ART. 1

ART. 1 X

Evangelikalism - Pingströrelsen - Fundamentalism

Introduktion

Pingströrelsen som snart firar 100-årsjubileum är antagligen en av kyrkohistoriens märkligaste rörelser, åtminstone om man skall se till dess expansionskraft. Överallt (utom i Skandinavien och nordeuropa) breder väckelsen ut sig. På flera håll har PR valt att föra dialog med äldre mer etablerade samfund, eftersom längtan efter ett djupare Andens liv är så stort. Evangelikalismen är en av de olika konstellationer där vi idag hittar pingströrelsen. Är det möjligtvis något för oss i Sverige? Vad står den evangelikala rörelsen för? I några artiklar skall jag försöka belysa PR, evangelikalismen och fundamentalismen.

Rötter

Förutom rötterna i reformationens huvudfåra med Calvin och Luther i spetsen, har evangelikalismen hämtat inspiration från åtminstone ytterligare två viktiga kristna grupper: den engelska puritanismen och pietismen.

Med tanke på dess ursprung kom evangelikalismen att kännetecknas av en betoning på de olika solas, dvs. sola scriptura, solus Christus, sola fide, sola gratia. Skriften allena, Jeus allena, tron allena och nåden allena). Guds Ord kom därmed att bli den enda grunden för den kristnes tro och leverne, samtidigt som puritanismen medverkade till att rationella och cognitiva principer kom att utgöra en integrerad del av den bibeltroende kristenheten. En stark pro-intellektuell inriktning, med andra ord. Koppling till puritanismen medförde även att evangelikalismen kom att präglas av Guds suveränitet och ett starkare utkorelsemedvetande.

Den här inriktningen mot intellektualism inom evangelikalismen har till viss del balanserats av det pietistiska inslaget med dess betoning av det subjektiva, och erfarenhetsmässiga i tron. Pietismen som går tillbaka till 1600-talets Europa, exporterades senare till USA genom bl.a. metodismen. De båda stora väckelserna i USA på 1700 och 1800-talen var starkt präglade av pietistismen.

Metodismens betydelse under 1700-talet och dess inverkan på den amerikanska andligheten och evangelikalismen kan inte nog betonas. Den hade ju avgörande betydelse för både helgelserörelsen och pingströrelsen.

Evangelikalismen har, speciellt efter andra världskriget, rönt allt större erkännande från akademiska kretsar med tanke på den snabba tillväxt av kända evangeliska teologer. Det räcker med att nämna sådana som Alister McGrath, (anglikan), Clark Pinnock (baptist från Canada), Gordon Fee ( pingstvän), J.I. Packer (anglikan.) Donald A. Carson, (baptist) och David Wells (congregationalist ) samt inte minst Carl Henry (baptist), en av de amerikanska förkämparna inom evangelikalismen.

Evangelikalismen och Fundamentalismen

Det är ju ett välkänt faktum att "fundamentalism" idag betyder något helt annat än det gjorde från början. Ordet går tillbaka till 1910, då ett lite bokförlag publicerade en serie av tolv mindre böcker med titeln "The Fundamentals" vilka omfattade de mer än sextio läror som låg till grund för den bl.a. presbyterianska kyrkan och deras tro. Av en del olyckliga orsaker kom fundamentalism att användas som ett samlat begrepp för den del av kristenheten som reagerade mot den sekulariserade kulturen.

I begynnelsen saknades obscurantism, antikulturella inslag eller tendenser till politisk extremism, vilka numera ofta förknippas med begreppet fundamentalism. Egentligen stod fundamentalism enbart för en önskan om att återigen samlas omkring den bibliska ortodoxin. Men den modernistiska kontexten ur vilken fundamentalismen föddes kom att influera utvecklingen av den nya rörelsen. James D. Hunter beskriver fundamentalismen på följande sätt: "Fundamentalism är ortodoxi i konfrontation med modernismen." Det vill säga, "fundamentalismen uppstår och tar form när medlemmar i en redan konservativ rörelse möter ett hot." (Martin Marty).

Fundamentalisterna med sin antikulturella attityd och framtoning kom mer att uppfattas som en defensiv, tillbakasträvande grupp kristna, nedgrävda bakom tjocka teologiska skyddsvallar. Med en sådan reaktion var det omöjligt att föra några som helst meningsfulla teologiska samtal med de mer modernistiskt lagda trossyskon. Konsekvensen blev att många fundamentalister lämnade sina församlingar och samfund och startade något nytt. De konservativa förespråkarna inom vissa rörelser menade att det var omöjligt att leva kvar i en rörelse som så starkt lät sig influeras av den modernistiska andan. Denna separatistiska inställning präglade fundamentalismen speciellt under åren 1920-1940 i USA.

