Summering och kommentar... XX
Summering och kommentar omkring Örebromissionens rapport om doptolkning och doppraxis i ett ekumeniskt perspektiv.
På grund av den dopdebatt som förts under en längre tid inom PR och som nu fått direkta konsekvenser genom att flera pingstförsamlingar accepterar bandöpta som medlemmar, kan det vara på sin plats att ta en titt på den debatt som fördes inom ÖM under tidigt 1980-tal. Min redogörelse är en resumé och en kortare kommentar till ÖM:s doprapport. Förhoppningsvis kan den vara till hjälp för församlingar som står vid ett vägskäl i sina dopsamtal.
Rapporten som lades fram 1985 hade utarbetats av följande grupp: Sune Fahlgren, Hans Lundin, Joel Sahlberg, Tord Ström, Lennart Thörn och Bo Wetteus.
Inledning
I inledningen sägs att meningen var att "bearbeta frågorna om baptistisk doptolkning och doppraxis i ett ekumeniskt perspektiv." Anledningen är uppkomsten av ekumeniska församlingar, speciellt i konstellationen missionsförsamling och baptistisk församling. Där kommer dopfrågan i fokus.
Rapporten kom också fram som ett resultat av den karismatiska väckelsen, då man levde i husförsamlingar, umgicks i bönegrupper, och på det sättet ville bejaka varandras tro och dop.
Resultatet av arbetet kom att bestå av en exegetisk bearbetning av doptexterna och Skriftens undervisning av dop och församlingsgemenskap.
I gruppen företräddes olika schatteringar i den baptistiska dopsynen, men ingen linje förespråkas.
Dopet och Skriften
Före det kristna dopet fanns olika sk reningsbad inom de olika judiska grupperna, men det är troligtvis ingen av dem som ligger till grund för dopet. Det kristna dopet går troligtvis tillbaka till Johannes´ dop. De har flera likheter: 1) De skall förstås ur ett eskatologiskt perspektiv (Luk. 3:3, 7-9, 16f.; 2:14-36). 2) De var engångsdop, 3) de var inga självdop, 4) och de var kopplade till omvändelse (Apg. 2:38; Mat. 3:11). När det eskatologiska perspektivet syns tydligt i Apg att gudsrikestanken inramar boken från början till slut (Apg. 1:3; 28:31). "Apostlarna beskrivs vara sända att församla ett gudsfolk genom att fölrkunna om Guds rike och om Jesu betydlese för upprättandet av gudsherraväldet (Apg. 8:12; 28:23).
Man kan alltså säga att det eskatologiska motivet förbinder de båda dopen. Men et innebär inte att det kristna dopet är en upprepning av johannesdopet. Mellan dessa finns Jesu död och uppståndelse. Det kristna dopet går alltså tillbaka till johannesdopet.
När det gäller Kristi dop skall det inte förstås i ljuset av det kristna dopet. Kristi dop skall förstås utifrån hans kallelse, hans invigning till sin kommande frälsningsgärning.
Centrala Doptexter
Apg. 2:37-41
Utifrån ett frälsningshistoriskt perspektiv i sitt evangelium, fortsätter Lukas i Apostlagärningarna att klargöra vad församlingen är. Den kristna församlingen växer bl.a. med dem som låter sig döpas. I den beskrivningen finns plats för både massdop och enskilda dopförrättningar.
För det första är dopet i Apg ett hörsamhetens tecken och är intimt kopplat med omvändelsen. (Apg. 2:38-41; jfr. 11:18 med 10:44-47). Ofta framstår omvändelsen hos Lukas som en total förändring, ett radikalt handlingssätt från synden till Gud. Detta syns tydligt på Pingstdagen då 3.000 lät sig omvändas, trodde på Jesus och döptes. Dopets förutsättning är Ordets förkunnelse. (8:12-14; 16:31-33).
För det andra utfördes dopet i "Jesu Kristi namn." (Apg. 2:38; 10:48) eller till "Herren Jesu namn" (8:16; 19:5). Dopet "till Jesu namn" markerade skillnaden till Johannesdopet (Joh. 19:3-5). Kristna åkallar Jesu namn (9:14, 21) och bekänner därmed vem deras herre är. "Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina syner, och åkalla därvid hans namn." (Apg. 22:16). Rapporten anser att orden "åkalla Jesu namn" i Apg betecknar "hela den frälsningsgärning med vilken Jesus är förbunden."
