2 Summering och ...                                                         XX                         

Summering och analys av ÖMīs doprapport 1985

Del 2

Under de sista 25 åren har mycket skett inom den svenska kristenheten. Vi har haft flera riksekumeniska samlingar. I Göteborg (G 72), Västerås (V77), Jönköping (J 83) och Örebro (Ö 89) har praktiskt varje kyrkosamfund varit representerad. ⁽¹⁾ Dessutom har flera frikyrkomöten ordnats under åren. Sammanslagningen av Fribaptisterna, Helgelseförbundet och ÖM till Nybygget är en annan händelse som låtit tala om sig. Även om dessa ekumeniska samlingar inte medförde några direkta resultat för PR innebar de ändå att förstärka det andliga klimatet. Flera av våra ledare var direkt aktiva i både förberedelsearbetet och som talare.

Det pågår alltså en nyorientering av ekumeniken i vårt land. SKR är det senaste som "drabbat" den evangelikala frikyrkan. Jag har förut nämnt om att eventuellt medlemsskap kommer att bli en gigantisk teologisk utmaning de närmaste åren.

När ÖM lade fram sin rapport 1985 hade man bakom sig en lång tid av karismatiska aktiviteter. Det rådde vissa spänningar inom rörelsen och det fanns anledning att se över hela dopdebatten, eftersom det uppkommit olika åsikter i dopfrågan. Man gjorde därvid det enda rätta man tillsatte en kommitté som såg över både textinterpretationen, den teologiska analysen och traditionen. Resultatet blev en gedigen och balanserad redogörelse.

Den första av mina två redogörelser behandlade en del som nog de allra flesta pingstledare kan ställa sig bakom. För det var ändå en teologisk reflektion utifrån doptexterna. Personligen ser jag inte alltför många hinder i den delen.

Problemet uppstår onekligen när vi försöker koppla ihop dopsynen med det ekumeniska arbetet. Och det var faktiskt vad som hände. För inom baptiströrelsen finns flera traditioner som man var tvungen att ta hänsyn till. Låt oss helt kort blicka in i den verkligheten..

Dopsynen inom baptiströrelsen

Församlingarna som var knutna till ÖM i ett nära samarbete var baptister och företrädde följaktligen troendedopet och troendeförsamlingar.

Rapporten stryker under att den baptistiska rörelsen förutsätter tro och medlemsskapet förutsätter troendedop. Praxis har varit att döpa genom nedsänkning. Personen i fråga måste innan ha tagit emot Kristus som sin personlige frälsare och herre. Dopet leder normalt till medlemsskap. Den här uppfattningen eller praxis har uppfattats (lägg märke till orden) vara ett uttryck för trohet mot Nya Testamentets undervisning såsom det tillämpades av den tidiga kyrkan.

Efter det att baptiströrelsen trädde fram på 1500-talet har två riktningar präglar rörelsen. De har i viss utsträckning också funnits i ÖM.

Somliga har stått för en reformert dopsyn där den symboliska betydelsen varit dominerande. Det är ju även den som till största delen varit rådande inom PR. En annan grupp har menat att dopet bättre kunnat beskrivas som en "mötesplats, där Gud "handlar med människan och människor i tro säger ja till detta handlande." Båda interpretationerna har funnits representerade i den svenska baptismen. Samma sak gäller ÖM:

Går man till 1900-talet kan man observera en förskjutning mot en mer sakramental syn bland baptistteologer. Exempel på sådana är George Beasley-Murray, Johannes Schneider och svenskarna Harry Månsus och Torsten Bergsten. De företräder en syn där Guds och människans handlande får mera synergistiska drag, med både människan och Gud i samverkan. Alla dessa teologer "förkastar en ensidig betoning av dopets objektiva eller subjektiva sida."

Inom baptismen har man förfäktat idén att Nya Testamentet stöder "trosdopet och troendeförsamlingstanken." Det kan vara intressant att redan här understryka att betoningen i rapporten inte ligger så mycket på dopformen (nedsänkningen) utan på den troendes relation till `Kristus. Det skapar naturligtvis en öppning för en större acceptans av troendedöpta genom begjutning.

