Förändringens vindar

XX

N-O's Page

Uppsatser 2010

Förändringens vindar och Andens dop

I förra kapitlet gav jag mina högst personliga synpunkter på det som sker inom pingströrelsens och dess teologi. Jag visade på förändringar inom flera av de fundamentala områdena.  Jag citerade även den undersökning som beställdes av PU-riks och visade tydligt på den förändringsvind som fn. blåser igenom rörelsen. Dessutom tecknade jag några orsaker och nämnde bl.a. om medias inflytande, pastorsutbildningen, gudstjänsten mm.

I det här kapitlet vill jag lyfta fram det som är kanske det mest centrala i vår teologi, nämligen undervisningen om den helige Andes dop och gåvor.

Utan tvekan är det Andens dop som för alltid skrivit in pingströrelsen i de kyrkohistoriska textböckerna. För med pingstväckelsen kom en revolution inom pneumatologin – läran om Anden. Återigen lyftes den tredje personen i gudomen fram ur gömslena och man började återigen studera man Anden på ett helt nytt sätt. Och budskapet om Anden och hans verk skakade om flera av frikyrkorna. Överallt frågade man sig hur man skulle reagera gentemot den nya fanatiska sektrörelsen. Man varnade sina medlemmar och bad dem att hålla sig långt borta från dess sammankomster. Pingströrelsen var närmast ”pestförklarad.”

Men trots den avsky som många gånger visades mot pingströrelsen och trots uppseendeväckande gudstjänster med profetiskt tal, tungotal med uttydning, och helandesamlingar, växte rörelsen. De som hade insikt i det kyrkohistoriska skeendet visste att kyrkohistorien kunde berätta om upprepade tillfällen då Andens dop med tungotal praktiserades.

Efter nästan nittio år av samstämmighet inom svensk pingströrelsen börjar man nu  tveka om själva tecknet på Andens dop. Är det säkert att tungotalet är själva tecknet på andedopet, eller är det kanske så att man missförstått hela saken under nästan 100 år. Kan det vara så enkelt? Eller har någon fått upp ljuset för nya texter, eller kommit på en ny tolkning som vi andra missat?

Denna osäkerhet i undervisningen om en av de mest centrala av våra trodfrågor märks i både samtal och på vissa församlingars nätsidor. Låt oss gå till Filadelfiaförsamlingens i Stockholms hemsida där dess föreståndare, Niklas Pinsoho svarar på bibelfrågor. Följande gäller frågan om Andens dop och huruvida tungotalet är tecknet på detsamma:

Måste man tala i tungor eller finns det andra bevis?

Jag tror att tungotalet kan vara ett  (min bet.) tecken och framför allt en välsignelse, men jag menar att det finns andra tecken som är viktigare och mer grundläggande. (Min bet.) Låt mig ge dig några av dessa tecken från Romarbrevets 8:e kapitel, vers 16: ”Anden vittnar med vår Ande att vi är Guds barn.”

Det första tecknet på att Anden verkar i en människas liv har att göra med att den ”andliga självbilden” förändras. Man börjar se sig själv som Guds barn och det är en visshet som inte är ärvd eller övertagen utan som kommer inifrån personen själv. Man bara vet att man tillhör Gud.

Det andra ”beviset” har med gudsrelationens kvalité att göra. ”Ni har inte fått en Ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en Ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader! Rom 8:15. Anden förmedlar en henkänsla och en förtrolighet i förhållandet till Gud. Gud upphör att vara ett öde eller en okänd, osäker kraft. Gud är min himmelske Far och jag är hans barn.

Detta kan man inte resonera sig fram till, det finns alldeles för många frågetecken i tillvaron för att man skall kunna komma fram till detta ren t logiskt. Det är en insikt som bara kan ges av Anden.

Här representerar Niklas Piensoho en evangelikal – karismatisk åsikt som var mycket vanlig inom den karismatiska rörelsen. Man blandar ihop Andens verk med Andens dop. Låt mig beskriva det på följande sätt. Den som tror på Kristus får del av Andens frukt  som verkar i oss så att vi blir lika Kristus. På något sätt upplever jag att Piensoho med sina svar ligger nära Keswick-teologin eller helgelserörelsens åsikt.