För det tredje är dopet i Apg väldigt nära relaterat till Andens gåva. (2:38). Andens gåva utgör en viktig skillnad mellan Johannes botdop och det kristna dopet, där Anden utlovas som en fri gåva (dorean tou hagiou pneumatos).
Andens gåva är ett eskatologiskt tecken hos Joel 2:28ff.
I Hesekiel 36:25-28 hittar vi en intressant text som skulle kunna kallas "doptext" och som vänder sig framåt och blir ett eskatologisk händelse. Där finns fyra beståndsdelar: vattenbestänkning, hjärtbyte, Andens gåva och vandring i lydnad. Anden blir alltså tecknet på att det nya Gudsfolket till framtiden, och gudsfolket är ett eskatologiskt folk, ett upprättat folk. Dopet verkar inte mekaniskt en andemeddelelse, utan dopet är ett dop "till honom som 'döper i ande"
Rom. 6:1-11Det här är den kanske viktigaste doptexten hos Paulus och ja, hela NT. Men dopet är inte temat för det här textavsnittet. Det är inflikat i ett helt annat problem, nämligen den kristnes frihet från syndens välde och "tvingande nödvändighet" (5:12; 6:12). I föregående kapitel framgår det att det utkämpas en kamp mellan tvenne välden, syndens och nådens. (5:12-21). I Kristus överträffas syndens välde av nådens välde till liv (5:21). Den kristne förväntas att leva trons lydnad.
Vid utläggningen av dopets innebörd utgår Paulus från att det kristna dopet är ett är ett dop till Kristus." (6:3a). Det kan tolkas på två sätt: antingen finalt, dvs målsättningen för dopet är införlivning med Kristus. För det andra kan "till Kristus" uppfattas som en förenklad motsvarighet till uttrycket "till Jesu namn." Utifrån vad brukar beskrivas som "corpus-tanken", dvs att Kristus är huvudet för en ny mänsklighet, en ny kropp, vilket antagligen utgör grunden för texten i Rom 5:12-21, får man anta att uttrycket "till Kristus" beskriver ett införlivande med Kristus.
Det grundläggande skälet till att Paulus kan hävda att den kristne "dött från synden" (6:2) är att dopet till Kristus också betyder ett införlivande i hans livsöde, en sorts ödesgemenskap med Kristus. Den som döpts in i Kristus har döpts in i hans död. (6:3b). Det betyder alltså att dopet "till hans död" blir alltså ett dop en gång för alla in i Kristi död från synden." Prepositionen"med" i det här sammanhanget anspelar på att den kristne har blivit förenad med Kristus i hans död och korsfästelse. "Med" syftar därvid på att den döpte har införlivats i verkligheten och följderna av Kristi död och uppståndelse.
Vers 6:4 stryker under det faktum att vara införlivad med Kristi död betyder å ena sidan att vi blivit begravda med Kristus. Fördenskull har inte dopgraven blivit en grav, utan den döpte har genom dopet förenats med Kristus i hans grav. Beskrivningen om dopet som en begravning hänvisar troligtvis till dopsättet, dvs, till nedsänkning. På det sättet framstår dopet som slutet på syndens välde, på samma sätt som Kristi grav beskriver det definitiva slutet på syndens makt.
Följden blir nu att det liv den kristne lever nu är ett liv i den uppståndne Kristus. Genom samhörigheten med Kristus har den kristne förlorat rätten till sitt eget liv. Det tillhör Honom. Vi är korsfästa med Kristus.(Gal. 2:19b-20).
Det här betyder att den kristne har genomgått en positionsförändring gentemot synden och Gud. Ett byte av herre har genomförts i dopet. Den kristne är nu fri att leva ett liv för Gud (6:6-10).
Efter den faktiska situationen, en presens-situation, vi är döda från synden, kommer imperativen. Paulus uppmanar den döpte att leva i sitt dop. "Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyden deras begärelser." (1917 öv.) Vi kan alltså upprepa vad som sagts innan, nämligen att avsikten med dopet är att föra den döpte in i trons lydnad.
Vi skall helt kort även se på ytterligare ett par texter: Kol. 2:11-12; Tit. 3:3-7 och 1 Petr 3:21-22.
