Art 2 - Engelsk evangelikalism

Före första världskriget var evangelikalismen en föraktad minoritet inom den engelska kyrkan. Hensley Henson, biskop i Durham, menade att den evangelikala rörelsen var en antiintellektuell, defensiv rörelse med en separatistisk mentalitet. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan en åsiktsförändring skulle äga rum. Det var då som en helt ny generation med evangelikala kristna trädde fram. E.J.H Nash samlade ungdomar från landets toppskolor till kristna Campus i Iwerne Minster och lade på det sättet grunden till en ny generation av unga tänkare. En annan bidragande orsak tll spridandet av den nya evangelikalismen utgjorde organisationer som Tyndale Fellowship och Inter-Varsity Fellowship som båda medverkade till att ta fram nya evangelikala teologer. Skall några engelska evangelikala teologer framhållas särskilt räcker det med att nämna James I. Packer, Michael Green, Philip Hughes, Alister McGrath, och förstås John Stott, den sistnämnde en gigant inom evangelikalismen och som låg bakom mycket av Lausanne-deklarationen.

Men den evangelikala framgången som nu blir mer och mer påtaglig i England har inte varit utan problem. Ett exempel är drabbningen mellan John Stott och Martin Lloyd-Jones vid Second National Assembly of Evangelicals 1966 då den senare kämpade intensivt för att evangelikalismen skulle lämna sin avfälliga kyrka och starta något nytt. Situationen påminde alltså mycket av den attityd som rådde bland fundamentalisterna i nittonhundratalets början i USA. Men John Stott lyckades med att övertala evangelikalerna att verka inom den etablerade kyrkan. Den åsikten slogs fast i Keele år 1967. Keele-dokumentet som accepterades av 1000 lekmän, präster och teologer, kom att bilda grunden för en helt ny avstamp inom den engelska evangelikalismen, varför den separatistiska andan fick ge med sig.

Evangelikalismen kännemärken.

Evangelikalismen är inte först och främst ett uttryck för en väldefinierad teologi. Den är som Stanley Grenz säger "en specifik vision om vad det betyder att vara en kristen. Visionen är naturligtvis kopplad till en delad trosövertygelse, men bestämmer inte helt och hållet dess inriktning." För de evangelikala anhängarna i stort, innebär evangelikalismen en känsla av tillhörighet, att "alla dessa är mitt folk."

Men vad innebär den evangelikala visionen för kristenheten. Generellt sett kan man säga att den syftar på en speciell sorts andlighet, där Guds ord har en självskrivet central plats. De evangelikala är nämligen en bibel-centrerad grupp, men även om den håller fast vid Bibelns inspiration och auktoritet kan inte evangelikalismen acceptera den extrema fundamentalismens syn på Bibelns "inerrancy". Denna tenderar ibland att framställa skriftens tillkomst som genom en gudomlig diktering där det mänskliga i bibeltexten döljes till förmån för det gudomliga. Nej, Bibeln förklaras snarare som en produkt av ett gudomligt och mänskligt samarbete där Gud har tagit människan med hennes begränsningar i anspråk för att teckna ned sitt ord.

Detta betyder att evangelikalismen inte är dogmatiskt biblicistisk. Det är sant att Guds Ord bestämmer det evangelikala gravitationscentrat, men begränsar inte hur den skall förstås. För evangelikalen läses inte bibeln som en uppslagsbok i geologi, historia eller biologi. Icke desto mindre är Guds ord ofelbart, i det att den talar sanning i all det den påstår. (Lausannedeklarationen).

Den här öppna inställningen till skriften, som Guds sanna Ord, gör att man tillåter olika ståndpunkter i frågor där det kan råda tveksamheter. Undantag är naturligtvis områden som för den kristne är av läromässig stor vikt.som t.ex. Kristus och försoningen, Kristi dubbla natur etc. Det medför också att inom evangelikalismen finns det delade meningar omkring om Kristi realpresens i nattvardsfirandet, ecclesiologiska frågor, liturgin och andra liknande frågor. Reformatorn Philip Melanchton talade om "adiaphora" och syftade på frågor man kunde ha delade uppfattningar om.