Meningen med Andens dop är inte att ta sin boning i den troende människan. Han finns ju där genom vår tro på Kristus. Hela idén med Andens dop är ju att utrusta församlingen med kraft och gåvor för att bli en grupp av effektiva själavinnare. Se Apg. 1:8 och1 Kor. 12,14; Rom. 12. Inom den klassiska pingströrelsen i Norden var man alla övertygade om att tecknet på Andedopet var tungotalet. Att nu göra subjektiva upplevelser till andedopets kännetecken kommer enbart att förvirra dem som söker efter Andens dop.  För vem avgör gudsrelationens kvalité, eller den andliga självbilden. Är inte detta mer tecken på vår andliga mognad? För att vi skall förstå med vilken iver och intensitet man sökte efter denna Andens extra kraftmeddelelse skall vi studera lite närmare T.B. Barrats teologiska vandring mot hans andedop.

T.B. Barrat beskriver sitt andedop[1]

År 1905 for T.B. Barrat till USA för att samla in pengar till ett projekt kallad Haakonborgen. Det var menat att vara kopplat till ett socialt projekt, Kristiana Bymission. Av den norska kungen fick Barrat lov att använda sig av namnet Haakon. Med rekommendationsbrev från bl.a. den metodistiska europabiskopen William Burt begav sig Barrat till Amerika. Men det dröjde inte länge förrän Barrat märkte att den helige Ande hade andra planer för honom.

För det kom inte in särskilt mycket pengar och han fick snart lämna projektet åt sitt öde. Barrat hade under en längre tid bett oavbrutet om medel till Haakonsborgen, men förgäves. Då förstod han att Gud hade något bättre i beredskap för honom.

Hans blickar vändes mot Los Angeles och Azusa Street och den märkliga väckelse som pågick där.  En brevväxling utspann sig mellan Barrat och väckelsens företrädare i Los Angeles och man gjorde där allt för att stötta i hans ivriga och outtröttliga längtan efter Andens dop.

För att erhålla dopet i Anden började en vandring med Kristus som förde honom djupare och djupare i en intensiv längtan efter renhet. I ljuset av Guds renhet och helighet såg Barrat hur eländigt naken han var. Han blev medveten om sin äregirighet, själviskhet och köttslighet.

I sitt sökande läste han om Dwight Moody och hans predikan över Joh. 3:16 och upplevde hur hans egen kärlek till Kristus växte. I sin självbiografi säger han att ”i skrivande stund är mitt hjärta så fullt att jag nästan inte förmår fortsätta.”

Men Barrat hade fortfarande en väg att gå. Och på sin vandring får han tag på Charles Finneys levnadsbeskrivning och hans längtan efter andedopet växte till höga rop efter hjälp. Hans starka inre känslor tvingar honom att öka böneintensiteten och han börjar fasta, något han inte var särskilt van vid.

I ett brev från Azusa Street uppmuntras Barrat att lämna allt i Guds händer, en total självuppgivelse. I brevet förstår man att han hade ställt frågor till gruppen om hur man kunde veta att man var andedöpt. Brevets författare skriver: ”Du behöver inte frukta när du är under blodet. Den fullkomliga kärleken driver ut räddhågan . . . När den  helige Ande kommer över dig, skall du veta det.”

Vid ett tidigare tillfälle skriver Barrat i Byposten[2] om hur Azusa Street rent av exploderat i andliga upplevelser. 13 000 hade redan

blivit andedöpta och ALLA (mini bet.) talade i tungor såsom på pingstdagen. Han nämner även om sång i Anden.

Barrats längtan efter en mäktigare erfarenhet av Anden ledde till slut fram till en märklig upplevelse den 6 oktober 1906. Han beskriver det med egna ord på följande sätt:

Under söndagskvällen inemot fem började jag att gråta igen och elden förnams åter i mitt bröst. Jag gömde ansiktet i en handduk för att dämpa mina rop så att jag inte störde dem som bodde vid sidan av mig. Men det dröjde inte länge förrän jag skrek så högt att man säkert kunde höra mig lång väg, om de inte larmat så väldigt på gatan. Efter en stund badade jag i svett. Jag kunde inte styra mig själv och blev gripen av Guds kraft i hela mitt väsen. Den for som en brusande ström genom hela min kropp också.[3]

Det här var inte Andens dop. Det visste Barrat. Han förstod att det var ett sorts försmak av Andens dop, en  erfarenhet som han skulle få uppleva lite mer än en månad senare, nämligen den 15 november 1906. För han skriver i sin självbiografi att:

Herren visade mig likväl under denna brist i min erfarenhet, att det är möjligt att få mottaga kraftiga upplevelser av Anden utan att tala i tungor. Men om vi ta emot ett fullt pingstdop, såsom lärjungarna i begynnelsen, då åtföljdes detta av tungotal, profetiskt tal, (Apg. 19:6) och lovprisning (Apg. 10:46). Men i synnerhet skall tungotalet göra sig gällande . . .[4]  

Den 15 november, 1906, efter en månad av intensiv kamp, som ibland fick honom att tvivla på att andedopet var för honom, var det dags för Jesus att definitivt bekräfta den längtan Barrat burit på under så lång tid. Barrat fortsätter:

Det var inte många människor med på kvällsmötet, men Guds kraft var mäktigt nära. Jag bad mötets ledare strax före midnatt och lägga sina händer på mig och bedja för mig. Ögonblickligen började Guds kraft att verka i min kropp, såväl som i min ande. Jag var liksom Daniel alldeles hjälplös under den gudomliga beröringen (Dan. 10:8), och måste stödja mig vid ett bord på plattformen, där jag satt, men gled slutligen ned på golvet. Åter började mina talorgan komma i verksamhet, men inga ljud hördes . . . Under det jag bad, såg de närvarande en eldkrona över mitt huvud och en kluven tunga ovanför kronan. Det var många som såg detta övernaturliga starka röda sken. Jag såg det naturligtvis inte själv, men i samma ögonblick fylldes hela mitt hjärta med ljus och en obeskrivlig kraft; och jag började tala ett främmande språk med all makt.[5]

Man skulle kunna tro att nu var det hela över. Han hade ju upplevt kraften och talat i tungor. Allt det här var nytt för Barrat. För han hade aldrig sett någon bli andedöpt. Aldrig hört någon tala i tungor. Men det gör ju samtidigt hela hans upplevelse desto mer intressant. Man skulle annars kunna tänka sig att han kopierade någons upplevelse. Det skulle åtminstone hans motståndare kunna påstå. Men det fanns mer att få för Barrat. Fortsättningen av det här andliga dramat andas både äkthet och ärlighet. Barrat fortsätter:

En lång tid låg jag på rygg på golvet och talade. Därefter lade jag mig på mina knän med slutna ögon. Detta fortgick en tid. Slutligen satte jag mig på en stol och hela tiden talade jag i olika slags tungor (1 Kor. 12:19), med korta mellanrum. Under det jag talade ett av dessa språk kände jag en märkbar förändring i stämbanden. Jag är säker på att jag talade sju eller åtta språk . . . Det vackraste i alltsammans var sången. Då nådde inspirationen sin höjdpunkt. Jag bröt fram i ett underbart barytonsolo. Jag hade förr aldrig hört melodin och kände ej heller till orden men det var ett övermåttan vackert språk. Det gick så lätt och ledigt att uttala orden . . . Sedan dess har jag sjungit sånger i Anden vid flera tillfällen och idag har Anden oavbrutet sjungit igenom mig på ett främmande språk. Jag har återgivit dikt efter dikt, som har blivit mig omedelbart givna av Anden. Efteråt bad jag Herren ge mig uttydningen på det jag talat. Det helade varade till kl. 4 på morgonen . . . En gång kom en stor nöd över mig, och det gällde intge mig själv, utan andra. Min stämma steg kraftigare och kraftigare. Jag reste mig upp och talade med en brinnande nitälskan, tills segern var vunnen.

Vi skulle kunna avsluta beskrivningen här, men det som hände de närmaste dagarna efter den här sällsamma upplevelsen visar på den kraft som Anden förmedlar genom sitt dop. Och som jag sagt tidigare döper Jesus i Anden för att försäkra sig om att församlingen har den andliga kraftutrustning som behövs i själavinnar- och missionsarbetet. Därför är det viktigt att ALLA som har en tjänst i församlingen har blivit andedöpta och är lämpligt förberedda för den andliga striden. Jag är inte säker på att  man är så nogräknade med att försäkra sig om att de som tjänar i församlingens ledning eller på andra platser har gjort denna grundläggande upplevelse. Läs vad Barrat berättar om det som hände i direkt fortsättning efter andedopsupplevelsen:

Sedan kom bönens Ande över mig och då blev Norge och mina kära och mina vänner lagda så oerhört tungt på mig, att jag måste ropa högt under trycket. Hela Skandinavien, hela Europa, New York, och Amerika lades på mitt hjärta på samma sätt. Aldrig har jag kunnat bedja på ett sådant sätt förut (min bet.). Det var Anden själv som bad genom mig ”med outsägeliga suckar” (Rom. 8:26-27) . . . Jag deltog i flera möten efter mitt andedop, och blev vittne till många märkliga ting. Jag höll inte tillbaka min nya erfarenhet utan berättade ÖVERALLT (min bet.) om andedopet och tungotalet som åtföljde det . . Jag har dessutom verkat på gatorna.[6]

Om vi skall summera T.B. Barrats intressanta vandring fram till hans andedop och tiden efteråt kan man säga följande:

1.      Andedopet var onekligen en kraftutrustning. Den var artskild upplevelsen med Anden som alla kristna upplever och som kan beskrivas som en mognadsprocess genom vi likbildas med Jesus.

2.      Tungotalet uppfattade Barrat som tecknet på andedopet, något han försvarade hela sitt liv. [7] Andedopet är en gåva men kan inte

undfås hur som helst.

3.      Andedopet skapar böneatmosfär

4.      Andedopet skapar nöd för människor och önskan om att vittna om Jesus.

5.      Det finns upplevelser som påminner om andedopet men är ofta preludiet till en större och mäktigare upplevelse. Många förväxlar andedopet med denna sortens erfarenhet. Barrat förstod skillnaden.

Lewi Pethrus beskriver sitt andedop

Lewi Pethrus berättar hur han år 1902, vid ett besök i Lillesand i Norge, fick tala ord han inte förstod eller kände till. Upplevelsen vare en stilla erfarenhet som skedde i det fördolda. Hans tungotal var kort och begränsat.

Fem år senare blev han återigen uppfylld av den helige Ande. I båda fallen fick Pethrus tala med nya tungor.[8] Inspirationen att söka

Andens kraft fick Pethrus bl.a. av att läsa Charles G. Finneys Självbiografi och A.J. Gordons bok Det tvåfaldiga livet. Men problemet var att dessa böcker inte var fullständiga i sin undervisningen om vägen fram till själva erfarenheten.[9] I stället var det R.A. Torreys

bok om dopet i den helige Ande som skulle ge Pethrus den nödvändiga insikten i andedopsfrågan.

Förnyelsen av Pethrus andedop kom när han svarade ja på kallelsen att tjäna Gud i Lidköping. Han bröt därmed med sina studier på Betelseminariet i Stockholm och tog ett definitivt beslut att flytta till Västergötland. Det var efter en hård kamp han bestämde sig. Men när kampen var över kom den sanna glädjen och tillförsikten.[10]

Det intressanta med Pethrus andedop var att han inte förväntade sig att tala med nya tungor. Han berättar att ”jag trodde icke på den tiden att tungotalet var en nödvändig följd av andedopet. Vid den tiden hade man icke diskuterat frågan om tungotal som tecken på Andens dop Det var dock dagligen en bidan i min själ efter att ett mera FULLT (min bet.) genombrott skulle ske, och pris ske Gud, det kom!”[11]

Men innan detta skedde fick Pethrus tillfälle att be för en ung man som längtade efter den nya rörelsen pingsterfarenhet. När han lade händerna på honom dröjde det inte länge förrän ”den helige Ande föll över honom med en överväldigande kraft. Han slogs till golvet under Guds kraft och prisade Gud med hög röst. Strax därefter löstes hans tungas band, och han blev så långt jag minns, den förste vännen på platsen, som talade med nya tungor.”[12]

Trots att Pethrus hade talat några ord i nya tungor 1902 – han var då 18 år gammal – ville han ha bekräftelse på sin upplevelse. Och det skulle han få. Efter att ha gjort en hel del sjukbesök hos medlemmar, återvände han hem innan kvällsmötet. Där böjde han sina knän och utgöt sin själ inför Gud. Det var viktigt med Guds välsignelse i tjänsten. Han hade nått en punkt i sitt andliga liv då han beslutat sig för att överlåta sitt liv åt Gud och föredrog framför allt annat att få vara ledd av Guds Ande. Det hade han redan bestämt sig för när han besökte Kristiania 1907. Barrat hade då ställt avgörande och kritiska frågor till Pethrus vilka krävde ett svar. Efter att ha funderat några ögonblick svarade han: ”Ja, jag vill bli vad som helst för Jesus.”

Samma dag när Pethrus böjde sina knän i bön inför Gud, kom Anden över honom igen. Hans tunga ”greps av en härlig kraft – och salighetsström” – som han hade upplevt innan, men vid det här tillfället började Pethrus tala med andra tungor, eftersom Anden ingav honom att tala.