Kol. 2:11-12
Dopet är inte heller denna gång huvudtemat för ovanstående textavsnitt. Här är det inkilat i ett mer övergripande tema: vad innebär det att vara en kristen? Därför hittar vi sådana uttryck i texten som att vara "i Kristus," "i honom," och "med honom." Den kristne har del i Jesu fullständiga triumf över alla "andevärldens furstar och väldigheter." Kristus står över dessa makter. Det betyder alltså att den som är förenad med Kristus har del i detta faktum redan nu ´(v.10).
Även i denna text behandlar Paulus dopet i ljuset av den kristnes införlivande med Kristi livsöde: död, begravning och uppståndelse. Paulus tar upp omskärelsen, förmodligen för att svara dem som menade att även de kristna männen skulle omskära sig. Han hävdar därmed att alla hednakristna är omskurna. De har inte blivit omskurna med människohand utan med Guds, nämligen genom omskärelsen i Kristus (Kol. 2:11). Vad syftar Paulus på? Är det månne dopet? Ja, en del menar det. Men Paulus har troligtvis en annan förklaring.
Uttrycket i texten "genom att bli av med den syndiga kroppen" kan avse Kristi jordiska kropps död, en något annorlunda tolkning för de flesta. Men rapporten har faktiskt en intressant vinkling. För denna tolkning talar nämligen följande: För det första står uttrycket "genom köttets kropps avklädande i grundtexten som en parallell till "Kristi omskärelse." För det andra, I Kol 1:22 är det just genom Kristi "jordiska kropps" död som försoning skaffas. Kristi omskärelse syftar alltså inte på dopet utan mer på hans totala uttömning i döden. Han tog av sig hela si jordiska kropp i döden.
I denna omskärelse (avklädning) har den kristne del (11a) genom sitt dop till Kristus. Dopet blir alltså en begravning med Kristus (v 12a). Vi finner alltså återigen Paulus´ tanke om dopet som ett införlivande i Kristi livsöde, men nu beskrivet som hans (fullbordade) omskärelse, dvs hans jordiska kropps död.
Titus 3:3-7
Många forskare menar att den här texten var ursprungligen en del av en kristen hymn. Vissa menar att det var en dopsång. Hur som helst har den här texten likheter med andra doptexters innehåll såsom, Ef. 5:26; 1 Kor. 12:13; 1 Kor. 6:11; 1 Petr. 3:21. Vad kan man säga om dopet utifrån ovanstående text?
1. Dopet är rotat i Guds försoningsverk.
Att Gud frälsar i dopet betyder att han i sin nåd gör sådant som vi inte kan åstadkomma, nämligen födelse och förnyelse. Nu skall ingen tro att dopet verkar mekaniskt som man menade under skolastiken på medeltiden, dvs, ex o´pere oper´ato, i och genom att handlingen utfördes. Nej, rapporten slår ordentligt fast att det är ett verk av den Helige Ande. (V.5)
2. Dopet har även en eskatologisk syftning
Genom dopet erfars redan nu den nya tidsålderns liv. "I Kristus" är en ny skapelse möjlig. Andens erfarenhet blir en försmak av delaktigheten i framtidens rike. Vi har fått löfte om evigt liv (v.7).
3. Tron i dopakten
Vi har sett hur Anden och Dopet hör samman. Men även om tron (som i många andra av paulinska doptexter) saknas betyder inte att tron har sin plats i dopförkunnelsen. Här underförstås tron.
1 Petr. 3:21-22
Doptexten finns här inramad i en förmaningstext, att vara beredd att lida förföljelse. I den här doptexten sägs det uttryckligen att dopet frälsar. I dopet är det alltså fråga om ett verkligt andligt skeende, en verklig räddning. Precis som Noas ark blev till frälsning har Gud nu anvisat dopet. Det ser ju därmed ut som om sakramentalisterna får rätt till slut. Men texten tycks mena att det är varken vattnet, liturgin, inte heller bönen eller löftet till Gud, utan Jesu uppståndelse som är den verksamma kraften. I kraften av Jesu uppståndelse får den döpte del i den räddning som vida överträffar Noas räddning från syndafloden.
Ett Utkast till en Biblisk Dopteologi
I ljuset av ovanstående doptexter kan det vara på sin plats att försöka sig på ett utkast till en biblisk dopteologi. Denna teologi måste grundas helt och hållet på Skriften som högsta norm. Därför blir det följande en sammanfattning och systematisering av den bibliska dopundervisningen. En systematisering är möjlig pga av två anledningar:
1. Ordets normerande karaktär.
Ingenstans i Skriften har någon författare sammanställt en systematisk dopundervisning Den finns ofta gömd eller integrerar i förmaningstexter eller appliceringen av Jesu verk i den kristne.