Även om baptismen har eftersträvat en så stor likhet som möjligt med det urkristna dopet och dess mönster, har man genom att avvika från det, hamnat "i en återvändsgränd." Harry Månsus, känd svensk baptistteolog, skriver följande:

Baptismen har hamnat i en återvändsgränd med sin dopförkunnelse och doppraxis. Å ena sidan känner man sig bunden av missionsbefallningen och av arvet från de oförvägna baptistiska förfäderna, men å andra sidan har man tillåtit dopet att få en plats i förkunnelse och undervisning som visar sig vara allt ohållbarare både utifrån Nya Testamentet och utifrån den nutida kyrkliga situationen. Vad har då inträffat som gör baptismen obiblisk just på den punkt man vill göra Bibeln den största möjliga rättvisa? Svaret är uppenbart: De troendedöpta kyrkorna har inte förmått hålla fast vid den nytestamentliga dopsynen utna har låtit omvändelse och dop bli två olika beslut, två olika upplevelser . . . Dopet kommer med nödvändighet att framstå som ett annat steg på livets väg, vilket kanske tas först flera år senare.

Dopets förändrade plats har medfört en farlig förskjutning av de teologiska accenterna. Medan Nya Testamentet så starkt betonar att det är Gud som handlar med oss i dopet, håller dopet inom baptismen på att bli en i hög grad mänsklig handling, då det är vi som lyder, bekänner, ja till och med 'uppfyller all rättfärdighet' likt Jesus (Matt. 3:14f.). Givetvis talar man fortfarande om 'dopets välsignelse', men det visar sig alltid svårt att teologiskt precisera vari denna välsignelse ligger. ⁽²⁾

På samma sätt som baptistteologen Beasley-Murray stöder en radikalisering av dopav den baptistiska dopförkunnelsen så stöder Månsus en starkare betoning av det apostoliska mönstret. Det är intressant hur lika PR ligger baptisterna i deras förskjutning av dopförkunnelsen och de teologiska accenterna. Jag skall återkomma till det i min slutreflektion.

Symbolik och sakramentalism bland ÖM -anhängare och andra kristna

När man jämför baptismen och deras dopsyn så kommer den ju till en markant skillnad när den jämföres med dopsynen inom de äldre kyrkorna, såsom katolska, ortodoxa och lutherska kyrkorna. Medan tron och omvändelse (och symboliken) spelat en dominerande roll inom ÖM har sakramentalismen dominerat de äldre samfunden. Det här kan ju förklaras utifrån Guds och människans roll i frälsnings- och dopsynen inom de olika grupperna. Inom de etablerade kyrkorna ligger betoningen på Guds handlande (sakramentalism) medan baptismen betonar människans handlande.

Bland de reformerta kyrkorna har ju den symboliska tolkningen varit dominerande. Det förstärktes ju på 1900-talet genom att Karl Barth framstod som en kraftfull försvarare av denna dopsyn. ⁽³⁾ Han ifrågasätter det dop som människan inte mottar med en "ansvarsfylld villighet och beredskap att motta löftet om Guds nåd." Det betyder inte att Barth helt ogilitghetförklarar dopet, men ifrågasätter dess riktighet.

År 1983 utkom "Oikoumene: Dop, Nattvard, Ämbete," den officiella texten (den sk Lima-texten från 1982), från Faith and Order, vilket är ett departement inom Kyrkornas Världsråd. I den svenska utgåvan medföljde även kommentarer från olika samfund. PR representerades på ett föredömligt sätt genom Björne Erixon. ⁽⁴⁾ Det intressanta är vad rapporten säger i anslutning till Faith and Order dokumentet: För att spegla hur dopet tolkas idag i ekumeniska sammanhang och samtidigt visa att i själva verket är det inte dopteologin som skiljer kyrkorna åt utan snarare doppraxis. Det framgår tydligare om vi studerar några rader ur dokumentets inehåll:

Dopets Innebörd

"Dopet är tecknet på nytt liv genom Jesus Kristus. Det förenar den som döpes med Kristus och hans folk . . . Dopet är delaktighet i Kristi död och uppståndelse (Rom. 6:3-5; Kol. 2:12), att tvättas ren från synd (1 Kor. 6:11), en ny födelse (Joh. 3:5) . . . "

Omvändelse, förlåtelse och rening

"Det dop som gör kristna delaktiga i Kristi döds och uppståndelses mysterium, är förbundet med syndabekännelse och hjärtats omvändelse. . . "

Andens gåva

"Gud skänker alla döpta människor den Helige Andes smörjelse och löfte, märker dem med ett sigill och inplanterar i deras hjärtan borgen för deras arv som söner och döttrar hos Gud."