Det kan kanske vara intressant att veta för svensk och skandinavisk pingströrelse att A/G (Assemblies of God) gjorde allt för att få vara med i den fundamentalistiska gruppen. Ja, man till och med anpassade sin "trosbekännelse" till den fundamentalistiska rörelsen genom att praktiskt taget kopiera deras deklaration. Från den fundamentalistiska gruppen framstod pingströrelsen i sitt tidigare skede mer som en kättersk rörelse än som en evangelikal gemenskap. Det framkommer klart i flera studier som publicerats på senare tid. Det måste även poängteras att A/G å sin sida menade att den fundamentalistiska gruppen inte var tillräckliga fundamentalister varför man talade om sig själva som "plus-evangelikaler", dvs. man lade till läran om Anden och hans verk för att göra fundamentalismen fullständig.

En av samfunden som drabbades hårdast var den presbyterianska kyrkan. Dess teologiska institution, Princeton Theological Seminary, välkänt för sin höga akademiska standard och teologiska konservatism, förlorade i ett slag sådana fina teologer som J. Gresham Machen, Cornelius Van Til, Harold Ockenga och Carl McIntyre. Flera av dem som gick från Princeton kom senare att bilda Westminster Theological Seminary, för att på det sättet göra det möjligt för predikanter och teologer att studera teologi utifrån ett konservativt perspektiv.

Det skulle senare visa sig att fundamentalisterna hade svårt att hålla samman. J. Gresham Machen blev t.ex. avsatt som ledare för Independent Board for Presbyrterian Foreign Mission, vilket han själv grundat som ett alternativ till den mer officiella Presbyterian Board of Foreign Mission, ett organ som inte lyckats med att hålla rent från liberalteologin. Orsaken till söndringen i den tidigare organisationen var till största delen diskussioner omkring dispensationalismen.

Det som enligt den engelske teologen och evangelikalen Alister McGrath definitivt skulle skapa nästan irreparabla skador för fundamentalismen var den sk. ap-rättegången 1925. En ung gymnasielärare struntade att följa det statliga och lite bizarra beslut som krävde att det var förbjudet att undervisa om evolutionsläran på skolan. I den uppkomna rättegången som följde på klagomålen lyckades visserligen fundamentalisterna vinna rättegången, men drabbades av ett mardrömsliknande PR-fiasko. Literärkritikern H.L. Mencken hade stor framgång i att måla ut fundamentalisterna som en grupp trångsynta, bakåtströvande och intoleranta människor som hade valt att ställa sig utanför den amerikanska kulturens mittfåra. Efter den chockerande händelsen kunde aldrig fundamentalismen hävda sig på samma sätt som förut.

Den "nya evangelikalismen"

Den stora förändringen inom den evangelikala rörelsen kom efter andra världskriget då en helt "ny" evangelikalism tog form. Redan 1942 hade National Association of Evangelicals for United Action, NAE, bildats genom Harold Ockengas försorg. Syftet var att de evangeliska församlingarna skulle skapa förutsättningar för att kämpa för de "traditionella evangelikala värdena. I den här gruppen fanns bl.a. Assemblies of God med från början. (Vid samtal med pingstteologen Frank Maccia nämner han för mig att medlemsskapet inom NAE har varit betydelsefullt eftersom det bidragit till att hålla A/G kvar inom den evangelikala ortodoxin).

Inom den nya evangelikalismen fanns en önskan att lösgöra sig från den extrema fundamentalismen och modernismen. I det här nytänkandet kom bl.a. sådana som Carl Henry, Billy Graham, Harold Ockenga m.fl. att spela stor roll. Avlägsnandet från fundamentalismen försvarades med dess bristande intresse för socialt engagemang. Dessutom ansågs fundamentalismen alltför antiintellektuellt orienterad. Millard Erickson, känd amerikansk evangelikal teolog, är av samma åsikt i sin bok "The New Evangelical Theology" där han hävdar att fundamentalismen hade misslyckats med att hejda den tilltagande modernismen. De hade dessutom inte haft något betydande inflytande på de välutbildade skikten i samhället och deras inställning till de sociala problemen hade också präglats av stor indifferens.

Den nya evangelikalismen växer idag i både anseende och betydelse och betraktas som en tredje kraft i den amerikanska protestantismen. Den beskrivs som försvarare av den kristna ortodoxin, med en stark satsning på teologisk skolning och ett medvetet engagemang för att lösa de sociala problemen. Alltså, de framstår som starka där fundamentalismen hade misslyckats.

________________________________________ Page Up _________________________________________________