2. Följdfrågor
Vid ett studium av texterna uppkommer vissa följdfrågor som bör ställas till texterna. Sådana frågor söker svar på huruvida dopet är ett sakrament eller inte. Är dopet endast en symbolhandling som det är i vissa amerikanska pingströrelser?
Rapporten kommer i fortsättningen att beröra två fundamentala aspekter: 1. Dopet till Kristus och 2. Dopet till Kristi kropp.
I. Dopet till Kristus
Många framställer dopet som en lydnadshandling. Här menar rapporten att lydnaden ibland missförstås. Det kan inte syfta på att man skall döpa eller att man skall låta sig döpas. Det kan inte heller i första hand vara en lydnad mot formen att dopet skall ske genom nedsänkning, med hänsyn till "att såväl begreppet döpa som det nt-liga bildmaterialet antyder ett sådant dop. Visst bör lydnaden gälla här också. Men troheten bör gälla NT´s samlade förståelse av dopets innebörd. Dopet handlar i första han om ett möte med Kristus. Dess förnämsta kännetecken är dess kristologiska bestämmelse. Underlåter man att utgå från Kristus kan varken form eller ålder bevara dopet som ett kristet dop.
Vi märker hur rapporten betonar Kristusrelationen först och form och ålder underställs den. Detta är något att diskutera i våra led.
I.1. Dopet och frälsaren.
Det kristna dopet har med det kristna livets initialskede att göra. Målsättningen är att förena den troende med Kristus. Den som döps till Jesu namn döps till Kristusöverlåtelse. Det är framför allt Paulus som betonar den här delen av dopet. Enl. Rom. 6 inlemmas vi i Kristus genom dopet och i Gal. 3 förmedlas även där gemenskapstanken med Kristus genom dopet. I Petrus brev får dopet något av ett förbundsslut eller en invigningsakt.
I.2. Dopet och Nåden
Två olika tolkningar står mot varandra ifråga om dopet och nåden. För det första hittar man hos baptisterna den symboliska tolkningen, dvs, att dopet symboliserar i sitt yttre skeende något som redan hänt invärtes. För det andra finns en sakramental tolkning, varigenom en frälsande nåd förmedlas. Att dophandlingen särskilt när man använder sig av nedsänkning, har mycket av symbolik i sig är något som de allra flesta accepterar. Nedsänkningsdopet, tillsammans med bibelns bildspråk - avklädning och påklädning - talar om rening från synd, den gamla människans död och uppståndelse. Men faktum kvarstår huruvida Guds nåd är aktiv i dopet eller om vi endast skall uppfatta dopet som en ren symbolhandling.
Rapporten menar att vad som talar för ett nära samband mellan dop och nåd är följande:
1. För det första har vi redan sett att det förekommer bibeltexter med uttryck som "till Kristus" och "döpa in i." De har ju båda final betydelse, uttrycker en målsättning, en avsikt. Uppenbarligen är avsikten med dopet en intimare förening med Kristus.
2. För det andra inramas ju doptexten i Rom 6:3ff av sådana frågor som, Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större? etc. Den kristne förklaras stå under nåden. Nåden härskar. Nåden är en verklighet i Kristus. I Rom. 5:15b läser vi om "nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus." Som ett nådemedel bör det betyda det medel genom något förs in i eller in under Guds nåd i Kristus.
3.För det tredje avser dopet att förena de som döps inte bara med frälsaren utan också med hela Guds frälsningsverk genom Kristus. Dopet blir ett dop till syndernas förlåtelse. Vi blir delaktiga i hans livsöde.
Det verkar alltså som om dopet är nära förbundet med Guds nåd. Men vi får inte luras att tro att nåden är helt skild från tron. Rapporten hävdar bestämt trons roll och förtröstan på evangeliet om Jesus Kristus.
I. 3. Dopet och tron
Att tron har en viktig del i hela frälsningsprocessen är uppenbart i Guds Ord. Det skulle därför ses som onaturligt om inte tron också vore förknippad med dopet. Så är också fallet. I Markus 16:16 läser vi: "Den som tror och bliver döpt skall bli frälst." Dopet är en del i Guds handlande med människan och hennes frälsning, men det är inte isolerat eller oberoende av tron. Rapporten talar om dopet som "en genuin mötesplats mellan människan och Gud."
