pingst. nu har Dagengruppen använts till att stötta en rörelse som från början inte ens hade 40 procent av församlingarnas stöd.

Slutkommentar:

Svensk Pingströrelse har genom sitt nätverk av församlingar visat sig vara unik i sitt slag. Tidigt åstadkom de flesta andra av världens pingströrelser en mer eller mindre komplex struktur. Genom trosbekännelser och liknande trosfundament skapade man också en grogrund för traditionalism och dogmatisk stelhet.

Detta visade sig tydligt vid flera tillfällen då Guds Ande blåste nytt liv i traditionella rörelser. Tveksamheten inför nya karismatiska skeenden och beroendet av att organisatoriskt hålla samman en komplex rörelse, fick samfund som Assemblies of God att säga nej till Latter Rain, ställa sig tveksam till trosrörelsen och säga nej till mycket av icke-pentekostalt ekumeniskt samarbete. Men alla kristna grupper kommer förr eller senare att ställas inför kampen att antingen bevara det man erövrat eller också gå vidare och erövra nya områden. Den här kampen har Margaret Poloma, professor vid Wheaton College och fd. sociologprofessor I Assemblies of God.

Vissa religionssociologer har delvis beskrivit kampen mellan institutionens försvarare och anhängarna av en karismatisk församling som en kamp mellan "prästerskapet" (det etablerade ledarskapet, administradörerna) och "profeterna" (reformatorerna). I mitt eng. avhandlingsarbete skriver jag följande med anspelning på det Poloma säger och jag tycker att det beskriver vår egen situation:

The changes in the original local-church concept can also be seen in the changes of the leadership approach. In the SPM it is valid to talk about two kinds of leaders: priests (established leadership) and prophets (the reformers). The priest, according to Margaret Poloma, (fd. prof. och religionssociolog inom AG) represents the established leadership, "the professional clergy and administration, a long recognized hallmark of a religion's move from sect-like status to that of a denomination." This leads to the conclusion that, the more a religious movement becomes involved in structural thinking or denominational matters, the stronger and dominating becomes the priestly order. (Margaret Poloma, The Assembly of God at the Crossroads: Charisma and Institutional Dilemmas, Knoxville, TN.: The University of Tennessee Press, 1989)

As in most religious groups (including Pentecostalism), the focus during the initial years is on prophetic and charismatic leadership. But as the years passed, the priestly order (the established leadership), now the authorized interpreter of tradition and God's Word, became more influential and made it more difficult for the prophets to act as charismatic leaders and catalysts for spiritual reformation. When this happens, the sect has been transformed into a denomination in which forms and organization are more important than spiritual life.

The time has come in the SPM when a certain group of leaders, the priestly order, is taking the command and act as official interpreters of the traditional local-church concept. By doing this, they also block the prophetic group who mostly have pushed for change from below. In the future, there has to be more communication between these two groups in the SPM. Otherwise classic Pentecostalism will disappear and be taken over by other groups.

En överliggande struktur, eller samfundskonstellation, vilken form den än har, blir mer och mer komplex med åren. Nya departement läggs till, kunskap flyttar över till högkvarteren och de lokala församlingarna blir mer och mer beroende av experterna som håller till i högkvarteren. Institutionaliseringen tilltar och byråkratin kräver pengar, ja mycket pengar. År 1967 skrev pastor Herbert Grenehed, känd bibellärare inom PR följande: "Men i avsaknad av män med andlig resning och gudomligt förordnande tillsattes ansedda män på ledande plats. Av Gud en gång tillsatta män förlorade den gudomliga inspirationen. I stället för andlig auktoritet inträdde sakta men säkert tjänstemannamyndighet." Är det månne det vi upplever i dag?

Den fria församlingen har inom PR alltid varit tänkt som en evig organism som fanns i Guds hjärta innan världen var till. Därför trivs den endast i det lösa nätverket där Anden och det karismatiska skeendet har stort spelrum. Att skapa ett samfund betyder bara att vi ger upp vårt arv, och förklarar att den fria och helt suveräna församlingen endast passar in i ett tidigare väckelseskede. Vi beslutar oss därmed för att anpassa oss till en demokratisk föreningsmentalitet som i det långa loppet leder församlingen in i dess motsats.

Men så var det, det här med tidsfaktorn. Jag har försökt påvisa i min uppsats att flera viktiga personligheter inom PR ändrade sina åsikter radikalt inom loppet av några år. Jag har nämnt sådana som Olof Djurfeldt, Daniel Wärn, och Sven-Gunnar Hultman. Men hit skulle jag kunna räkna sådana som Lars Ivar Nilsson, Jack Tommy Ardenfors, ja, den större delen av de bröder som nu står i spetsen för FFS. Alla var de en gång ivriga försvarare av Lewi Pethrus församlingsteori. Men så plötsligt hände något. För att inte bli missförstådd vill jag tydligt framhäva att jag har full respekt för dessa ledare och de har all rätt att ändra sina åsikter. Men jag hävdar också att dessa kan inte längre säga att man är anhängare av Pehtrus och svenska pingströrelsens ursprungliga församlingsidé.

Som jag också nämnt har antagligen grupptrycket varit alltför starkt. Att den ändrade inställningen hos ledarna för flera viktiga organ har inverkat på många är helt klart. Därom råder inte minsta tvivel. När ledarna för sådana organ som PU, PMU, Dagengruppen och de större församlingarna ändrar den teologiska betoningen I vår församlingsssyn då lyssnar naturligvis medlemamrna.

Utan dessa ledares hjälp hade inte det här gått att ro i hamn. Hur skall man annars förklara att alla (utan undantag) gemensamma företagen röstade för att inkorporeras eller stödja FFS? Hur förklarar man att Nyhemsveckan mer eller mindre har blivit ytterligare en av FFS´mötesplatser och inte PR`s?

För att avsluta min uppsats vill jag påstå att jag försökt till bevis att församlingen i hela sin existens är både andlig, biblisk och av teologisk art. Jag har också visat att för att ro hela FFS i land har hela det andliga toppskiktet (nästan) varit tvungna att ändra på sina teologiska åsikter. Vilket flera också erkänt. Alltså är FFS och en eventuell samfundsbildning en klar avvikelse från den församlingsteori vi byggt på under alla år och som numera tenderar att bli en stridsfråga som ytterligare kan söndra vår gemenskap. Min vädjan blir därför: driv inte PR in i en definitiv och oåterkallelig splittring. En samfundsbildning kommer att visa sig ödesdiger för hela vår rörelse.

_________________________________________ Page Up ____________________________________