Förutom betoningen av biblens auktoritet föreslår McGrath ytterligare fem lärofrågor som bör ligga till grund för en gemensam evangelikal trosövertygelse: Jesus som inkarnerad Gud och och Herre, och människosläktets frälsare, den helige Andes betydelse i den kristnes och församlingens liv; betoningen av personlig omvändelse, prioritering av evangelisationen och vikten av den kristna kyrkan för den kristnes behov av vänskap och tillväxt.

Stanley Grenz sammanfattar den nya evangelikalismen med att relatera till dess betydelse inom kristenheten. Den har jobbat med utvecklingen av en ny socialetik, framtagningen av en intellektuellt trovärdig kristen apologetik, satsningar på evangelisation, stöd till lärocentra som befrämjar utbildning och forskning samt har befrämjat en tvär-evangelikal gemenskap. Det här präglar i hög grad evangelikalismen i både England och Amerika.

Pentekostalismen och evangelikalismen

Man kan fråga sig om pentekostalismen verkligen har något att tillföra evangelikalismen.Jag menar att svaret är ja. Låt mig helt kort anföra ett par saker. För det första behövs pingstens betoning av Anden som en balans till den intellektualisering av tron som i allt för stor grad präglat den evangelikala rörelsen. McGrath uttrycker tydligt i en av sina saenaste böcker "Evangelicalism & The Future of Christianity" att ""det är den karismatiska rörelsen som har varit den som mest betonat Andens verk. Rörelsen har tillfört nytt friskt liv till kyrkan genom sin återupptäckt av Andens roll i det kristna livet och erfarenheten."" Han hänvisar i det sammanhanget till två kända personligheter inom den karismatiska rörelsen, nämligen den anglikanska prästen Dennis Bennet och den välkände evangelikale teologen Philip E. Hughes. Från det ögonblick då den karismatiska rörelsen tog fart på 1960-1970 talen hade, menar McGrath, den Helige Ande definitivt och för alltid intagit en framskjutande plats i den evangelikala tron. Vad som däremot orar en del evangelikala företrädarna är den överbetoning av Anden (det subjektiva) på bekostnad av Ordet (det objektiva). Det är just här som en erfaren pentekostal rörelse med ett nästan 100-årigt perspektiv kan få vara till hjälp i de teologiska samtalen för att skapa en riktigare balans mellan puritansk intellektualism och pietistisk subjektivism.

En annan orsak varför den karismatiska rörelsen kan få vara till hjälp i de teologiska samtalen inom evangelikalismen är att den postmoderna tiden har öppnat möjligheter för oss.  

Den evangelikala rörelsen har under lång tid präglats av upplysningstidens övertro på att alla "samtycker till det som låter förnuftigt," det vill säga kan man bara presentera tron på ett rationellt och logiskt sätt, gärna i propositionella satser och begreppskonstruktioner, kommer folk att lyssna till det vi säger. Det här är ju något som många evangelikala apologeter och teologer byggt på. Men det är inte lika aktuellt längre, eftersom en tyngdpunktsförskjutning inträtt och den modernistiska betoningen på "det förnuftiga och rationella" har avtagit.

Det är just här pentekostalismen kan komma in med sin större existentiella betoning av troserfarenheten. Andens roll i frälsningen, församlingslivet och den kristnes tillväxt kan tillföra en större betoning av tron som fiducia (förtröstan). Tron inom vissa delar av evangelikalismen har ju som jag sagt tidigare mer präglats av ett intellektuellt försanthållande och därmed förlorat den dynamiska relationen till Jesus Kristus, som för oss kristna är sanningen.

________________________________________ Page Up _________________________________________________

© 2005 Nils-Olov Nilsson. All rights reserved.