Med dopet följde redan tidigt en bekännelse om tro på Kristus. På det sättet framställs dopet som ett svar på Guds kallelse, Guds tilltal. Därför blir dopet Guds initiativ. Men i dopet låter sig dopkandidaten döpas. Han döper inte sig själv. Handlingen ligger i en annans händer.
Att dopet och tron hör ihop märks av flera doptexter. Se Apg. 2; ; 10; 16.
Tron blir alltså en nödvändig förutsättning för dopet. Men tron och dophandlingen kan inte ensamt eller tillsammans verka frälsning och förvandling hos en människa. Rapporten pekar på tre förutsättningar för att dopet skall ha någon verkan.
1. För det första bygget de på det redan fullbordade frälsningsverket i Jesu död och uppståndelse.
2. För det andra, verkar inget om inte Gud verkar genom sitt ord och sin ande ( Tit. 3:5; Ef. 5;26; 1 Hor. 6:11).
3. För det tredje förutsätter dopets verkan inte bara Ordets förkunnelse utan även tron som kommer av predikan.
I. 4. Dopet och livet
Eftersom lydnadsaspekten i dopet har haft en framskjuten plats under alla år kommer den här punkten att bli synnerligen kortfattad. Vi är alla överens om att dopet förutsatte inte helgelse och ett rent liv, utan snarare är det så att dopet leder in i ett nytt Kristusliv. "I Kristus" är den troende fri från syndens makt att leva gudfruktigt. Dopet innebär på ett särskilt sett slutet på den gamla människans själviska existens och innebär ett löfte om uppståndelse och evigt liv. Det är ett eskatologiskt tecken som pekar på en tid av fullbordan vid Jesu återkomst.
II. Dopet till Jesu Kropp
II. 1. Församlingen
Framställningen i rapporten betonar helt riktigt avsaknaden av bibeltexter som ger en systematiserad framställning av församlingen. Det har hänt ofta att ordet ekklesia har pressats på dess etymologiska innebörd till att betyda en utkallad skara. Men NT lägger ingen betoning på dess etymologi. I stället är det troligare att det går tillbaka till det hebreiska qahal, översättning av ekklesia från Septuaginta. Ordet får då betydelsen av den "gudstjänstfirande församlingen." SE 5 Mos. 4:10; 9:10; 18:16: 22:2 etc. Jfr. Med Apg. 7:38.
I NT framstår ekklesia som ett funktionellt begrepp. Det betyder helt enkelt den grupp människor som på en viss utvald ort samlas till gemensam gudstjänst in för Gud. Gudstjänsten blir centrerad kring Kristus. Församlingen har uppstått på Guds initiativ.
Ordet församling framställs i NT i både ental och flertal. Dvs. som en viss lokalförsamling eller en grupp församlingar i ett visst område. Varje lokalförsamling "är var för sig församling i kvalificerad mening; den är en lokal manifestation av Kristi församlings fullhet."
Församlingen framställs under många bilder: som Kristi brud, et tempel, Guds åkerfält, Guds familj, de heliga Kristi kropp etc. Det är en levande organism som hålls samman genom sitt centrum, församlingens huvud Jesus Kristus.
Man talar ibland om den osynliga och den synliga församlingen. Det är viktigt att hålla i minnet att församlingen aldrig enbart kan ha en osynlig aspekt. Här är det på sin plats att nämna om Lewi Pethrus och hans kamp i att betona den lokala församlingens synliga aspekt. Det var nämligen den enda kyrkliga organisation han godkände. Hur som helst talar rapporten om att församlingens synlighet uppenbaras genom sitt liv och sammanhållning: Ordets förkunnelse, sakramenten, gemensam bön omsorg om varandra och ett levande missionsansvar. (Se Apg. 2:41-47; 1 Kor. 12:4-30; Ef. 4:1-6; Fil. 1:27-2:11 etc.). Eftersom de nytestamentliga breven har en lokal adressat ofta flera på samma gång (1 Petr. 1:1-2; Jak. 1:1; Upp. 1:4) förutsätter det någon form av tvärkyrklig gemenskap mellan församlingar.
II. 2. Dopet och församlingen
I Apostlagärningarna syns det tydligt hur dopet hör samman med omvändelsen (Apg. 2:38-41). Därmed hör dopet ihop med tron, och Kristusbekännelsen. Med de döpta växer föersamlingen. (2:41).