Nu kom glädjen och jublet över Pethrus. Ja, han beskriver den ”som en outsäglig och härlig glädje.” Senare på kvällen får Pethrus tala i tungor och sjunger också i Anden. Men den här gången var det inget tvivel om att han hade gjort en full andedopsupplevelse.[13]

Vid ett besök i USA fick Lewi Pethrus tillfälle att tala med självaste Agnes Ozman, som var en av de bibelskoleelever som studerade vid Charles Fox Parhams bibelskola i Topeka, Kansas. Hon var den första eleven som på nyårsdagen 1901 fick uppleva Andens dop. Vinson Synan, känd amerikansk forskare i pentekostal teologi, berättar om hur Charles Parham lade sina händer på Ozman och bad för henne. Efter endast några få meningar föll Anden över henne och hon började tala vad hon beskriver som kinesiska.[14] Samtidigt

beskriver man att hon omgavs av en ljuskrona och ett härlighetssken. Under tre dagar kunde Ozman inte få fram ett enda engelskt ord. Hennes andedop blev upprinnelsen till den väckelse som senare spreds över hela världen och som idag räknar med omkring 500 000 000 anhängare.

Lewi Pethrus beskriver i sina memoarböcker och artiklar hur viktigt det var att bli döpt av den helige Ande. Alltför många av de traditionella kyrkorna var nöjda med omvändelsen och nyfödelsen. För Pethrus hörd andedopet och tungotalet ihop med det kristna livet. I sina böcker stryker Pethrus under betydelsen av andedopet för pingströrelsens explosiva tillväxt.

Min egen upplevelse av Andens dop

När det gäller min personliga upplevelse av Andens dop ställdes jag inför den här sanningen som en nykristen medlem i Elimförsamlingen, Örebro. Andens manifestationer – dopet i Anden, Andens gåvor och frukt samt Andens ledning – lyftes ständigt fram i gudstjänsterna. Väldigt ofta möttes jag av budskapet att det var viktigt att vara andedöpt om jag ville bli ledare, äldste, söndagsskollärare eller pastor. Här fanns inga genvägar. Ville jag vara till välsignelse och tjäna Gud då skulle jag söka Andens dop omedelbart. Det gällde att ”tränga sig fram.” det kostade något att utrustas till helig tjänst. Och regeln var att Anden föll över ett heligt liv. Det betyder inte att man var fullkomlig.

I församlingen var man noga med att skilja på Andens närvaro och andedopet. Dessa fick inte blandas ihop eftersom de hade olika verksamhetsområden. Och det har vi ju sett från Barrats och Pethrus liv. De var hela tiden skilda åt. Andens närvaro hörde ju samman med Andens frukt och var karaktärsskapande, medan Andens dop var denna extra kraft som alla kristna behövde i själavinnartjänsten.

I sökandet efter Andens dop betonades samtidigt vikten av helighet och överlåtelse. Det var alltså ingen mening att som trollkarlen Simon i Apostlagärningarna 8 kap. söka Andens dop för egen vinning eller andra egoistiska motiv.

För mig tog det ungefär sex månader att nå fram till Andens dop. Då hade jag kämpat, bett och fastat. Ibland svek mig tron och jag kände som om jag var färdig att ge upp alltsammans. Men tittar jag i backspegeln märks det hur Jesus gått bredvid mig. Han tillät aldrig att jag tappade modet helt och fullt. Hela tiden fanns en öppen dörr tillbaka.

Och så hände det jag så innerligt längtade efter. I Tranås Pingstkyrka, en novemberkväll 1962, i ett så kallat eftermöte, föll Anden över mig och en kraft och salighet invaderade mig på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig. Jesus blev så verklig. Det var det första jag noterade. Andens dop ger oss en ny gudsupplevelse som förbliver resten av vårt liv. Naturen blev annorlunda. Jag såg Gud uppenbarad överallt. Hans spår var så tydliga. Men först och främst tändes en eld i mitt inre, en kraft som bara växte varje gång förnyades i min upplevelse av den helige Ande. Med andedopet kom så tungotalet. Mina talorgan ställdes till Andens tjänst och ord flödade ur min mun. Jag förstod att jag prisade Gud och välsignade Honom genom min Ande. Ja, hela mitt andliga liv fick en ny dimension, ett nytt skydd.

_________    Page Up     _________

© 2010 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.