Dop och Tro

"Dopet är både Guds gåva och vårt svar på denna gåva . . . Att tron är nödvändig för att motta den frälsning, som innefattas och uttryckes i dopet, erkännes av alla kyrkor . . . Dopet har inte bara med en tillfällig erfarenhet attgöra: det hänger samman med en livslång växt in i Kristus . . . I sin tillväxt i det kristna troslivet demonstrerar de döpta troende att mänskligheten kan pånyttfödas och befrias . . . På samma sätt inser de att dopet som dop till Kristis död har etiska konsekvenser . . . "

Det intressanta är att fortsättningen av det här dokumentet visar med största tydlighet att det största hindret i de ekumeniska samtalen är relationen mellan tro och dop. Det är ställningen till dessa båda som avgör inställningen till barndop och troendedop. Nu är det så att (låter som en paradox) de allra flesta kyrkor håller med om att det finns en samhörighet mellan tro och dop. Problemet är bara hur det skall beskrivas och definieras. Skillnaden är ju känd vid det här laget. I det baptistiska dopet föregår tron dopet, medan i barndopet betonas den ställföreträdande genom kyrkans och föräldrarnas tro. Längre tillbaka hände det ofta att man tillskrev barnet en egen tro.

AKTUELLA FRÅGOR

Orsaken till den aktualisering som skett när det gäller dopfrågan, är den ökning av ekumeniska församlingar som skett den senaste tiden. ⁽⁵⁾ Det har ju formats olika konstellationer såsom, baptister missionare, baptister pingstvänner, PR-ÖM-SMF etc. Det har gjort att dopfrågan fått en särskild belysning. Det har naturligtvis blivit mer kännbart när en barndöpande och troendedöpande församling slagits ihop.

Frågorna som uppstått har varit bl.a. följande:

1. Ska Örebromissionen som baptistisk missionsorganisation stödja eller avråda lokalförsamlingar, som begär råd inför ett sådant samgående?

2. Är sådana ekumeniska församlingar i linje med den dop- och församlingssyn som Örebromissionen företräder?

3. Kan en sådan ekumenisk församling få samarbeta med Örebromissionen på samma villkor som övriga församlingar?

För det första kan inte ÖMīs ledning bestämma över lokalförsamlingarna i sådana här frågor, men det är ändå dess skyldighet att ge svar till medlemmarna i sådana här viktiga frågor. Speciellt i en tid då man inte längre känner samma skyldighet att föra samfundsarvet vidare. Man är inte längre lika bunden av sitt eget samfund när man flyttar till nya platser. Ofta är det församlingens geografiska plats eller ens barns kristna relationer som bestämmer församlingstillhörighet. I detta föränderliga läge med ett nytt ekumeniskt klimat känns det naturligt för ÖM att fråga sig huruvida "det är möjligt och önskvärt att i ett förändrat ekumeniskt läge fortsätta konsekvent företräda en sluten baptistisk församlingssyn." Eller kan man kanske införa et sk. "öppet medlemsskap." En f råga man ställde sig var också huruvida de gör "rätt mot den enskilde och mot andra församlingar med en annan dopsyn, om de konsekvent har troendedopet som villkor för medlemsskap i församlingen?"

De här frågorna leder direkt in i dopets relation till medlemsskapet.

Dop och medlemsskap

Det är ingen överdrift att säga att de flesta kyrkor kräver dop för medlemsskap. Dopet blir alltså vägen in i kyrkans gemenskap, in i Kristi kropp. Även Svenska Kyrkan omfattar den här doktrinen i teorin men inte i praktiken. Det har inom Sv. Kyrkan pågått en livlig debatt omkring dop och medlemsskap. Från högkyrkligt har protesterna varit kraftigast. Naturligtvis. ⁽⁶⁾ Alltför många odöpta medlemmar tillhör Sv. Kyrkan, vilket är otillfredsställande. I rapporten Dopet-teologiskt, kyrkorättsligt och pastoralt förordar man att medlemsskapet i Sv. Kyrkan regleras kyrkorättsligt så att det grundas på dopet.

Mot en sådan utveckling har bl.a Ragnar Bring i boken "Dop och medlemsskap" (1979) protesterat eftersom man därmed ser till att dopet förlorar sin egentliga innebörd. Han säger: "Dopet kan inte framställas som en inträdesbiljett till det samfund som skall vara evangeliets och den förekommande nådens tjänare." Det vill säga Ordet och sakramenten är kanalre som förmedlar Guds nåd ut till människan. Att kräva dop som medlemskrav är att låta dopet få en totalt felaktig innebörd. ⁽⁷⁾

Bland baptisterna har dopet alltid ansetts vara medlemsgrundande. Emellertid (och det har vi redan sett) är inte dopet längre ett omvändelsedop. Eftersom dop och medlemsskap blivit två skilda upplevelser kan det gå lång tid från tro till medlemsskap. Dopet blir på det här sättet mer ett "föreningsdop" än ett omvändelsedop. Och här överensstämmer ÖM:s syn med vår. Vi här problem varje gång vi skall förklara de texter som talar om rening, omvändelse och Andens gåva i relation till dopet. Det verkar som vi fått ett dop som "hänger i luften" avgränsat från den ursprungliga betydelsen.