Även hos Paulus hur dopet tillhör invigningen till eller den initiationsprocess genom vilken den troende inlemmas med Kristus och med dem som tillhör honom. Att vara i Kristus blir likvärdigt med att vara inlemmad i hans kropp, och med alla de troende världen över.
Dopet till Kristus är alltså en synlig handling genom vilken vi blir delad av Guds stora familj, Kristi kropp. Se ex. Ef. 4:5 där texten talar om hur dopet skapar enhet och inte splittring. Av den anledningen framstår dopet som en integrerad del inte bara i frälsningen utan även i relationen troende emellan. Det finns ingen församling bestående av enbart troende och inte döpta. Vad som är intressant i den här rapporten är den uttryckliga betoningen av att det inte finns något "ensidigt individuellt förhållande till Kristus, så att någon skulle höra till den osynliga gemenskapen, Kristi kropp, utan att vara del av den synligt församlade gemenskapen på en ort. Nya Testamentet känner bara till ett synligt församlande av det eskatologiska gudsfolket i vilket dopet utgör ett grundläggande tecken."
Kommentar:
Utan tvekan har gruppen som jobbat med den här rapporten varit noga med att ge en så tydlig och överskådlig framställning av dopet som möjligt. Det kristna dopets relation till johannesdopet upplever jag som riktig och i överensstämmande med aktuell forskning.
Tycker också att man gjort rätt att inte överdriva den etymologiska betydelse av -ekklesia - eftersom inte heller NT gör det. Qahalbegreppet i GT är därmed mer i överensstämmelse med idén bakom församlingsbegreppet. Annars hade ju ekklesia en speciell betydelse i det grekiska samhället i betydelse folkförsamling både i allmän och politisk betydelse. Så grundbetydelsen blir ju ändå en grupp människor som kommit tillsammans för någonting. I biblisk mening gäller det gudstjänst. Det säger emellertid inte att man inte kan studera församlingsbegreppet utifrån betydelsen "en utkallad skara." (1)
Intressant är att man inte behandlat den grekiska betydelsen av ordet "baptizo." Här menar jag att det finns argument som talar för nedsänkning som ursprunglig form i ordets betydelse, även om jag är fullt medveten om att ordet har en vidare betydelse, som tex. rena eller tvätta. De allra flesta evangelikala verkar instämma i att nedsänkningen är den ursprungliga formen, vilken med tiden förändrats till "watering, then to sprinkling, sometimes to mere moistering." (2) Hendrikus Berkhof menar att den här förändringen i dopsättet har fördunklat själva innebörden av dopformen som det illustrertas i ex Rom 6.
Textinterpretationen känns riktig och är i överensstämmelse med doptexternas innebörd. Man har inte varit rädd för ett sakramentalt språk som "dopet och nåden," men har lyckats med att hålla i sär "tron och nåden" på ett sätt som utgör ett intressant närmande till icke-baptistiska grupper, men ändå stannar med bred marginal inom den baptistiska dopsynen. Det framträder också ett synergistiskt mönster i rapporten, dvs. både Gud och människan handlar tillsammans i dopet. Gud kallar och människan svarar genom att tro och förtröstan på Kristis verk. Resultatet blir ett införlivande med Kristus och de troende. Begreppet ex opere operato har inget i baptistisk teologi att göra.
Det känns också viktigt att man i rapporten knutit dopet till Kristus och inte till människan. Symboliken i dopet finns i formen, men det är inte det viktigaste i dopförrättningen. Syndaförlåtelse och inlemmande med Kristus är och förblir hörnpelarna i dopet. Det här argumentet leder också till att dopet bör ligga så nära frälsningen som möjligt för att doptexter som Rom. 6 och Mark 16 skall få den betydelse som det ligger i textlydelsen.
Det ovan sagda och kommenterade bildar grunden för en andra del som kommer att handla om dopet i det ekumeniska perspektivet. Hur ställer vi oss till den nya situationen med ekumeniska församlingar och dopfrågan. Finns det plats för "justeringar" i vår dopsyn? Det kommer att utgöra den andra delen av min summering och kommentar till ÖM´s doprapport från 1985.
___________________________________________1. För en intressant diskussion omkring ekklesiabegreppet, se Thomas C. Oden, Life in the Spirit (San Francisco: Harper, 1992).
2. Hendrikus Berkhof, Christian Faith (Grand Rapids: William B. Eerdmans Publishing House, 1979), pp. 355-356).
____________________________________ Page Up _________________________________________________
© 2005 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.