Troendedop och barndop

Det är tragiskt att i stället för att bli ett enande sakrament har dopet blivit ytterst splittrande. Rapporten visar detta genom att poängtera hur det gått två huvudströmmar genom den protestantiska kyrkohistorien. Det är speciellt sant efter reformationen, då baptistiskt och lutherskt dop uppträtt parallellt.

Baptismen hävdar frimodigt att det baptistiska dopet går tillbaka till Nya testamentets apostoliska församling. Det erkänns numera av många teologer och företrädare för barndopstraditionen. ⁽⁸⁾ Trots det som sagts om det baptistiska dopet måste man hålla med om att barndopet har en lång tradition med början omkring 200. e.Kr. Men den stora frågan har alltid varit huruvida man kan härleda den tillbaka till urkristen tid. Nya forskare menar att "man utifrån jämförelsen proselytdopraxis och familjedoptexterna i Apg indirekt kan visa på en tidig barndoptradition. Men att det råder stor osäkerhet om dess tradition framgår även av Faith and Orders rapport:

Man kan inte utesluta möjligheten att barndop praktiserades i apostolisk tid, men dop på grundval av personlig bekännelse är det mönster, som tydligast omvittnas i Nya testamentets skrifter.

Även om det historiska argumentet för barndopets existens visar sig svårt att föra till bevis, använder man sig numera mer och mer av teologiska argument. Man menar att barndopet mycket väl kan passa in i Nya testamentets uppfattning av dopets väsen och mening. Den reformerta kyrkan leder ofta barndopet tillbaka till den bibliska förbundstanken: på samma sättet som det gt-liga gudsfolkets barn inbegreps i Guds förbund med folket genom omskärelsen, menar många att barnen inbegrips i det nya genom barndopet. I Sverige försvarar man ofta barndopet med motiveringen att det är ett uttryck för Guds förekommande nåd. För att logiskt föra ett sådant resonemang i hamn måste även arvssyndsläran passas in i schemat.

När det gäller förhållandet tro och dop hänvisar man mer sällan till barnets egen tro, även om det förekommit. Man döper som regel efter två huvudlinjer: antingen med avseende på deras framtida tro eller också döper man i kraft av kyrkans och föräldrarnas tro.

Baptismen och barndopet

Låt mig bara kort säga att baptismens inställning till barndopet har varit klart avvisande. Barndopet är för de flesta (svenska) baptister inget dop. Det avviker ju oerhört från NT-s dop som bygger på omvändelse och personlig tro. Av denna anledning har man inte tvekat att döpa om barndöpta som sökt medlemsskap och kyrkogemenskap i baptistkyrkorna. Tillsammans med väckelserörelserna i stort har man menat att de små barnen (oavsett om de är döpta eller inte) är inneslutna i Kristi försoning. Det kan nämnas att den kände baptistteologen Beasley-Murray också avvisar barndopet. Han menar också att de ekumeniska samtalen skulle må bra av att man erkände att det i stället för ett dop som NT talar om, finns det idag två dop.

Influensen från Karl Barth och hans bok "Det kristna dopet."

Karl Barths bok Det kristna dopet har i viss mån påverkat dopdebatten. Han gjorde ju gällande att barndopet var "ett oklart dop." Till Barths tolkning har baptistteologen och docenten i kyrkohistoria, Torsten Bergsten anslutit sig. Han menar att barndopet är ett oklart dop eftersom "tro och dop skiljs åt i tiden och erfarenheten."

Vi märker alltså hur det inom baptismen finns olika hållningar till barndopet. Vilken inställning man tar i frågan påverkar mycket riktigt de ekumeniska samtalen. Enligt traditionell baptistisk hållning är troendedopet utan tvekan det som är det bibliska dopet. Någon konsensus inom baptismen för barndopet som ett "oklart dop" modell Barth finns inte ännu.

Dopet-ÖM-Ekumeniken

Helt riktigt understryker rapporten att "ekumenik och gemenskap mellan kristna med olika doptraditioner inte är beroende av en total samsyn i dopfrågan." Man har på senare år (bl. a. under inflytande av den karismatiska rörelsen) samlats ihusgrupper, bönegrupper och andra ekumeniska konstellationer. Men dopfrågans lösning pockar fortfarande på en lösning.

A. Barndöptas ansökan om medlemsskap

Det råder fortfarande stor tveksamhet inom baptiströrelsen hur man skall ställa sig till en barndöpt som önskar medlemsskap i församlingen. För en barndöpt som inte räknar sitt dop som ett kristet dop, innebär inte ett baptistiskt dop ett "omdop."

För de barndöpta som senare i livet kommer till personlig tro och därmed vill räkna sitt barn dop som ett verkligt dop har det inom baptismen funnits två linjer:

1. Man erbjuder konsekvent medlemsskap endast till sådana som är döpta på grundval av personlig bekännelse och tro. Det här får inte uppfattas som ett uttryck för hårdhet. Det är ytterst sett endast ett uttryck för trohet mot Guds Ords undervisning och praxis. Därför döper man även sådana medlemssökande. Men det här är ändå ett kompromissande med bibelns undervisning eftersom dopet härvid blir ett föreningsdop och inte ett omvändelsedop!!

2. För en mindre grupp baptistförsamlingar håller man sig till ett "öppet medlemsskap."

Det betyder att man kan bli medlem utan att vara troendedöpt. (Det är exakt den praxis som råder inom Assemblies of God i USA. Man predikar förvisso troendedop och de allra flesta låter sig döpas genom bekännelse av sin tro och genom nedsänkning.).

2.a. Motiveringar för det "öppna medlemsskapet" är olika. Men teologen Beasley-Murray menar att en människa som har en personlig tro på Kristus är redan en del av dennes kropp och att då kräva omdop vore att förfela själva idén bakom dopet.

2.b. Torsten Bergsten är företrädare för en annan idé: Han har mer än många andra velat gå de barndöpta till mötes och varje tendens som pekar på "omdop" måste undvikas. ⁽⁹⁾ Därför menar han att även om barndopet är ett "oklart" dop så är det ändå ett kristet dop.

2.c. En tredje ståndpunkt menar att "utan att erkänna vederbörandes barndop är man dock beredd att respektera individens samvete och bevilja medlemsskap.

Sådana här ställningstagande uppfattas av många som ett kompromissande med dopets innebörd och den bibliska församlingssynen. I de ovannämnda fallen kompromissar Torsten Bergsten med dopsynen när han antar barndopet som ett kristet dop. Han komproimissar även med församlingssynen då han beviljar medlemsskap på grund av samvetet och inte tro och omvändelse. Beasley-Murray komproimisssar med församlingssynen, eftrersom han låter vem som helst bli medlem utan hänsynstagande till om dopet är ett kristet dop eller inte. Det som är för ett öppet medlemsskap är ofta dem som föreslår sammangående av församlingar av olika dopsyn.

Konklusion och Analys:

Eftersom ÖMīs analys och rapport i mycket överensstämmer med PRīs syn i dopfrågan, kan den här delen bli verkligt kort. Men jag vill ändå lyfta fram några saker som får oss att tänka till:

1. För det första har vi märkt att betoningen ligger inte vid nedsänkning även om det är en del av baptisttraditionen. Den bör vidmakthållas, men bör inte prioriteras i dopsamtalen. PR bör naturligtvis fortsätta med troendedopet genom nedsänkning, genom att det ger en levande beskrivning av Rom. 6 och identifikationen med Kristus. Jag menar att vi kan myxcket väl, som baptiströrelsen antaga medlemmar som blivit döpta i lutherska kyrkan som vuxna. Här kan inte begjutningen vara avgörande. I alla fall bör rejäla studier och samtal tas i frågan.

2. Vi borde även ta oss en funderare på tiden mellan tro och dop. Jag delar helt och fullt rapporten att vårt dop har mer och mer antagit formen av medlemsdop. Vi måste hålla i sär begreppen tro och dop å ena sidan och medlemsskap i en juridisk förening å andra sidan. Tiden mellan tro och dop skall göras så liten som möjligt för att på det sättet överensstämma med bibliskt dop.

I en insändare i Nya Dagen för några dagar sedan menade insändaren (för vilken jag har stor respekt) att man skulle visa lika stor respekt för dopet som visat inom vissa håll i katolska kyrkan. Insändaren menade att dopkandidaten skulle undervisas i dopets hemligheter först och inte döpas omgående som man gör på vissa håll. Personligen menar jag att det är inte bibliskt. Tro och omvändelseperspektivet måste hållas ihop i dopet.